Små öar i det stora svenssonhavet

Idag kretsar mina tankar kring fenomenet att hjälpas åt och äga saker tillsammans. Utanför den egna enheten så att säga, d.v.s utanför det egna hemmet eller möjligen den egna närmaste släkten. Detta görs ju i princip inte alls i vårt land i vår tid. Det tycker jag är ganska dumt.

Varför ska varje familj äga en båt eller husvagn (eller för den delen en studsmatta eller en pool) till exempel? Som man utnyttjar några dagar (eller delar av dagar) om året. Borde man inte kunna lösa sånt på nåt liknande sätt som en bilpool? Jag tänker dock att det verkar vara viktigt för människor att äga saker själva. Man vill inte ha krånglet, man vill väl ha ansvaret över prylen antar jag och man är på något sätt rädd för att samarbeta med någon annan kring det här ansvaret. Man vill antagligen också ha statusen av att äga prylen, även om detta kanske inte ens är nåt man medvetet tänker på.

Jag tänker också, varför kan vi inte hjälpa varandra mer att lösa våra livspussel tillsammans? Till exempel så har vi noll tillgång till vardagshjälp med barnen. Vi behöver hjälp med barnpassning. Tänk om vi kunde hyra en mormor. Och istället kanske vi kan klippa en gräsmatta, gå med någons hund eller handla åt någon när vi ändå ska till affären. Varför gör vi inte mer av såna saker? Jag tänker att vi känns så oroliga över att söka kontakt utanför de fyra egna väggarna, rädda att be om hjälp, till och med nervösa för att erbjuda hjälp. Det är ju hur knäppt som helst.

Jag provar i liten dos just nu. Vi har ytterst lite men ändå kontakt med ett fint pensionärspar i kvarteret. Jag klev in på deras gård en dag för ett ‘hej’ och hon yppade försiktigt att hon legat sömnlös med tankar på vem som ska vattna deras blommor och odlingar när de åker bort ett par veckor. Det kan jag göra, svarade jag. Hon tappade typ hakan. Så det gör jag nu. Vattnar. Och utbyter små tips om odling. Jag passade också på att be dem om hjälp med vår hund när vi var borta en hel dag förra helgen. Gick ju finfint. Man blir glad över att bli ombedd att hjälpa. Man blir glad över att få hjälp. Man känner sig inte så isolerad på sin ö i det stora svenssonhavet med alla sina små öar. Man kan ro över till varann ibland. Titta till varann. Umgås lite och hjälpas åt.

Jag tänker att det här fenomenet att klara allt själv inom de fyra väggarna också hänger ihop med bristen på marginaler, bristen på tid. Vilket blir lite av en paradox. För som det är nu räcker vi inte till för att sträcka ut en hand. Vi har fullt sjå att handla vår egen mat och ta hand om våra egna prylar. När det egentligen borde frigöra tid (och pengar) att hjälpas åt och att äga saker tillsammans. Att man blir mer social och kommer närmre varann blir en fin bonus.

Vad tänker du kring det här? Är det något du också har funderat på?

/Jenny