Men pengarna då?

Efter en vecka med både medverkan på en mässa och ett viktigt möte inför vårt kommande projekt med en webbshop som gör gott, så känns det klockrent att ta uppföljningsinlägg nummer två som ställer sig frågan – men pengarna då? Jag vill lyfta de faktorer i mitt liv som kanske kan leda till tvivel kring mina nuvarande livsval. Jag började med jämställdheten. Men till dagens inlägg.

Ja, för nog kan man fråga sig hur jag tänker kring min ekonomi när jag väljer att säga upp mig från ett bra heltidsjobb. För veckans hårda jobb har i dagsläget genererat noll kronor. Hittills ska tilläggas. Givetvis hoppas och tror vi att vår verksamhet ska ge oss en inkomst. Men mycket känns osäkert. Jag kan ibland ställa mig frågan hur det ska gå för mig som a. inte har pengar som främsta drivkraft b. inte har det största intresset för att ha koll på kronor och ören. Jag tänker att många som downshiftar verkar ha budgetar som följs till punkt och pricka o.s.v.

Att säga att pengar inte är en viktig drivkraft känns ju typ förbjudet. Såklart vill jag tjäna pengar. Ställa mat på bordet. Betala räkningar. Ha nån guldkant. Men just nu känner jag mig vansinnigt rik av känslan att ta makten över mitt eget liv, fatta tydliga egna beslut, välja människor att arbeta med och känna kraften i att ha en plattform som är ens eget företag. Och när det kommer till min oförmåga att slaviskt följa en budget och ha koll på varje krona så tänker jag att själva ointresset gör att det löser sig av sig själv. Jag är helt enkelt inte så intresserad av att göra av med pengar heller. Så tänker jag.

Vad gäller pensionen så får tänker jag bara ge stora, feta fuckyoufingret till det. Ingen av mina föräldrar fick leva som pensionärer. Inte heller min farmor, mormor eller morfar. Så om jag nu får den stora lyckan att leva då så kommer jag att ordna det. Jag kommer att försöka pensionsspara på något sätt i det lilla men i övrigt rycker jag på axlarna åt alla förmanande röster som säger att man måste ”tänka på pensionen”. Mitt liv pågår här och nu.

Att jag just nu inte har en lika stor inkomst som min man kan man ju se som ett nederlag för jämställdheten. Eller så gör man som jag och väljer att se det som nåt vansinnigt fint att våga göra sig beroende av en annan människa. Så som min man är beroende av mig på andra sätt. Jag kan tycka att det till och med en viktig del av ett äktenskap, en relation – att våga falla i någons armar. Att veta att nån tar emot en. Saker kan såklart ändras. Kanske till och med gå åt helvete. Då kommer jag att ordna min situation efter de nya förutsättningarna. Jag vet att jag kan det. Jag har också egna pengar att ta av under en period så jag står inte helt och faller med min mans inkomst.

Statusen i att ha en rejäl inkomst har jag sagt hejdå till för längesen. Den intresserar mig inte. Jag har inte alltid känt mig trygg i det, men nu gör jag det. Frihetskänslan som infinner sig när en har kommit på att nyckeln till lyckokänslor inte bor i konsumtion är sån jäkla bra grej. För då behöver man ju inte va lika rädd längre för att inte ha den stora inkomsten. Min plan är också att fortsätta fixa till min livsdesign så att jag har flera olika små inkomstkällor. Det tror jag är framtidens melodi.

Hur ser du på pengarnas betydelse för dina livsval?

/Jenny

8 reaktioner på ”Men pengarna då?

  1. Vilket skönt inlägg att läsa!

    Jag förstår inte att det ska vara så himla farligt av att vara beroende av nån annan? Jag är väl ingen jäkla ö heller. Jag är beroende utav många människor för att må bra!

    Pensionen är vår, pengarna är våra, vårt hem och allt fix med det är vårt. Tiden med barnen är vår. Vi lägger vårt liv på det sätt som passar oss nu. Att lägga livet för att vi kanske går isär nån gång känns rätt konstigt för oss. Att jobba heltid när barnen är små för att kunna leva ordentligt om 35 år känns absurt. Jag kan lika gärna trilla av pinn nästa vecka.

    Håller helt med dig i ditt tänk!

    1. Nä just det, ingen jäkla ö. Jag varken vill eller kan va en ö. Tack för din kommentar. Du är en bra en du.

  2. Förstår hur du tänker.
    Och respekterar också min mans val, som har gjort som du. Det är fint att han är mer tillgänglig för oss, och detta sätt att leva har många fördelar. Men ibland är det svårt att somna när man vet att man har hela försörjningsansvaret på sina egna axlar. Om jag inte fixar den där inkomsten? Om jag skulle vilja downshifta? Om det händer något jättedyrt? Det är lite otryggt ibland att vara den som de andra litar till och faller i armarna på.

    1. Ja du har rätt i det. Det kan va en stress för den som drar in pengarna. Tror jag måste prata med min man om det mer, för jag är inte helt säker på att jag vet hur stor stress han känner…jag tror att vi båda ändå förlitar oss på att det kommer ”lösa” sig för mig inom rimlig framtid med mer inkomst. Och ingen av oss är som tur är särskilt grubblande till vår natur. Så vi kör nog lite på bara.

  3. Heja dig! Låter klockrent!

    1. Tack snälla Elin!

  4. Åhh vilket bra inlägg, håller med helt och önskar dig all lycka till 😊👍💪
    /Jenny

    1. Tack så jättemycket snälla du!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *