Ibland måste rustningen på

Vid ett möte med en person jag inte kände innan fick jag med mig ett så bra uttryck som jag vill dela med mig av. Uttrycket är “rustningsindex” och det handlar exakt om trettiosjugradersgrejen.

Med ordet rustningsindex kan man alltså beskriva hur trettiosjugradigt ett möte med en annan person varit. Om rustningsindex är högt har man fått ta på sig någon slags rustning för att ta sig igenom mötet. Det kan innebära att man klär sig på ett visst sätt. Pratar på ett visst sätt. Känner sig som att man anpassat sig igenom situationen. Jag hatar såna tillfällen och försöker slippa dom i möjligaste mån.

Men ju mer trettiosjugradigt mitt liv blir i övrigt, desto bättre blir jag på att bedöma relativt tuffa möten med ett rätt lågt rustningsindex. Visst, nån liten tunn rustning kanske åker på. Men inte hela apparaten med hjälm och sköld och ringbrynja. De gånger rustningsindex ändå varit högt och rustningen har varit på under det obekväma mötet så försöker jag säga till mig själv efteråt: “Ja det där var obekvämt. Du kände dig konstig. Du sa konstiga saker och betedde dig inte som dig själv. Men skit i det nu. Ibland blir det så. Ibland får man ta på sig rustningen för att kunna ta sig igenom ett möte, en situation. Det kan till och med vara bra och skyddande att ha den på. En stund. Men den väger mycket och skymmer sikten både inifrån och utifrån. Så nu, fort av med den. I dina bekväma attribut igen. I din egen person igen. Puh. Skönt.”

Behöver jag säga att vi förstod varann rätt bra, jag och den här personen jag mötte? Rustningsindex var lika med noll och mötet kändes helt trettiosjugradigt.

Hur hanterar du situationer med högt rustningsindex?

/Jenny