Men de som inte är lika priviligerade då?

Dags för del tredje och sista delen i min lilla serie av inlägg där jag lyfter några faktorer som ibland gör att jag själv tvivlar på mina livsval mot ett enklare liv. De tidigare har berörd jämställdheten och pengarna. I det här inlägget vill jag prata om att jag är priviligerad som kan göra detta just nu, starta det egna företaget, jobba mindre, säga upp mig, göra dessa medvetna val.

Hur ska jag ställa mig till det faktum att alla inte är lika priviligerade? Som till exempel den ensamstående föräldern som måste jobba mycket, som kanske måste välja ett jobb som hen inte alls vill ha. Eller den nyanlände som inte alls får jobba som det hen var utbildad till utan tvingas ta ett jobb som hen inte trivs med eller får skäligt betalt för. För att få mat på bordet. Varför ska då jag sitta här och predika det härliga med att göra medvetna val, med den frivilliga enkelheten o s v?

Jag ser tre argument här. Ett: Jag hjälper ingen om jag inte downshiftar. Så det blir liksom ingen vits med att jag sitter och inte trivs med min situation bara för att jag inte ska ha det bättre än nån annan. Inget blir hur som helst bättre av att jag INTE gör nåt, agerar för att göra mitt liv mer trettiosjugradigt. Två: Kanske kan man se det som nån slags omfördelning av arbetet i samhället. Om jag jobbar mindre och fler med mig gör likadant så kan andra få ett jobb eller få byta jobb o s v. Tre: När jag skaffar mig marginaler i mitt liv så kanske jag faktiskt orkar vara med och göra världen till en lite bättre plats. Kanske kan jag stötta eller finnas för någon som inte är lika priviligerad som jag är.

Hur ser du på detta med att vissa kan skaffa sig ett trettiosjugradigare liv enklare än andra?

/Jenny