Men jämställdheten då?

Som en uppföljning på det smått idylliska inlägget om den lediga fredagen tänkte jag vrida och vända lite på hur jag ser på faktorer som kan va anledning till tvivel kring mina val mot det mer downshiftade livet. Min plan är att dela upp det i tre inlägg som berör jämställdheten, pengarna och lyxen i att ha ett val. So, here it goes. Först ut blir mina tankar kring jämställdheten.

Ja, i mitt fall är det just nu ett faktum att jag är hemma mer och tar större ansvar för hemmasysslorna. Jag vacklar och tvekar kring hur jag ska se på det hela. Det jag dock vet är att i mitt fall så är det så att jag har en genuin vilja att göra dessa sysslor, jag gillar det. Och min man vill i alla fall just nu jobba heltid. Då kan man ju fundera på om det är ett problem alls. (Under årens lopp har vi båda varit föräldralediga i olika omgångar och med olika upplägg får tilläggas.)

Borde inte det bästa va om alla familjer hittar den lösningen som passar bäst för just ens familj? Borde inte det vara det trettiosjugradiga? Om mamman lagar mer mat och pappan jobbar mer, är det ett problem? Jag vette fan. Ena dan ser jag inget problem. Andra ser jag helt klart problem. Både jag och min man trivs just nu i våra roller. Men ställer vi till det som förebilder för våra två döttrar?

En grundtanke blir i alla fall att jag tycker att det känns knasigt om båda jobbar heltid (eller mer) som nån slags prestigekamp i stil med “jag tänker då minsann inte gå ner i tid och förlora i karriär och pension. Om du inte går ner i tid så tänker inte jag göra det.” Utgångspunkten blir på nåt sätt att båda ofta kämpar om att få jobba heltid. I min värld är ju det motsatta det attraktiva. Och blir inte det ett väldigt högt pris att betala för att hålla den jämställda fanan högt, tänker jag? Båda jobbar massor men ingen mår bra. Såklart är det ideala att båda går ner i tid. Frågan är bara hur hårt man ska kämpa för att uppnå det ideala. I vårt fall har det helt enkelt väldigt naturligt blivit såhär som det är nu.

I vårt fall är det också så att vi har ingen avlastning vad gäller barnen. Vi måste få ihop vår vardag själva inom vår lilla enhet om fyra. Och så länge vi båda vuxna känner att vi har ett bra liv tillsammans, att vi hjälps åt och är ett team, att vi gör bra saker för vår familj och uppskattar den andres bidrag till familjen (av monetär eller annan karaktär) så borde det väl va fine? Eller?

Hur tänker du kring jämställdheten när en jobbar mindre än den andra i en familj med två vuxna?

/Jenny