När instagram är som bäst

När instagram är som bäst så korsas vägar som gör att en får träffa en person på riktigt. Idag fick jag träffa Malin som jag mött på instagram (@leva_livet_enkelt). Hon hade ett tågstopp i Gävle och vi passade på att ta en promenad och en lunch ihop. Tre timmars oavbrutet prat senare tänker jag att vi verkar ha minst en miljon beröringspunkter. Så häftigt!

Malin driver tillsammans med Anna Ikigaiyoga – och ta mig tusan om inte Ikigai ligger väldigt nära vad vi menar med det trettiosjugradiga. Malin har precis som jag förlorat sin mamma i cancer, sagt upp sig från stora företaget, gillar det enkla livet, funderar mycket över det här med privatekonomin och har startat verksamhet med en vän. Många likheter i våra livsresor som sagt. Att få prata om allt det här, bolla idéer och drömmar och lyssna på varandras historier – så otroligt värdefullt.

Tack snälla Malin för ett fint möte. Jag tror och hoppas att vi kommer att göra saker ihop på ett eller annat sätt framöver – trettiosjuorna och ikigai:arna!

Och ett tips: ta instagramvänskaperna ett steg längre om du har möjlighet. Att få ses på riktigt är bara bäst.

/Jenny

Tankar om kroppen

Efter ett hemmaträningspass och en dusch ser jag mig själv i spegeln. Och jag blir så tacksam för kroppen. Så många verkar vara väldigt noga med exakt hur allt ser ut, om armarna har en viss form, huden rätt färg, det ska va glow och magen som ska va platt och sånt. Men det enda jag kan tänka är – så länge inte cancern bor i denna kropp så är denna kropp bäst.

Så länge mina lungor kan andras frisk luft, mitt hjärta pumpa runt trettiosjugradigt blod, mina ögon kan se, mina öron kan höra, min mage mår bra, mina ben kan ta mig runt i vardagen och mina armar kan kramas så finns inget mer att önska av kroppen. Jag funderar på hur det kommer sig att så många är så väldigt noga med exakt hur kroppen ser ut och därmed blir så väldigt hårda mot sig själva. Kanske är det enklare att tänka på sånt än att våga och orka närma sig tankar om hur det skulle vara om kroppen skulle vara väldigt sjuk till exempel. Det är så lätt att bli lurad av ytlighetsnormerna. Att dom kör över djupare tankar om vad som är en bra kropp, där dom dundrar fram i alla våra flöden. Vi ska visst va perfekta på ytan. Men vad är perfekt om inte att ha en kropp som fungerar ur alla ovan nämnda aspekter?

Jag fattar att kroppen mår bra av träning och att den då ibland kanske blir platt och formad på ett visst sätt osv. Jag fattar också att kroppen mår bra av nyttig mat. Jag fattar att ”rätt” träning och ”rätt” mat till och med kan minska risken för den läskiga cancern. Men vi kan inte ta höjd för precis ALLT heller, livet blir inte levande då. Tycker JAG. Och vad jag vill säga är att jag tror att kroppen mår väldigt bra av att va omtyckt trots att den inte är hård och platt och ”perfekt”. Att den mår bra av att äta väldigt mycket ost ibland. Och saltlakrits. Och såna saker. Att den mår bra av att få njuta och inte känna sig stressad över alla normer som också råder kring vad som är hälsosamt. Sånt. Att det i sig är väldigt hälsosamt.

Vad tror du? Nog borde vi vara mer glada och tacksamma över kroppar som är friska och fungerar? Mer snälla mot våra skal som hjälper oss genom livet.

/J