Att tvingas öva på tystnad

Halvvägs på dagens lunchpromenad dog telefonen. Jävla telefon. Jag var mitt i en podd. Tänkte ringa en kollega, kanske svara lite snabbt på nåt meddelande. Första tanken (som t o m sades högt till hunden) – fan, det blev ju ingen bra promenad det här heller. Kissnödig är jag också.

Snabba steg med framåtlutad överkropp, som om det skulle ta mig hem snabbare. Tänk om nån vill mig nåt. Ingen kan ringa eller plinga på säkert en hel halvtimme. Hemska tanke. Sen – men hörru, vänta nu. Kanske går det att göra nåt av det här. Jag övar mig på tystnaden. Den som jag ibland skryter med att jag är bra på. Åh, kanske inte så tokigt. Kolla vad fint det är över åkern. Stegen saktar ner något. Jag hinner tänka några bra tankar (istället för att bara höra Mia Skäringer och Anna Mannheimers bra tankar). Som att – min hund börjar se lite stel ut, jag får va glad så länge vi kan gå relativt långt tillsammans. Som att – vad härligt det krasar under fötterna av de torra löven. Som att – jaha nu drog jag visst ner ett djupt andetag i lungorna, fick ner massa härlig frisk luft och kände doften av hösten. Vad skönt det kändes. Snart hemma. Stegen lugna nu. Bra, fint.

Hemma. Kommer på mig själv att först gå raka vägen och sätta i telefonen i laddaren. Sen till toan. Så jävla knäpp prioritering. Jaja, öva var det. Öva på tystnaden som vi så himla sällan hör. Vi verkar närmast livrädda för den många av oss. Inklusive mig själv uppenbarligen. Jag ska fortsätta öva.

Övar du på tystnaden?

/Jenny