Men jämställdheten då?

Som en uppföljning på det smått idylliska inlägget om den lediga fredagen tänkte jag vrida och vända lite på hur jag ser på faktorer som kan va anledning till tvivel kring mina val mot det mer downshiftade livet. Min plan är att dela upp det i tre inlägg som berör jämställdheten, pengarna och lyxen i att ha ett val. So, here it goes. Först ut blir mina tankar kring jämställdheten.

Ja, i mitt fall är det just nu ett faktum att jag är hemma mer och tar större ansvar för hemmasysslorna. Jag vacklar och tvekar kring hur jag ska se på det hela. Det jag dock vet är att i mitt fall så är det så att jag har en genuin vilja att göra dessa sysslor, jag gillar det. Och min man vill i alla fall just nu jobba heltid. Då kan man ju fundera på om det är ett problem alls. (Under årens lopp har vi båda varit föräldralediga i olika omgångar och med olika upplägg får tilläggas.)

Borde inte det bästa va om alla familjer hittar den lösningen som passar bäst för just ens familj? Borde inte det vara det trettiosjugradiga? Om mamman lagar mer mat och pappan jobbar mer, är det ett problem? Jag vette fan. Ena dan ser jag inget problem. Andra ser jag helt klart problem. Både jag och min man trivs just nu i våra roller. Men ställer vi till det som förebilder för våra två döttrar?

En grundtanke blir i alla fall att jag tycker att det känns knasigt om båda jobbar heltid (eller mer) som nån slags prestigekamp i stil med ”jag tänker då minsann inte gå ner i tid och förlora i karriär och pension. Om du inte går ner i tid så tänker inte jag göra det.” Utgångspunkten blir på nåt sätt att båda ofta kämpar om att få jobba heltid. I min värld är ju det motsatta det attraktiva. Och blir inte det ett väldigt högt pris att betala för att hålla den jämställda fanan högt, tänker jag? Båda jobbar massor men ingen mår bra. Såklart är det ideala att båda går ner i tid. Frågan är bara hur hårt man ska kämpa för att uppnå det ideala. I vårt fall har det helt enkelt väldigt naturligt blivit såhär som det är nu.

I vårt fall är det också så att vi har ingen avlastning vad gäller barnen. Vi måste få ihop vår vardag själva inom vår lilla enhet om fyra. Och så länge vi båda vuxna känner att vi har ett bra liv tillsammans, att vi hjälps åt och är ett team, att vi gör bra saker för vår familj och uppskattar den andres bidrag till familjen (av monetär eller annan karaktär) så borde det väl va fine? Eller?

Hur tänker du kring jämställdheten när en jobbar mindre än den andra i en familj med två vuxna?

/Jenny

8 reaktioner på ”Men jämställdheten då?

  1. Hej igen! Skönt att få göra det som funkar för en själv och gött om man kan unna sig det! Oavsett ev uppdelning eller inte. Så tråkigt med andras pekpinnar. Jag tänker att jag får jobba längre än till 65 för att få ihop det. Kanske stressande för vissa men känns tryggt för mig att tänka så. Vi delar rätt lika och jobbar båda mindre. Har inte hittat mina 37 grader gällande barn/jobb-balans ännu men hoppas jag kommit en liten bit närmare…

    1. Man får prova sig fram för att hitta sin balans. Och saker ändras. Man får justera vartefter. Göra så gott man kan. Gilla läget ibland. Osv, ja det här fattar ju du. Tack för att du delar med dig.

  2. Den stora haken ligger kanske i den här meningen: ”Och så länge vi båda vuxna känner att vi har ett bra liv tillsammans”
    För hur blir det den dagen man inte längre vill leva tillsammans? Man kan ju vilja bortse från ekonomi som trygghetsfaktor men om man blir ensam med barnen så är det svårt att bortse från. Eller går det inte att tänka så?

    1. Ja det där är inte lätt. Och alla får ju verkligen tänka som dom vill. Kanske kom lite av ett svar från min horisont i dagens inlägg – http://www.trettiosjugrader.se/blogg/men-pengarna-da/
      Jag vill liksom inte utgå från att det kan bli en separation. Jag vill också se nåt fint och modigt i att våga luta sig mot en annan människa, att vara ett lag osv. Men visst finns en risk i det… Tack för att du delar med dig av dina tankar. Diskussionen betyder mycket.

  3. Du får ju göra hur du vill. Vad jag vill är att ha tid avsatt för mig själv regelbundet. Därför kör vi fasta dagar ansvar för barnen ändå sedan första barnet kom. Jag tar dem måndag onsdag, han tar tisdag torsdag. Resten tillsammans eller som det passar. Det innebär att man kan boka in jobb, kompisar, träning, fritidsintressen, lata sig eller vad man känner för två kvällar i veckan om man så vill. Inga krav på att hämta barn, laga mat, vara hemma till middagen, eller läggningen, lämna jobbet eller stanna hemma för att Vabba, skjutsa till aktiviteter eller dylikt dessa dagar. Man kan faktiskt klara av allt det där på en person om man vet att det gäller två dagar i veckan. Vi ÄR sedan inte borta från varann varenda ”egen” dag, men det ger en frihet utan dåligt samvete. Det framkallar också rutiner, ansvarstänk och bonding på ett annat sätt. Vi kom på vår modell efter att ha hört en massa skilda personer med växelvis boende som berättar om hur skönt det kan vara med den barnfria veckan. Vi tänkte, men vad sjutton, ska man verkligen behöva skilja sig för att kunna ha dagar då den andra tar hela ansvaret? Det borde gå att både äta kakan och ha den kvar i en bra parrelation. Och detta schema har vi följt även då vi haft perioder då den ena är hemma mer än den andra. Vi har inte heller någon yttre avlastning med någonting. Vi fpr se till att skapa avlastning inom företaget Familjen. Båda behöver inte tjänstgöra som förstajour samtidigt.

    1. Så himla bra du är på att dela med dig av konkreta tips och bjuss ur ditt eget liv. I love it. We love it. Jag gör absolut också egna grejer och har möjlighet till det. Vi har så pass lite måsten så det finns alltid utrymme för att göra egna saker. Men jag/vi kan bli bättre på det och då är er ”metod” en jättebra inspiration. Sen är det också ett faktum för oss att även när vi ”får” göra egna grejer så väljer vi ofta att bara hänga hemma tillsammans. Vi gillar det och jag ser det som ett bra kvitto för vår relation. Men det är också VÄLDIGT viktigt att göra egna grejer, ha sitt eget liv och sina egna vänner osv. Så där blir det en balansgång.

  4. Jag tänker att den ultimata och optimala jämställdheten består i att just kunna göra som man vill, helt obundet från vad man ”borde”. Så om det passar er bäst just nu att köra på att pappa jobbar borta och mamma jobbar i hemmet, och båda är lika mycket med på det, så är ju det det mest jämlika för just er relation. Det är just valfriheten som är grejen, inte att vi kvinnor måste vara karriärs-fokuserade för att räknas som moderna kvinnor.

    1. Tack för den kommentaren. Jag behövde den idag. Kram Jenny

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *