Det måste va värt nåt för livet

Jag tänkte försöka beskriva min fredag. Utan att få det att låta präktigt och som att alla har ett val. Jag vet att alla inte har det. Jag vet också att jag har det valet just nu och att jag känner mig stolt och glad över att jag gjort just detta val. Jag vill beskriva hur jag tänker kring det. Hur jag tänker att det måste va värt nåt för livet att ha mer tid. Mindre pengar men mer tid.

Jag och fyraåringen är lediga varje fredag. I fredags ägnade vi förmiddagen åt hemmasysslor. Hon målade regnbågar vid köksbordet medan jag stökade runt. Känslan var att vi började landa in i helgen. Vi gjorde hemmet och oss redo för den och fixade så att andra halvan av familjen också skulle kunna landa in i helgen så småningom. Efter en lång förmiddag i pyjamas tog vi en promenad runt kvarteret, fyllde på solrosfrö åt småfåglarna och lekte med iskakor. Sedan tog vi en tidig lunch framför elden och TVn.

Vi hämtade sjuåringen klockan ett. For ner till bibblan och hängde där länge och väl. Sånt grymt gratisnöje. När vi var där utan stress så hann vi både spela spel, rita, låna böcker och snacka med den otroligt trevliga personalen. Shit vad jag älskar såna möten med okända personer. När jag är närvarande så kommer dom ju hela tiden. Har jag märkt. Vi fick till och med gå in bakom kulisserna och se vad som händer med böckerna när man lämnar tillbaka dem. Sedan gofikade på konditori. På väg hem köpte vi en kalaspresent och slängde återvinning. Före fem landade vi hemma och tände ljus, gjorde en eld och fixade tacos. Pappan kom hem. Helgen kunde starta.

Mina tankar kring det hela
– Min första tanke blir att den här beskrivningen låter ju löjligt idyllisk. Men faktum är att vi hade inte ett enda större tjafs eller bråk på hela dagen. Och jag tänker att det mycket har att göra med känslan i min kropp. Jag är lugn. Jag har tid. Vi kan göra saker på allas villkor.
– Min andra tanke är att jag förstår att alla kanske inte kan känna en sån här tacksamhet som jag gör över en ändå väldigt småslagen (finns ett sånt ord? Ni fattar, motsatsen till storslagen) fredag. Kanske har åren med sorger och bedrövelser gett mig den förmågan. Och jag tänker på Kristian som aldrig fick uppleva en kall novemberdag med sina barn. Då är det lätt att förstå att i det lilla bor det stora.
– Jag känner en stor tacksamhet för att jag får hänga med mina tjejer på timmar där vi inte alla är helt slut efter långa dagar på skola/förskola/jobb. Vi får verkligen kvalitetstid. Jag älskar våra samtal. Att jag får lyssna på dom. Ställa frågor. Att jag får berätta saker. Samtalen känns som värdefulla diamanter som läggs i vår gemensamma skattkista.
– Jag känner glädje över att helgen inte måste maxas för att hinna med också allt detta som vi fick gjort på fredagen. Vi slängde återvinning, vi inhandlade kalaspresent, vi gjorde hemmet lite lagomt fredagsfint.
– Jag älskar känslan av att det inte blir abrupta övergångar mellan vardag och helg. Här liksom suddades gränsen ut och vi flöt in i helgen på ett väldigt behagligt sätt. Så himla skön känsla att inte alla kommer hem klockan fem på fredagen efter en lång arbetsvecka och så ska helgkänslan bara “poff” infinna sig.

Jag tänker – det här måste va värt nåt för livet. För alla våra fyra liv. Jag tänker att det som jag ibland kan se som mitt smått egoistiska beslut kanske är precis tvärt om.

Hur tänker du kring det hela?

/Jenny