Stöket och böket fortsätter

Tankarna om prylarna dröjde sig kvar efter inlägget om konsten att bara vara. Tankarna studsade också mot Nina på instagram. Nina som också hade tänkt mycket kring det där och skrev ett mycket klokt inlägg om den stora rensningstrenden på sin blogg.

De tankar som fortsatte snurra i min skalle efter att jag skrev det förra inlägget handlade om vad som faktiskt borde vara det sanna enkla och lyckliga livet. Det borde inte vara att ha det minst prylfattiga hemmet. Visst jag vet, det finns otaliga böcker o s v på ämnet, att man mår bättre av att äga mindre och av att omge sig med färre saker. Jag fattar det. Och jag har ägnat ett par av höstlovets dagar åt att rensa ut. Och har mått bra av det.

Men jag tänker ändå att själva trixet, life hacket, måste vara att försöka lyckas acceptera livet med livets stök och bök inkluderat. I alla fall en rimlig mängd av det. Att det är då man når känslan av ett lyckligt liv. Att det är då man upplever att livet är enkelt och fritt. För de allra allra flesta är inte livet en lång rensningsprocess mot ett prylfattigt liv. För de allra flesta är det jävligt svårt att nå dit. Småbarn, allmän opedantiskhet, mänsklighet, ofullkomlighet, ineffektivitet, köpsug, trötthet – ja livet helt enkelt – sätter käppar i hjulen för den spikraka processen. Den blir vansinnigt krokig. Den stagnerar. Den tar kanske lite fart. Stannar av igen.

Min slutsats blir att jag tror de som upplever mest lycka och känslan av ett enkelt och fritt liv är de som accepterar sitt stök och bök. Som gillar livet ändå. Trots allt. På grund av. Tack vare. Stöket och böket.

Vad säger du?

/Jenny