Rapport från hängmattan

Häromdan fattade jag ett aktivt beslut i det lilla. Jag hade en timme där barnen lekte hos varsin kompis och mannen snickrade på huset. Så vad skulle timmen användas till? Jag bestämde mig för att det viktigaste var att inte prestera ALLS.

Och det är jag fanimej inte bra på. För jag hann tänka både att jag skulle läsa på en bok, passa på att sola lite (ja, det är en prestation för nån som inte gillar att sola), plantera om nån blomma eller göra nåt litet rensningsryck bara för att det är kul (intalade jag mig). Tills jag kom på att jag faktiskt behöver öva på att göra INGENTING. Jag är som sagt inte bra på det. Men jag känner också att jag mår bra av att få en dos av det ialla fall då och då. Så jag la mig i hängmattan och la bort telefonen. Det som hände var följande:

Jag fick värsta mindfulnesstunden helt utan avsikt. Jag hann tänka en del medvetna tankar av tacksamhet för en timme utan att någon enda person pratar med mig, över att jag får ha en egen trädgård och en egen familj som jag får vila en liten stund ifrån. Medvetna tankar övergick i mer meditativa sådana. Jag noterade hur jag tänkte på att det ju är i skuggan jag gillar att vara. Jag insåg hur härligt det är att tänka medvetet på andningen. Jag kom på att om jag blundar så förstärks andra sinnen – jag registrerade doften av hägg och gödsel, kände till och med sågspånsdoft från mannens snickring en bra bit bort. Njöt av ljudet av trädens sus och fåglarnas kvitter. Njöt inte lika mycket av mannens fräsverktyg som drog igång efter en stund. Men sket blanka fan i det också och somnade till.

Jag kom också på att det här med hängmatta en ljummen försommardag kändes väldigt mycket som den trettiosjugradiga metaforen. Ljummen luft omkring gjorde att min kropp liksom flöt ihop med omgivningen. Att hänga en bit upp från marken och vara omsluten av ett skönt tyg bidrog till en skön känsla av tyngdlöshet. Att få vara i det där trettiosjugradiga kändes otroligt energigivande. Som att både min kropp och min hjärna fick vila från världens alla skav en liten stund.

Med det här inlägget vill jag mest säga – försök få in små stunder av ingenting – även om det finns ett visst motstånd. När timmen hade passerat kände jag mig först trött. Men efter ett litet tag kom både kroppen och hjärnan igång. Jag städade i trädgården av bara farten och fick ihop tankarna så att till exempel det här blogginlägget kom till.

Är du bra på att göra ingenting? Försöker du medvetet få in såna stunder?

/Jenny

 

6 reaktioner på ”Rapport från hängmattan

  1. Hej! Härligt att läsa och så klokt! Önskar att många fler kunde ha förmågan att uppfatta och uppskatta det som är i stunden! Så många som skulle må så mycket bättre! Känner igen mig.
    Maria

    1. Tack för din fina kommentar Maria. Ha en fin helg och hoppas du fortsätter läsa, tänka och tycka härinne.
      /Jenny

  2. Viktigt det där.
    Får in stunder av ”ingenting” ibland och det känns härligt 🙂
    Ha det gott

    1. Bra det Magnus att du får in dom där stunderna. Dom är viktiga för livet. Ha det gott!

  3. […] Rapport från hängmattan – (hur avis är jag inte på att kunna göra just ingenting!) […]

    1. Tack för att du länkar till oss. Och tack för dina rader i ditt blogginlägg. Action var det ja. Inte alltid lätt. Sen den där timmen i hängmattan vetitusan om jag fått till så mycket mer av ingenting. Men nu blev jag påmind igen. Tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *