När blev livet en lång lista med måsten?

Imorse läste jag en berättelse från verkligheten. En kvinna beskriver sitt maxade liv och hur sjukt dåligt hon mår i det. Eller, hon beskriver att hon tycker att hon är kass för att hon inte lyckas upprätthålla det maxade livet.

Hon tycker att hon är bra på saker men att hon är så himla trött och orkeslös. Hon vill vara omtyckt av alla och lyckas på alla områden. Hon ser bara en massa måsten. Hon beskriver hur hon inte passar in i 9-5 jobbmallen och den allmänna svenssonmåstemallen med träning, vänner, fritidsintressen, familjeåtaganden, husochhemåtaganden and so on.

Jag tänker att det är precis det här Trettiosju grader vill prata om. Sätta strålkastaren på. Dissekera.

För vad gick egentligen snett när så många verkar se sina liv som långa att-göra-listor av måsten? Där det ena måstet avlöser det andra varje dag. Där dagar av den här känslan blir till veckor och till månader och år. Det är då jag bara vill skrika “nä, stopp nu räcker det!!” Livet måste va nåt annat. Det kan inte va meningen att vi ska ha det såhär och känna såhär. Det gör mig så vansinningt ledsen att läsa den här kvinnans berättelse. Så ledsen att jag vet inte vad jag ska skriva till henne i kommentarsfältet. Min första tanke är bara att hon kommer att känna sig så stressad över att läsa alla välvilliga råd. Och sen försöka vidta åtgärder enligt alla dessa hundra råd för att få ett bättre liv. Bara det blir ju en helknasig paradox.

Så vad vill jag säga till henne då? Har Trettiosju grader nåt att komma med? Shit, jag vet inte. Jag vill bara att hon ska stänga av, skala ner, trolla bort. Börja om på nåt sätt. Och ställa sig frågan vem som sa att livet ska vara en lång lista med måsten? Hur man sen tråcklar sig ur alla måstena är en klurig gåta. Här kan jag ibland få nån slags prestationstänk att vi på Trettiosju grader ska ha svar. Men sen får jag påminna mig – det är ju inte alls det som vi ska pyssla med. Vi är inga experter. Vi funderar själva över dom här sakerna. Men vi vill ta diskussionen, kanske visa att vi med den lilla ork vi har kämpar oss mot ett annat sorts liv. Jag tänker att det kan handla om att:

känna det i kroppen,
– fundera på vad som maxar livet,
– öva sig i konsten att bara vara
– fråga sig om livet kan tas lite mindre på allvar
– fundera över den upplevda tidsbristen (och kanske läsa Rik på riktigt)
– påminna sig om att själen älskar långsamhet
– fundera över vad man på riktigt gillar
– påminna sig om att den som vilar faktiskt tar ansvar
– fråga sig själv varför livet skaver
– påminna sig om att det ibland kan vara nyttigt att ha dödenperspektivet nära

Jag vet inte. Jag får slut på ord här. Har du några ord tillbaka till mig och till henne?

/Jenny