Kärleksförklaring till en vän

Jag har en relation som är mer trettiosjugradig än någon annan. Det är den med min hund. Det här året som tjänstledig och hemifrånpluggande har fått mig att tänka på det ordentligt.

Jag har varit tillsammans med henne i princip varje dag och hela dagarna. Bara vi två. Jag har pluggat och hon har funnits. Vi har promenerat på lunchen. Jag har haft tid att se henne, stryka hennes päls då och då. Se henne ligga på altanen eller ute på gården och njuta av friheten. Känna hennes närvaro. Och insett att den är helt magisk och så självklar. Jag får vara som jag är. Tänk vad skönt det är att vara med någon som inte bryr sig om vad jag har på mig, hur mycket jag tjänar, vad jag presterar, vilken titel jag har, om kuddarna är puffade i soffan eller om golvet är fritt från dammråttor.

Vi behöver inte prata. Vi kommunicerar ofta ljudlöst. Hon är där jag är. Och som jag uppskattar det. Ibland svindlar tanken förbi om ett liv utan henne. Då förstår jag hur betydelsefull hennes närvaro är. Jag har också insett att tid tillsammans är receptet för en bra relation. Enkelt som så. Minutrarna, timmarna och dagarna tillsammans för oss närmre varandra. Gör oss till varandras varelser. Och jag tror detta går att applicera på relationer mellan människor. Vi behöver få vara tillsammans med de vi vill stå nära. Bara bara vara.

Kontrasterna med det tidigare jobblivet gjorde att jag insåg hur det trettiosjugradiga livet med min hund kändes. Jag kunde känna det när jag nu kunde förstå att det inte varit trettiosjugradigt innan, i jobblivet. Helt plötsligt var hundägandet inte en stor del dåligt samvete. För att inte hinna med henne. För att lämna henne ensam. Helt plötsligt var det vi. Är det vi. Och som jag älskar det och henne. Världens bästa Elly.

Har du en trettiosjugradig relation med ett djur? Nog tusan är det mycket lättare att ha det än med människor? Och vad kan vi lära oss av det tro?

/Jenny