Tjänster och gentjänster

När vi åkte till Spanien så behövde vi givetvis hundvakt till vår älskade Elly. I sann trettiosjugradig andra så frågade jag A och hennes familj. För jag tycker det är något väldigt trettiosjugradigt över att be om hjälp och vi visste att det här var en familj som också hade skaffat sig marginaler. De har ofta någon person hemma så Elly skulle inte behöva vara ensam mycket. De älskar hundar. De fattar precis våra val.

För hur många familjer har liksom tid och möjlighet att ta hand om en hund en hel månad med allt vad det innebär? Men det hade den här familjen och de tog sig an uppdraget och gjorde det helt fantastiskt bra. Redan från början var budskapet tydligt – ”vi ska absolut inte ha någon ersättning för detta, åtminstone inte i monetär form”. Nehe, hur ger man då tillbaka till några som gjort en så otroligt viktig och värdefull tjänst mot vår familj?! Det är ju så vi är vana att ersätta varandra. Med pengar. Men sen kom jag på, det här är helt fantastiskt, det är precis sånt här jag gillar. Utbyte som INTE har med pengar att göra. Men så igen, vad har vi som vi kan ge tillbaka? Sen ramlade poletten ner. Vi har världens finaste sommarstuga. Så den ska vi låna ut några nätter till världens bästa hundvaktarfamilj.

Hur bra?! Har du gjort nåt utbyte som inte har med pengar att göra? Dela gärna med dig!

Här finns också ett kort inlägg som är på temat tjänster och gentjänster.

/Jenny

Topp och botten efter halvtid i Spanien

Vi gjorde ju en snabblista på insta om våra bästa och sämsta grejer här i Spanien efter halvtid. En slags summering. Här kommer en lite utförligare version:

Topp
Ost i mängder – ja inte mycket att säga om den mer än att vi köper in nya ostar varje dag och alla utom en enda har varit sagolikt goda. Ost har blivit snackset nummer ett. Funkar till alla dagens mål. Inga kex. Ingen marmelad. Bara ost.

Perfekt klimat – det är något trettiosjugradigt över vädret. Inte för varmt och inte för kallt. Eftermiddagssolen ljuvlig. Havet ljummet. September och oktober i Spanien blev verkligen det perfekta klimatet för oss.

Storslagen utsikt – att bo såhär i bergen var ju inget vi kunde föreställa oss hur det skulle vara. Men den här utsikten och de här vyerna vi får se varje dag är verkligen något utöver det vanliga. Det gör något med en. Nya perspektiv på nåt sätt. Att få se saker ovanifrån och underifrån. Att se från en bergstopp till en annan. Solnedgången bakom bergen. Ja storslaget är vad det är. Själen jublar.

Alla är som dom är – att resa åtta personer som visserligen är vänner men ändå inte är vana att dela hus är ju såklart slitigt ibland. Men vi konstaterar ändå det fina i att alla är som dom är på den här resan. Vi har alla bra och dåliga sidor. Och det är okej och vi tillåter varandra att vara så som vi är. Fint.

Tillräckligt med tid för livet – vi får under den här resan verkligen känslan av att det finns mycket tid. Vi låter saker få ta tid. Även om vi också kan konstatera att vi inte hinner allt som vi kanske önskat och trott så blir upplevelsen att vi har gott om tid. Både tid för slitsamma saker typ bråk och förhandlingar med dryga ungar. Men också tid för fina samtal och stunder med dem samma. Tid med varandra. Tid för livet. Precis så som vi vill ha det.

Botten
Åksjuka – vad vi inte riktigt hade tänkt på (hur vi nu inte kunde tänka på det) var att vägarna i bergen är galet kurviga och en av familjerna har ett åksjukt barn. Inte världens bästa kombo. Vi saknar verkligen vägarna i Gävle kan vi konstatera. Tur ungen är coolast i världen och spyr i en påse och sedan fortsätter färden.

Flugor och mygg – Inte mycket att säga om det. Svårt att föreställa sig innan. Men det är rätt drygt med alla flugor och mygg här.

Dryga ungar – Vi hade på känn att femåringarna i sällskapet skulle tjafsa en del och så har det väl varit. Inte mycket att säga om det heller. Mer än att det tär till och från med maktkamper och diskussioner.

Sorg – Mest då Jenny som brottats litegrann extra med sorgen här nere. Det är som att resandet och förflyttandet till en ny miljö gör nåt med en. De nya perspektiven sätter igång tankarna och saknaden efter de som inte finns längre. Och nåt så konkret som att det en helst av allt vill är att ringa till sin mamma och berätta om allt man är med om. Tufft men säkert också bra i någon mening att få utrymme för tankar och också drömmar som kommit extra tydligt under nätterna här.

Katastroftankar – Även denna punkt är mest Jennys och denna har mattats av med tiden. Det känns ändå väldigt mänskligt och helt naturligt att när en kommer till en ny miljö så kan det vara läskigt med alla nya tänkbara faror som kan finnas. Poolen och trafiken till exempel. Men så går dagarna och en blir mer hemmastadd. Farorna lurar inte längre bakom varje hörn. Fint att kunna släppa katastroftankarna och istället släppa in tankar till exempel om hur vackert vårt boende är och hur fint det är att stå på toppen av den slingriga grusvägen som kändes så läskig natten då vi först kom.

Vi hörs vidare, om inte annat efter resan med tankar på om hur allt blev och hur det känns att komma hem!

/Malin och Jenny

Vakna bloggen, vi ska på äventyr!

Bloggen behövde visst lång semester. Jag har tänkt lite på bloggeriet och kommit fram till att jag bara ska blogga när lusten finns och när jag tycker att jag har nåt att säga. Jag kan alltså inte alls säga nåt om bloggfrekvens osv. Så får det vara. Men nu jag har nåt att säga!

För om en vecka drar hela min familj (utom vovven) tillsammans med andra halvan av Trettiosju grader – Malin, och hennes familj (utom katten) på en månads vistelse i Spanien. Ett äventyr som kommit ur mycket funderande och slutligen blev ett medvetet val. Ett val jag vill resonera lite kring.

Både jag och Malin har tänkt och pratat mycket om att livet som företagare kan möjliggöra för oss att styra över vår egen tid på ett nytt sätt. Om vi bara lite grann vägrar rätta in oss i det normativa. Det här med att använda sin tid så att en upplever tidsnöjdhet är ju nåt vi gillar. Att tillräckligt med tid finns för livet. Att livet designas på ett sätt som gör att människan som lever det mår bra och har det bra. Vi är priviligierade och har den fantastiska möjligheten i vår tid och i vår del av världen att kunna göra alla dessa fantastiska, egna och högst medvetna val.

Vi vill kunna rucka på saker som att ha fyra-fem veckors semester mitt i sommaren och that’s it. Vi vill kunna rucka på att klämma in charter-, fjäll- och Sverigesemestrar på skollov när priserna är hutlösa och människorna är många. Vi vill kunna åka mer sällan men istället stanna lite längre. Vi vill kunna upptäcka ett annat land lite utanför högsäsong och turiststråk. Ett land som inte behöver ligga på andra sidan jorden. Vi vill kunna få ett rejält brejk i den långa höstterminen. Så satte tankarna på resan fart, våra män hakade på och vi kommer alla att kombinera jobb med föräldraledighet när vi är borta.

Det här är inte ett års resa jorden runt eller en äventyrlig backpack i Asien. Det här är vårt sätt att välja ett något annorlunda upplägg på hösten än de flesta. Vi ska också erkänna våra tvivel kring det hela. Hur kommer våra familjer funka ihop? Kommer det va värt pengarna? Måste vi verkligen flyga? Mer djupgående tankar kring de här tvivlen får komma i separata inlägg.

Vi ska försöka dela med oss av tankar och upplevelser under dessa veckor. Vi hyr ett hus i den lilla bergsbyn Compéta. Hoppas du vill följa med här i bloggen och på insta (kanske främst på insta, vi får se)! Vad känner och tänker du spontant när du läser om vårt höstäventyr?

/Jenny

 

En tacksamhetens lov

Det finns dagar när tacksamheten är så stor att jag nästan känner mig knäpp. Idag är en sån dag. Jag vet inget om att va döende men jag inbillar mig att min tacksamhet står i paritet med en döendes som bara har den här enda dagen kvar (antagligen inte, men låt mig få inbilla mig).

Hur knäppt?! Och hur bra? För det är ju riktigt fina grejer att kunna känna sån stor tacksamhet.

Igår var det mors dag och idag min födelsedag. Jag har en lista i min telefon där det står Ray banbrillor, mixer för flera tusen, Nikeskor, en Creusetstekpanna. Men dagar som idag vill jag bara be den listan fara åt helvete. Jag behöver inget av det. Jag har allt. Men är man knäpp eller när man står och bölar av tacksamhet för att man får sortera sina ungars strumpor, vika de små fotbollshortsen, dammsuga upp strösslet från glassen som har ätits i sängen, höra den fina mannen som snickrar och fixar med vårt lilla braiga skrutthus, gå en runda i det trygga svenssonkvarteret med sin älskade fyrbenta vän? Jag känner också stor tacksamhet över mina förutsättningar och min förmåga att göra flera av de livsval jag gjort.

Tacksamheten ger mig både bra och dåliga saker. Jag kan lätt tänka att jag faktiskt på riktigt är döende (katastroftankar AB) eftersom jag verkar ha den här förmågan att känna så stor tacksamhet. Den kan också leda till att jag inte tar itu med saker, utmanar mig, utvecklar mig, för jag är så otroligt tacksam för och förnöjsam med det nuvarande. Jag kan också lätt skita i att unna mig saker och lyxa till det lite eftersom jag har ribban satt så lågt för vad som är ett bra liv. Men de två sistnämnda är ju verkligen bra grejer också om man vänder på steken. Förnöjsamhet och att se livets fina i det lilla är otroligt bra nycklar till lyckokänslor.

Hur ser du på tacksamhet? Kan det bli för mycket av det goda?

/Jenny

Dagarna med döden

Mm hyfsat dramatisk rubrik. Jag vet. Men jag kom inte på nån annan, för jag tänkte försöka att rätt upp och ner skriva om mina dagar med döden. Inte beskriva dem, inte detaljerat och ingående redogöra för dem. Men helt sonika räkna upp dem och försöka mig på nån slags beskrivning över vad de gjort och vad de gör med mig.

Jag har haft några dagar med döden i mitt snart trettiosju(!)åriga liv. När jag gick i sexan kom jag hem från en skolresa och min häst var borta. Mamma och pappa hade försökt skona mig genom att avliva den gamla skraltiga och magiska ponnyn som likt Pippi Långstrumps häst gått lös på gården och käkat knäckebröd in genom altandörren. Vilken chock. Hon var borta. Mitt första större möte med döden. En pappa som grät. En ofattbarhetskänsla. Aldrig mer.

En sommardag innan jag skulle börja gymnasiet ringde telefonen. Min moster och hennes man hade omkommit i en motorcykelolycka. Min värld vändes upp och ner. Ena stunden var två glada medelålders människor där och nästa stund fanns de inte mer.

En älskad Golden Retriever fick en hjärtsmäll och jag fick köra in henne till veterinären och klappa hennes huvud medan hon tog sitt sista andetag. Tårarna ville aldrig ta slut.

Två föräldrar som har dött. Två dagar i mitt liv när de lämnade den här världen. Lämnade mig. Aldrig mer.

Jag vill med uppräknandet av de här dagarna i mitt liv försöka komma åt, inte hur sorgen efteråt har påverkat mig och inte hur andra tragiska händelser i mitt liv och runt omkring mig berört mig, utan jag vill försöka få fatt på hur just de här dagarna har påverkat mig. Dagarna när de försvann. Enstaka dagar i mitt liv som har blivit som markörer på mitt livsväg. Dagar jag aldrig kommer att glömma. Det definitiva. En dag finns de, nästa dag finns de inte. Grymheten i det.

Jag tänker att när man har den sanna vetskapen om detta definitiva så får en med sig nåt. Jag vet att liv kan vara över från en dag till en annan. Så jag uppskattar varje dag otroligt mycket. Kan låta klyshigt men jag gör verkligen det. Även dagar när jag är sur och irriterad så har jag den här grundtacksamheten för att bara få vara med i det här livet. Jag tänker också att när man tagit sig igenom dessa dagar så vet man att man klarar mycket mer än man tror. Glöm aldrig det som en viss Kristian sa. Den här vetskapen ger mig vissa dagar stor livslust och andra dagar skrämmer den skiten ur mig och ger mig bråkiga tankar som – tänk om det snart är dags för en dag med döden igen, tänk om det är min tur, tänk om det är nån nära mig. Så starkare än innan och med en stor tacksamhet för bara det faktum att få leva. Det är vad dagarna med döden har gjort med mig.

/Jenny

 

Rapport från hängmattan

Häromdan fattade jag ett aktivt beslut i det lilla. Jag hade en timme där barnen lekte hos varsin kompis och mannen snickrade på huset. Så vad skulle timmen användas till? Jag bestämde mig för att det viktigaste var att inte prestera ALLS.

Och det är jag fanimej inte bra på. För jag hann tänka både att jag skulle läsa på en bok, passa på att sola lite (ja, det är en prestation för nån som inte gillar att sola), plantera om nån blomma eller göra nåt litet rensningsryck bara för att det är kul (intalade jag mig). Tills jag kom på att jag faktiskt behöver öva på att göra INGENTING. Jag är som sagt inte bra på det. Men jag känner också att jag mår bra av att få en dos av det ialla fall då och då. Så jag la mig i hängmattan och la bort telefonen. Det som hände var följande:

Jag fick värsta mindfulnesstunden helt utan avsikt. Jag hann tänka en del medvetna tankar av tacksamhet för en timme utan att någon enda person pratar med mig, över att jag får ha en egen trädgård och en egen familj som jag får vila en liten stund ifrån. Medvetna tankar övergick i mer meditativa sådana. Jag noterade hur jag tänkte på att det ju är i skuggan jag gillar att vara. Jag insåg hur härligt det är att tänka medvetet på andningen. Jag kom på att om jag blundar så förstärks andra sinnen – jag registrerade doften av hägg och gödsel, kände till och med sågspånsdoft från mannens snickring en bra bit bort. Njöt av ljudet av trädens sus och fåglarnas kvitter. Njöt inte lika mycket av mannens fräsverktyg som drog igång efter en stund. Men sket blanka fan i det också och somnade till.

Jag kom också på att det här med hängmatta en ljummen försommardag kändes väldigt mycket som den trettiosjugradiga metaforen. Ljummen luft omkring gjorde att min kropp liksom flöt ihop med omgivningen. Att hänga en bit upp från marken och vara omsluten av ett skönt tyg bidrog till en skön känsla av tyngdlöshet. Att få vara i det där trettiosjugradiga kändes otroligt energigivande. Som att både min kropp och min hjärna fick vila från världens alla skav en liten stund.

Med det här inlägget vill jag mest säga – försök få in små stunder av ingenting – även om det finns ett visst motstånd. När timmen hade passerat kände jag mig först trött. Men efter ett litet tag kom både kroppen och hjärnan igång. Jag städade i trädgården av bara farten och fick ihop tankarna så att till exempel det här blogginlägget kom till.

Är du bra på att göra ingenting? Försöker du medvetet få in såna stunder?

/Jenny

 

Sjuk individ eller sjukt samhälle?

Jag har som så många andra tänkt och känt massor efter att Tim Bergling tagit sitt liv. Jag har krisat rejält över en person jag inte kände. Det var som att hela världens elände kom över mig. Hela skalan från krigets Syrien och människor som har förlorat allt till superkändisen Avicii som på papperet hade allt men som ändå var djupt olycklig. Stora tankar om svåra saker. 

Jag pallar inte riktigt att skriva mer än så. Inte än i alla fall. Så för nu vill jag be er läsa Angelicas blogginlägg om hennes tankar efter att ha sett dokumentären Avicii – True Stories. Hon skriver så bra, är så klok. Blogginlägget är så heltäckande.

Det som far i mitt huvud efter det som har hänt och efter att ha läst Angelicas text rör kärnan i allt vad Trettiosju grader handlar om. Vad är just min lycka? Vad är framgång? Hur hittar man sina Trettiosju grader? Hur kan världen bli en bättre plats för alla oss som bor på den här planeten? Tims öde blir det ultimata beviset på att det vi i vår värld i vår tid beskriver som ett framgångsrikt liv kan vara precis motsatsen. Och det skaver så jävla hårt i en, som Angelica skriver.

/Jenny

Tänket bakom webbutiken

En webbutik när vi pratar om att konsumera mindre, hur tusan går det ihop? Det hoppas vi att det här inlägget ska ge svar på. Tanken om Trettiosju graders egen webbutik väcktes en sommarkväll på en altan.

Vi insåg att vi hade flera kreativa personer runt oss som skapade fantastiska saker. Vi visste också att vissa av dem aldrig skulle starta en egen webbutik. Vi visste att de här personerna på olika sätt hade drömmar om ett annat liv. Vi visste att deras saker skulle kunna bidra till medveten konsumtion. För vi hade själva fått uppleva känslan av att välja en av deras produkter framför en massproducerad dito. En av oss har bl a Fridas ljusstakar på köksbordet, en bröllopspresent, och varje dag tänds de och tankar tänks kring hur hon skapat dem just till oss. De här sakerna är saker vi vill äga för livet.

Den här tanken kombinerades med en tanke vi haft om en webbutik som gör gott. Den tanken kom utifrån våra egna behov. Vi saknade en butik på nätet där man kunde köpa bra, vettiga, hållbara, vackra saker som dessutom bidrog till välgörenhet (dvs kanske inte "bara" ett gåvobevis, ibland känns det fint och bra att också kunna köpa en sak att ge bort till sig själv eller någon i ens närhet). Visst, det finns ett par stycken hos de stora välgörenhetsorganisationerna, som vi handlade från när vi ville köpa en fin gåva med ett mervärde i form av välgörenhet. Men vi tycker absolut att det finns plats för vår webbutik.

Vi tänkte att den här unika och av oss noga utvalda webbutiken skulle kunna bidra med flera saker:
- den skulle kunna vara en möjliggörare för de fantatiska kreatörerna att få leva sina trettiosjugradiga liv, med det kreativa och kärleken till hantverket i fokus. Den skulle kunna bidra till att skapa en grupp av människor som hjälper varandra framåt på trettiosjugradersresan och i skapandet.
- den skulle kunna bidra med stor glädje till de som köper sakerna genom medveten, hållbar konsumtion. En är mer rädd om saker en vet har producerats för hand, med omtanke om miljön.
- framför allt, den skulle kunna bidra till att göra gott för människor som har det svårt. Och här har vi efter mycket funderande och med våra nätverk till hjälp valt en organisation utifrån människorna bakom den. Vi har via vår vän och förebild Parul Sharma fått kontakt med Israa Abdali och organisationen Stand with Syria. Organisationen bedriver konkret humanitär hjälpverksamhet i projek som tillgodoser grundläggande behov av skydd, mat och medicinsk utrustning samt stöd för utbildningsändamål.

Sagt och gjort, nu har vi byggt vår lilla plats, vår butik. I dagsläget har vi produkter från en handfull kreatörer. Det här kommer alltid att vara en mycket liten butik. Det viktigaste för oss ÄR att den andas småskalighet och en känsla av att varje produkt och varje kreatör är noga vald av Trettiosju grader. Vi har ett par namn till på människor vi gärna skulle vilja ha med, men vi får se vart resan tar oss. Vad vi vet är att flera av våra nuvarande kreatörer bubblar av idéer på nya produkter. Så håll utkik! Webbutiken ska också kunna vara en plattform för våra egna tjänster framöver och även då ska en betydande del av intäkterna gå till välgörenhet.

20% av det du handlar för går direkt till Stand with Syria. Det kommer vi att redovisa tydligt och konkret på vår webbplats och i våra sociala kanaler.

Välkommen in till butiken. Hoppas att du ska tycka om den lika mycket som vi gör.

 

/Malin och Jenny

Kom ihåg att fråga! – Slow School gästbloggar

Först några rader om mitt eget projekt. Det jag kallar för Slow School. Namnet är väldigt mycket hyllning till The Slow Movement. Namnet är också tänkt som en viktig påminnelse om att bra saker ofta tar tid att utveckla. Det är också ett långfinger till den snabba världen, den som har så uppenbara nackdelar. Den som jag kände att jag var tvungen att lämna. Inte bara för att den var väldigt nära att bränna ut mig. Jag insåg också att i den snabba världen kommer jag aldrig att blomma ut.

Viss glöd hade redan börjat slockna, vissa drömmar hade börjat vissna. Varför?  Stress, press, kortsiktighet. Jobbet förväntades gå före allt. Det blev för lite tid över till annat, inte minst till det sociala. Men även där kände jag att saker och ting hade förändrats. Jag kände hur prestationskulturen mer och mer smygit sig in även i sociala sammanhang. Jämföra, jämföra. Lyfta fram och fokusera på svagheter hos andra. Som att allt är en jäkla tävling, precis hela tiden. För många sammanhang var åt det hållet, för få var åt det håll jag insåg att jag längtade efter, när jag väl börjat sakta ner. Det handlade om kontakt. Eller rättare sagt, en längtan efter bättre kontakt. Den snabba livsstilen (smartphones inkluderat) hade klart och tydligt lett till sämre kontakt. Med oss själva, med närmiljön, med andra. Det var lätt att se. Det var definitivt något jag kände av.

Så jag tar några steg tillbaka och kliver ut på en egen stig kan man säga, utan att egentligen veta var den kommer leda. Sökandet efter en bättre livsstil är givet. Snart även att konkretisera egna entreprenörskapsdrömmar. Och att förena de båda. På den egna stigen är det lätt att utvecklas. Det är lätt att känna större frihet. Ibland träffar du också andra som själva är ute på sin egen stig, och den kan påminna mycket om din egen. Det är förstås bra och härligt på alla sätt och gör stor nytta. Men de stunderna är väl mer att betrakta som rastplatser på en ganska lång motorväg. Där negativitet är det normala.  Det där tar ett tag att vänja sig vid. Det slår mig också hur extremt få frågor andra ställer till mig.  Knappt hur läget är, hur planerna ser ut, hur jag mår. Jag tänker att det måste bero på att jag avvikit från vissa normer. Och att många i Sverige är så ovana vid det att det blir jättesvårt och jobbigt att förhålla sig till. För om du inte kan fråga hur det går på jobbet, ja vad ska du då fråga om liksom? Vad det hela än beror på, så avslöjar det delar av vår kultur som jättegärna får försvinna.

Men så en dag så går jag in på trettiosjugrader…och fastnar i något som verkligen träffar rätt.

”Man glömmer alldeles för ofta att ens fråga varandra hur läget är, hur den andre mår. Tiden finns inte. Orken finns inte. Självcentreringen är för stor. Man har fullt upp att berätta om sina egna självförverkliganden och snurra runt i sitt eget ekorrhjul.”

Wow. Först känns det som en lättnad. Inte bara jag som känner så. Vad skönt! Det är första gången jag ser någon annan som resonerar på det sättet.  Och sen, det där är allt annat än bra. För det sociala är en av de faktorer som betyder allra mest för vår hälsa.  Och då räcker det inte att bara träffa andra. Det handlar förstås även mycket om hur vi träffas. Vad vi gör, hur närvarande vi är, vilken kontakt som skapas. Och där kan frågor vara en väldigt viktig del, liksom att lyssna. (Rekommenderar verkligen det här  – 10 ways to have a better conversation)

Citatet bidrar också med två andra saker:
1) Det föder en insikt om att social hälsa kommer att vara en av de viktigaste frågorna i mitt eget projekt.
2) Det bidrar till att jag skapar Get Closer, en social upplevelse där just frågor står i centrum. En del i det är att de riktigt kontaktskapande frågorna kan vara svåra att komma på ibland. Det slipper du tänka på med Get Closer. Och skulle någon fråga vara lite väl obekväm eller så, ja då kan du alltid skylla på mig! 🙂

För att knyta ihop säcken lite. Det här med social hälsa är något som verkligen fångat mitt intresse. Förutom Get Closer har jag även ett annat projekt som skulle kunna bli ett riktigt schysst community. Värmestugan heter det. Som jag också hoppas kan vara ett bidrag. Har du som läser idéer som handlar om hur vi kan göra samhället bättre utifrån social hälsa? Hör gärna av dig!

/ Oscar

Intervju hos Slow school

För en tid sen publicerade Oscar bakom sajten slowschool.se en intervju med mig. Jag glömde då lägga upp här på bloggen, så därför gör jag det nu. Här kan du hitta intervjun.

Det vore roligt att höra om du tycker och tänker nåt om det som sägs och skrivs i intervjun. Lämna gärna en kommentar 🙂

För övrigt är det glest mellan inläggen här just nu. Jag försöker att inte bli stressad av det. Vi jobbar intensivt med webbutiken (SÅ kul!), jag har en hel del andra uppdrag och Malin är föräldraledig. Bloggen kommer igen, det är jag säker på, för jag älskar att skriva den.

Ha en fin dag.

/Jenny