Måste det enkla livet va det präktiga livet?

Jag har skrivit om att jag gärna vill bli mer hardcore på vissa områden typ göra goda gärningar, sopsortera och äta mer vegetariskt. Jag följer mycket diskussioner om frivillig enkelhet och downshiftning.

Ibland slås jag av präktigheten. Att även det enkla sättet att leva kan förknippas med att prestera och vara duktig. Och då kommer orkeslösheten. Och tanken om att jag nog kanske inte får va med i klubben.

Får jag inte va med om jag inte har koll på vår budget? Om jag inte sopsorterar nitiskt och odlar min mat själv? Måste jag baka mitt bröd och laga våra kläder? Enbart handla eko och aldrig klämma i mig en köpemacka och en cola? Bo i en koja och inte äga bil? Finns det regler för detta, måste jag göra allt rätt?

Då tar jag till ett citat som jag läste på Underbara Claras insta – “Gör ofta fel men tänker rätt”. Så jävla bra. Precis så här känner jag och det är precis detta som är Trettiosju grader. Jag tänker och reflekterar mycket och jag tänker banne mig ofta rätt. Men jag gör ofta fel. Av olika anledningar. Jag orkar inte, jag vill inte, jag förmår inte, jag är mitt i en process. Osv osv. Och är inte den här tanken så himla bra? Att hellre i alla fall börja reflektera och göra små steg i rätt riktning. Än att bara bestämma sig för att det är nog ingen idé att tänka alls utan bara sätta på skygglapparna och ignorera sitt eget och omvärldens mående. Eller motsatt pressa sig själv till att göra alla rätt hela tiden. Det är okej att göra massa fel. Det måste få va okej.

Jag tänker lite att jag och vi är med i vår egen klubb. Trettiosjugradersklubben. Du får gärna va med om du vill!

/Jenny