Att shoppa på loppis

Minimalisten i mig tog semester över sommaren. Loppisräven kom fram. Ungarna och jag har besökt bakluckeloppisar, små gårdsloppisar, Erikshjälpen. Så, hur ska jag resonera kring det hela?

Hem kommer vi med nya prylar. Blä. För på loppis SKA man handla, det har barnen lärt sig snabbt. Man går inte bara och kollar utan nåt får man. Så är det bara. Visserligen ibland nåt vettigt som kläder eller en kylväska som faktiskt behövs. Lika ofta kommer vi dock dragandes med nåt onödigt. En mjukis-Blixten-McQueen. Iskuber formade som små frukter. Hello Kitty-ritblock. Ett till glasfat. Pengar har vandrat ut ur plånboken. Prylar trycks ner i redan fulla lådor. Men vi hade ju kul! Det var vårt nöje. Vi fick prata med snälla tanter och glada barn. Vi fick rota bland prylar och prova knasiga kläder. Och det var faktiskt begagnade saker. Pryttlar som redan kommit till denna värld, förpestat denna värld. Men en tia för ett mjukisdjur är ändå bättre än 99 spänn för minsta pyttiga gosedjuret på Toys’r’us. Eller?

Nä jag kan inte bestämma mig. Och jag tänker säga skit samma till det i sann trettiosjugradersanda. Jag får va inkonsekvent. Jag behöver inte köra en linje jämt och ständigt. Idag har jag ju rensat min garderob. Och är inte ett dugg shoppingsugen. Yin och yang. Eller nåt.

Hur resonerar ni kring återbruksshoppandet, är det alltid okej? Eller kanske aldrig okej? Kan man överhuvudtaget ha ett planerat loppisshoppande eller måste det bli dessa onödiga spontanköp?

/Jenny