Tankar om inredning

Några tankar i min skalle om inredning idag. Tankar som uppkommit i möten med ett par kloka personer. Såhär. När det kommer till inredning så säger nån slags norm att ens hem ska va fint och perfekt med en enhetlig stil som ser ut att ha kommit med allt på en gång. Alltså motsatsen till ett hem som kommit till genom att man samlat på sig det man gillar genom livet och som gjort hemmet till en unik mix av en själv. Varför är det så?

Ska ett hem se ”nyproducerat” ut eller vad är grejen? Jag tänker på alla inredningsprogram där man river ut allt och sen packar upp helt nya, vita, blanka saker. Och alla hejar på och gråter av lycka för det är så fint. Det känns trist att den där unika blandningen av en själv inte riktigt räknas. Att ens hem ska visas upp som nån slags tjusigt showroom, men som inte säger särskilt mycket om dom som bor där. Att sedan dom flesta kanske inte lyckas ha en sån fin fasad spelar mindre roll. För det är dom (få) med den tjusiga ytan som verkar sätta standarden på nåt sätt. Och vi som inte lever upp till den ska känna oss lite sämre.

Jag tänker också att vi ofta matas med nån slags uppmaning att inte vara nöjda. Istället ska vi köpa nytt. Helheten måste se fin ut. Hur vore det om vi blev nöjda med det vi hade, det livet pö om pö hade försett oss med genom tonårslyan, singellivet, arven, sambolivet, flyttar till större och till mindre, osv osv? Om vi gjorde det bästa av de förutsättningar vi hade.

En fråga som också hör till inredningsfrågan är den om det minimalistiska förhållningssättet. Jag får inte riktigt ihop mina tankar här. Å ena sidan så tänker jag att det här med den enhetliga köpestilen ju faktiskt kan vara ett uttryck för det behagliga, svala, städade, rena, harmoniska, minimalistiska hemmet. Och då blir jag sugen på att skaffa mig köpestilen. Å andra sidan tänker jag att det måste gå att forma sitt hem åt ett mer och mer minimalistiskt håll om man trivs i det (jag trivs i det, strävar ditåt, lyckas väl inge vidare) MEN med en blandning av sina unika saker som man samlat på sig genom livet. Alltså inte för mycket saker. Men ändå en blandning av saker.

Hur går dina inredningstankar?

/Jenny

 

9 reaktioner på ”Tankar om inredning

  1. Jag blir lite förvirrad av att minimalism betyder två saker (fast det eg kanske hänger ihop). Minimalism som inredningsstil eller minimalism som ett tankesätt (att rensa bort det som stör, inte används osv) men för den skull så behöver det inte vara vitt och stilistiskt/modernt.

    Mitt hem är ingetdera men mitt tankesätt är mer minimalistiskt. Men bor en två under samma tak så gäller det att kompromissa och vi är studenter o relativt nyinflyttade. Så vi sakner en del grejer som behöver köpas in, så mina tankar går kring dessa prylar så som sängbord, tavlor, gardiner, taklampor. Behövs de, hur ska det se ut, vart ska ja köpa dem, i vilket material osv.

    Och jag tror att de är väldigt få som har sådanna stylade hem som syns på inredningsprogrammen. Vore intressant att se hur dessa hem ser ut efter ett eller ett par år. Har de hållit den stilen eller tagit in sina ”gamla prylar”.

    1. Tack för dina reflektioner.

  2. Jag gillar när det är lite luftigt och utrymme men för den sakens skull behöver inte allt vara nytt och vitt. Utan tvärtom finns det nåt oslagbart i minnena som sakerna för med sig. Typ byrån vi köpte på loppis när vi pluggade, kistan jag fått av min morfar osv osv. Det måste vara minimalism att återanvända, snarare än att ha allt vitt och högblankt.

    1. Ja jag tror du har helt rätt. Jag tänker dock att man kanske lätt tror att det måste va väldigt avskalat, enhetlig färgskala osv för att man ska känna nån slags harmoni och att man då lätt hamnar i köpestilen. Men som sagt, jag tror du har helt rätt i att minimalism måste gå hand i hand med återanvändning.

  3. Det är mycket brottning med normer i dina tankar. Trånga, snäva, skavande normer. Helt riktigt frågar du dig, vem har satt dem och varför? Är jag tvungen att följa dem? Kommer jag må bra om jag bryter dem? VAD SKA ANDRA TYCKA? Jag tror att det är jättebra att ifrågasätta trånga normer. Resa lite. Lämna sin komfortzon. Se att den norm man trodde gällde faktiskt är en oerhört lokal företeelse. Ett ängsligt sätt för människor att försöka passa in socialt i ett samhälle som man upplever som fördömande. Jag vill gärna vända på det. Om de inte vill ha mig som jag är så vill jag ändå inte ha dem. Eller då håller jag dem på armslängs avstånd åtminstone. De behöver inte komma hem till mig och jag har inget behov av att få deras bekräftelse.

    1. Ja det är precis det jag gör och det som rör sig i mitt huvud allt som oftast. Tankebrottning med normer. Och jag är på god väg mot ditt håll. Om de inte vill ha mig så vill jag inte ha dem. Där krävs dock stort mått av det begrepp som jag studerat senaste året, den optimala självkänslan. Den verkar också vara nyckeln till mycket och det begreppet är jag sugen på att ta mig an här på bloggen så småningom. Hoppas du är med och delar dina kloka tankar när jag gör det.

  4. alltså jag gillar att inte att sätta saker i fack för då finns det alltid de som ska komma med pekpinnar om att en gör rätt eller fel, men – jag strävar mot och lever ganska minimalistiskt på det sättet att vi inte har en massa onödigt som tar tid och plats, både fysisk och själslig. Det är lite blandat hemma, och kanske lite av en unik blandning – grejen för mig har varit att plocka ut guldkornen och se till våra verkliga behov framför ”måsten”. De flesta har tex ett soffbord men jag tycker att det tar plats och när behovet uppstår kan vi lika gärna använda en stol.

    1. Tack för din kloka kommentar. Så härligt att få inspiration och inblick i hur andra gör, hur du gör.

  5. Förut köpte jag det jag tyckte var fint, kunde vara saker från t.ex. Dollar store eller HM – men när jag sedan inte ville ha kvar det så fanns det inget värde i det. Jag var alltså tvungen att göra mig av med saker för flera tusen (inköpt under längre tid) utan att tjäna ngt på det. I samband med att vi fick barn så plockade jag bort det mesta och fann ett oerhört lugn i att ha ett vitt enhetligt hem med ett fåtal saker framme. När sonen kom förbi fasen med att leka med allt och det kunde bli aktuellt med saker framme igen så köpte jag dyra ”tråkiga” saker som finns i de flesta ”inredningshem” idag – för JAG tkr faktiskt att det är fina saker och det är saker som har ett andrahandsvärde vilket jag tkr är viktigt om jag en dag vill byta ut sakerna. Jag vill absolut inte ha några ”familjesaker”/arv i mitt hem, det är oerhört skönt att inte ha något känslömässigt band öht med mina saker och det är helt okej för mig att mitt hem inte säger ngt om mig som person – vrf ska det göra det egentligen?! Det kan jag ju förmedla själv.. Alla med vita, perfekta hem är inte tråkiga människor som försöker uppfylla listan på det perfekta hemmet, en del vill faktiskt ha det så. Så man behöver ju inte döma någon om man inte vet, för ja jag tkr att inlägget var lite dömande mot dessa människor 🙂 sen är det klart att många med dessa hem har det bara för att det är modernt, eller för ngn sorts status, men inte alla.

Lämna ett svar till Gittan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *