Ibland måste rustningen på

Vid ett möte med en person jag inte kände innan fick jag med mig ett så bra uttryck som jag vill dela med mig av. Uttrycket är ”rustningsindex” och det handlar exakt om trettiosjugradersgrejen.

Med ordet rustningsindex kan man alltså beskriva hur trettiosjugradigt ett möte med en annan person varit. Om rustningsindex är högt har man fått ta på sig någon slags rustning för att ta sig igenom mötet. Det kan innebära att man klär sig på ett visst sätt. Pratar på ett visst sätt. Känner sig som att man anpassat sig igenom situationen. Jag hatar såna tillfällen och försöker slippa dom i möjligaste mån.

Men ju mer trettiosjugradigt mitt liv blir i övrigt, desto bättre blir jag på att bedöma relativt tuffa möten med ett rätt lågt rustningsindex. Visst, nån liten tunn rustning kanske åker på. Men inte hela apparaten med hjälm och sköld och ringbrynja. De gånger rustningsindex ändå varit högt och rustningen har varit på under det obekväma mötet så försöker jag säga till mig själv efteråt: ”Ja det där var obekvämt. Du kände dig konstig. Du sa konstiga saker och betedde dig inte som dig själv. Men skit i det nu. Ibland blir det så. Ibland får man ta på sig rustningen för att kunna ta sig igenom ett möte, en situation. Det kan till och med vara bra och skyddande att ha den på. En stund. Men den väger mycket och skymmer sikten både inifrån och utifrån. Så nu, fort av med den. I dina bekväma attribut igen. I din egen person igen. Puh. Skönt.”

Behöver jag säga att vi förstod varann rätt bra, jag och den här personen jag mötte? Rustningsindex var lika med noll och mötet kändes helt trettiosjugradigt.

Hur hanterar du situationer med högt rustningsindex?

/Jenny

Hej inkonsekvens och tvivel

Det här blir ett inlägg om föräldraskap. Men jag tänker att det nog kan gälla för alla relationer där en inte mår bra och en annan vill hjälpa. Det slog mig just att jag beter mig precis som Alfons pappa i boken när Alfons vägrar äta upp sina köttbullar.

Men för oss gäller det situationen där vår dotter inte vill gå till skolan. Jag är totalt inkonsekvent och provar med allt hit och dit och fram och tillbaks. Mutor och hot blandas hejvilt. Krav och ompysslande i en salig blandning. Ena veckan köptes det lego på fredagen för bra kämpande under veckan. Nästa dag hotades det med att idag blir det minsann noll minuter Youtube. Snö måste skottas och sängar ska bäddas om det ska bli tidig hämtning. Du klarar det här, in i klassrummet. Och så nästa morgon – jag följer med och sitter med på första lektionen. Kramar och behov av närhet ena stunden. Nästa bråk och dumma mamma. Du får ordna mellis själv. Eller förresten, jag brer en macka åt dig.

Det är så himla svårt. Och det är så himla himla lätt att tycka att man är en dålig förälder. Men jag försöker se på oss utifrån här. Klappar mig själv på axeln, stryker mitt barn lite över kinden. Det jag ser är en förälder som så förtvivlat gärna vill sitt barn väl. Och ett barn som är i en period av vilsenhet och massa känslor. Vi gör så gott vi kan. Vi har varandra. Vi utkämpar kriget tillsammans, om än ibland med känslan av att vi krigar med varandra. Kanske gör man det med den man står närmst, känner sig tryggast med. Vi kämpar vidare. Vi är människor inte robotar. Vi fortsätter en liten stund i taget. Inkonsekvensens flagga får fortsätta va hissad. Vi kan inte bättre. Och det är okej.

/Jenny

Lerins lärlingar

Kanske ingen har missat det här programmet, jag vet inte. Men det går inte att INTE tipsa om Lerins lärlingar på SVT. Programmet som handlar om konstnären Lars Lerin som anordnar en konstskola för en grupp personer med funktionsvariationer. Vilket program.

Dels är det Lars. Lars är helt enkelt en fantastisk person. Hans sätt att möta människor är det sätt jag vill möta människor på. Ödmjukheten. Hans egna utmaningar i att göra det här projektet. Hans egen livsresa för att hitta sin plats i den här världen. Sen är det deltagarna. Vilka underbara personer. Jag känner starkt att jag skulle vilja ha en vän som Jessica t.ex. Jag känner mig så taggad på att möta fler människor utanför normen. Jag kommer att få göra det framöver och det kommer att bli så bra. Det jag också fastnar för i programmet är själva måleriet. Jag som inte alls målar eller tecknar känner mig sugen på att göra det. Programmet har fått mig att tänka att det skulle ge mig massor. Att måla måste va bra för själen i sig självt, själva penseldragen liksom. Hur resultatet blir spelar mindre roll.

Jag har verkligen njutit av varje minut av det här programmet. Som en förälder till en av deltagarna så fint sammanfattar det i sista avsnittet: ”Jag tycker att det är så fantastiskt att få se alla variantioner av begåvning som bara får sprudla.”

/Jenny

 

Brådska, värden och val

Idag vill jag dela med mig av ett par citat från boken ”Du är mer än du anar – Om konsten att bli vän med sin själ (från sidorna 124-125) av Tommy Hellsten. I kapitlet som heter ”De kroniskt jäktade” hittar jag följande rader:

”Vi gör brådskan till en sorts naturkraft, en tornado som suger alla med sig utan att vi kan hindra det…På det här viset svär människan sig fri från ansvaret för sin egen tidsanvändning. Inför naturkrafterna står man ju maktlös.”

”Vi är inte oskyldiga offer för brådskan, utan vi skapar den själva med våra val. Våra val styrs i sin tur av våra värden, och ytliga värden ger ytliga val. Ytliga val skapar ett ytligt liv, en tillvaro renons på mening och djup. När ens värden förändras, förändras också ens val. Och när valen förändras, förändras livet. Så enkelt är det. Och så svårt.”

De här raderna talar till mig. Jag tänker att dom väl vill säga mig att jag har makten här. Jag kan göra val. Det är inte lätt. Men ändå lätt. Jag blir peppad av det. Brådskan ska banne mig inte få ta mig som en tornado. Jag ska inte låta mig luras att den är en naturkraft.

Tack Tommy för kloka ord. Tack mig själv för att jag tar till mig av orden. Jag känner idag stor tacksamhet över det jag har och över de beslut jag har fattat senaste åren.

Hur går dina tankar efter att ha läst dessa rader?

/Jenny

Livet pågår

Jag är i en period när det händer mycket. Planerade och oplanerade saker. Bra och dåliga saker. Inom jobbet och utanför jobbet. Jag hinner inte med blogg och sociala kanaler som vanligt. Men vad gör väl det? Det får va okej. Vi finns här men kanske inte lika frekvent närmaste tiden. Vi får se. 

Jag tänkte ägna det här inlägget åt att göra några reflektioner kring vad en sån här period gör med mig. Det får bli ett skriva-av-sig-inlägg från min sida. Mina tankar räcker inte till nåt annat. Jag kan konstatera att:

– Jag känner mig otillräcklig och när utrymmet för mina egna tankar, mitt eget tempo och mina skogspromenader försvinner så känner jag mig trött och inte tillfreds.
– Jag behöver struktur i friheten. Jag kommer att ha det som målsättning här framöver, att skapa mig en sån struktur och hålla fast vid den. Då tror jag att jag kommer att kunna kombinera bra och rätt hårt jobb med frihet och relativt mycket ledig tid.
– Många nog har såna här perioder inte i perioder, utan för jämnan. Jag tänker att det aldrig kan va bra.
– Jag känner mig tacksam för att jag har skapat mig ett liv där jag kan välja att vara med min dotter i skolan en del.
– Jag känner mig glad över att jag har förmågan att ha perioder av osjälviskhet. Och jag tänker att jag just för att jag har bunkrat upp på marginalkontot kan ha den förmågan i så pass stor utsträckning. Jag orkar det. Jag vill det.
– Jag känner frustration över att inte kunna hjälpa mina barn i alla situationer. Att gå från att vara förälder till småbarn till att vara förälder till skolbarn är inte så enkelt som jag trodde och jag krisar en hel del över det.
– Jag har funderat en del över om vi curlar vårt barn på ett sätt som blir negativt för henne på sikt. Men nu har jag bestämt mig för att det aldrig kan vara fel att stötta sitt barn och i perioder ge extra stöd, finnas där, överösa med kärlek och sänka kraven. Idol-men-inte-på-piedestal-Micke Gunnarsson sätter huvet på spiken i ett instainlägg och Underbara Clara ger mig stöd i texten Problemet är inte barn som curlas – utan barn som aldrig curlas.
– Jag behöver tanketid för att hitta mitt förhållningssätt till skolans värld. När jag själv strävar efter ett liv av tidsmässig frihet så går min dotter in i en lång period av skolplikt och åtaganden som handlar mycket om prestation och att vara i en miljö och med många människor som hon själv inte har valt, fem dagar i veckan med tydliga tidsramar. Jag behöver som sagt hitta mitt förhållningssätt och sedan ett sätt att förmedla mina tankar och åsikter på ett bra sätt till min dotter.

Kanske för personligt. Kanske för introvert och navelskådande. Men detta blev mitt inlägg idag. Take it or leave it. Kom gärna med dina tankar.

/Jenny

Jakten på lycka

Idag vill jag tipsa om Sanna Lundells vinterprat från 2016. Sanna pratar om jakten på lyckan. Hon presenterar olika infallsvinklar, delar med sig av personliga betraktelser och belyser forskning på temat.

Det här programmet ger mig massor av klokskap. Sanna berör ämnen som självrannsakan, medmänsklighet och försoning. Jag gillar hennes tonläge och hennes språk. Ett citat som jag bär med mig kommer från slutklämmen på programmet:

”Lycka handlar om att orka vänta. Försöka stå emot impulsen som skriker efter omedelbar behovstillfredställelse och istället våga stå kvar i det som är mindre vackert ett tag.”

Jag tycker det säger så mycket. Om hur vi i vår värld i vår tid ofta tror eller luras att tro, att lyckan är nåt som kan skaffas snabbt, ofta genom prylar eller coola upplevelser. Ofta genom nåt vackert men ihåligt. Men den lyckan består ju inte. Och så måste vi på’t igen. Men jag tror att jag håller på att få kläm på det. Jag och många med mig håller på att fatta att de värdefulla lyckostunderna ofta bor i det enkla, det basala och det långvarigt lugna. Och det är värt att kämpa och vara i det fula ett tag. Så länge man är det med dom man älskar och bryr sig om.

Lyssna på Sannas vinterprat om du inte redan gjort det!

/Jenny

Alla fullkomligt normala krav

Meningen Jag orkar inte med alla fullkomligt normala krav som ställs på mig är med mig denna måndag. Den meningen är skriven i en serieruta tecknad av Nina Hemingsson (vill inte sno bilden men återfinns i Kitty Störby Jutbrings instagramflöde). Älsk på Nina som så klockrent sätter ord på hela grejen. Älskar hennes bilder och hennes ord. 

Dom fullkomligt normala kraven är väl precis det som håller på att ta knäcken på så många. Just för att vi ser dom som normala. Men egentligen är dom galna, knäppa och orimliga. Ribban är satt på helt fel höjd. Vi springer och brakar rätt i den. Idag tänker jag också extra mycket på en liten människa som den här gråa måndagen i mörka januari inte heller orkar med alla fullkomligt normala krav. Det börjar så tidigt. Vi ska så mycket. Och vi ska göra på vissa sätt redan från när vi är små. Det finns inte rum för morgonskörhet, känslighet och svackor. Puff iväg. Ut i den tuffa verkligheten.

Om vi inte alla dagar orkar vara i den mallen, vare sig vi är små eller stora, hur blir det då? Även om vi har goda viljor, massa ambitioner, är smarta, kloka och sociala så kanske vi inte alltid vill va med i leken livet som har massa regler vi förväntas följa. Som om vi vore latmaskar och smitare om vi inte pallar trycket från det fullkomligt normala.

Och dom fullkomligt normala kraven kom att innefatta så vansinnesmycket. När blev det så?! Jag hade tänkt räkna upp allt som dom fullkomligt normala kraven innebär för mig. Men jag orkar inte. Ni fattar. Ni vet. Det är så lätt att gå sönder. Känna sig dålig för man inte klarade det fullkomligt normala. Nä idag tänker jag va lite ledsen över det. Över att det fullkomligt normala är knäppt och skevt. Jag skulle önska att vi hjälps åt att ändra definitionen över vad som är det fullkomligt normala. Johan Rheborg, Cissi Wallin och Sara Johansson är några som gör det.

/Jenny

Hej mellanrum och ineffektivitet!

Det här med att va effektiv funderar jag över idag. I mitt nya friare liv blir det mer uppenbart att jag inte alltid är effektiv. Ibland känner jag mig dålig p g a det och ibland känner jag mig bra som skaffat mig ett liv när jag inte behöver vara det hela tiden. Dagsformen avgör.

Jag tänker att mycket av frustrationen kring att inte alltid vara effektiv kommer av normer som påverkar mig. Men häromdan slog det mig. Det är ju i mellanrummen som så mycket händer. De dagar jag tillåter att det finns mellanrum i min tillvaro så kommer oftast så mycket bra grejer. När jag SLÄPPER tankar som ”men varför kommer jag inte igång?”, ”varför kommer jag inte in i veckan?”, ”varför är jag så ostrukturerad idag?” eller ”äsch vad tiden sprang ifrån mig idag.”

Det är då kloka tankar får plats, det är då nya spår i hjärnan körs upp. Det är då jag känner min kreativa sida gro, det är då jag känner känslor av lycka och tacksamhet. Det är då jag kan känna sug av att få inspiration i form av nån särskild musik, längtan efter en viss person. Dom här mellanrummen kan bestå av en lång dusch, en promenad till skola och dagmamma, ställtid som uppkommer mellan dagens åtaganden, att diska under tystnad, att åka i bilen mellan punkt A och punkt B, att tomstirra ut genom fönstret över en kaffekopp och en knäckemacka.

Jag tänker också att det är alltför ofta så att vi i vår värld i vår tid inte ger utrymme för mellanrummen. Ser värdet i dom. Nä, jag tänker att vi borde ge mellanrummen plats och  känslan av ineffektivitet lite kärlek istället för att förbanna och se ner på den. Kanske till och med välkomna den när den kommer, känslan av att inte alltid vara effektiv. Jag tänker också att våra arbetsplatser ofta består av miljöer som premierar det maxade och fullbokade. Den ena aktiviteten ska direkt avlösas av nästa. Och hur ska vi då få snurr på de nya spåren i våra hjärnor? Hur bra blir det egentligen för företaget och individerna som jobbar där?

Sen kan man också fråga sig hur effektiv man kan vara timme efter timme vid samma skrivbord och samma skärm. Det finns väl forskning på att det är en omöjlighet. Ändå säger normen mig att jag förväntas vara och det tar ju väldigt lätt knäcken på en. Jag tänker att lösningen måste vara att 1. försöka designa sitt liv så att det finns utrymme och marginaler 2. se normerna, våga ifrågasätta dom och aktivt jobba med att tala om för sig själv att det är i mellanrummen det händer.

/Jenny

Mot ett något ovisst och väldigt roligt 2018

Så har vi nu suttit ett par dagar och funderat och reflekterat kring Trettiosju grader ABs planer för 2018. Vi har budgeterat, prioriterat och strukturerat. Drömt och visionerat.

Det jobbet har lett till en del utkomster och tankar som vi gärna vill dela med oss av. Dels för att det känns kul att dela vad vi pysslar och tänker pyssla med. Dels för att det är viktigt för oss att få lufta en del tankegångar om själva jobbandet och företagandet. Det som ju är en viktigt budskap för Trettiosju grader att prata om och som vi nu i våra egna liv måste förhålla oss.

I våra samtal väcks som sagt tankar. Tankar om balansen som är så svår att få till. Tankar om vad som är att vara företagare för oss och vad vi påverkas av för normer. Det är väldigt lätt att vi blir stressade över ett antal saker. Hur ska pengarna in? Hur ska vi veta om hur det ena leder till det andra? Jobba mycket i början? Ta på sig extra uppdrag? Ge saker tid? Mycket handlar om avvägningen mellan planerande, strukturerande, budgeterande ställt mot flyt, lust och tro på att saker kommer falla på plats och ordna sig längs vägen.

På det mer konkreta planet så har vi tusen idéer och planer och det är kul att få börja realisera dessa. 2018 kommer vi bl a:
– starta vår webbshop som gör gott. I den finns noga utvalda produkter och tjänster med ledorden hållbarhet och kreativitet. En betydande del av vinsten kommer att gå till välgörenhet. Håll utkik under våren!
– föreläsa och samtala om bl a livsdesign, tidsnöjdhet och inre och yttre hållbarhet. Kontakta oss om du vill anlita oss till ditt företag eller organisation eller nån annan grupp i ditt privatliv!
– sträva efter att få skrivuppdrag på trettiosjugradersteman och ämnen. Vet du något forum där våra typer av texter skulle passa, hör gärna av dig!
– fortsätta blogga, instagramma och Facebooka och på vårt sätt utveckla dom här kanalerna. Hoppas du fortsätter hänga med oss och snacka med oss! Kanske vågar vi oss på en del rörligt material under året också.
– Bli med kontorsplats. Hoppas vi.
– Jobba med härliga människor. Vansinnigt viktigt och en kristallklar medveten tanke hos oss.
– Låta livet ta plats.

Har du nåt medskick till oss kring tankarna att driva nystartad verksamhet? Och kom gärna med åsikter (och hejarop!) kring våra konkreta planer för det här året, det skulle betyda massor.

/Malin och Jenny

PS. Vi kommer inte att släppa planerna på en podd. Men vi har insett att vi just nu inte mäktar med att producera den så den står över listan för framtida projekt.