Det dåliga samvetet och den ständiga otillräckligheten

Båda halvorna av Trettiosju grader äger för mycket. Vissa saker har vi frivilligt införskaffat eller fört in i våra liv, andra har vi fått mer ofrivilligt som t.ex. ärvda sommarstugor. Vi reflekterar ofta över detta med vad ägandet gör med en. Hur det dåliga samvetet och den ständiga otillräckligheten liksom pickar på en, som en hackspett. Och till slut urholkar det en.

Det är så lätt att tro att ägandet av många saker kan läggas ihop till ett härligt liv där man får mycket av allt. Men det som skulle va lyxigt och bra blir inte det. Ho ho i ihåliga trädet. Det blev visst tvärt om i den så kallade verkligheten. Man räcker inte till och lyckas inte njuta av nåt. Man klipper lite gräs här, hetsar hem igen med gnälliga medpassagerare i bilen för att dra några penseldrag på det egna huset för att sedan ta itu med räkningarna och försöka hinna ringa bilverkstan innan den stänger för dagen. Och just ja, mjölk skulle handlas och naglar borde klippas. Altaner borde oljas in och sängar bäddas rent. För en familj i vår generation känns det fullt tillräckligt att äga ett boende och ta hand om det med allt vad det innebär.

Som Farbror Fri skrev nyligen “I ett överflödssamhälle är det förmågan att välja bort som leder till välmående”. Vi tror att det här är nyckeln till väldigt mycket. Men det är så svårt. Vi är inte programmerade till att välja bort. Inget i vårt samhälle lär oss det eller ber oss om det. Vi måste verkligen aktivt kämpa för att välja bort. Vi skulle önska att vi kunde se bortväljandet som något lyxigt, som en ynnest. Inte som att livet blir torftigare för att vi väljer bort. Vi jobbar hitåt.

För visst har vi kommit till insikter om att vi vill och borde välja bort. Men vad vi också har insett är vilken kraft som krävs för att gå från ord till handling, för att verkligen välja bort och göra sig av med. Det är väldigt svårt att hitta tid och utrymme för att faktiskt genomföra detta. Man ska orka fatta besluten (tillsammans med en partner), man ska rent praktiskt göra sig av med ibland ganska stora ägodelar (som dessutom kanske måste lagas först). Och hur ska man veta säkert vilka saker/hus o.s.v. som tillför ett värde stort nog för att behållas? Paradoxen blir nästan komisk. Sicket i-landsproblem. Stackars svenssonfamiljen har för många hus och bilar och andra diverse fordon, verktyg och prylar. Så dom mår dåligt. Men har inte tid eller ork att göra sig av med dom.

Det här känns ju dessutom högaktuellt i semestertider. Det är ju då mycket sånt här förväntas fixas och så sliter vi ihjäl oss istället för att vila. Otillräckligheten står som spön i backen. Hur går dina tankar kring det hela?

/Malin och Jenny