Livet pågår

Jag är i en period när det händer mycket. Planerade och oplanerade saker. Bra och dåliga saker. Inom jobbet och utanför jobbet. Jag hinner inte med blogg och sociala kanaler som vanligt. Men vad gör väl det? Det får va okej. Vi finns här men kanske inte lika frekvent närmaste tiden. Vi får se. 

Jag tänkte ägna det här inlägget åt att göra några reflektioner kring vad en sån här period gör med mig. Det får bli ett skriva-av-sig-inlägg från min sida. Mina tankar räcker inte till nåt annat. Jag kan konstatera att:

– Jag känner mig otillräcklig och när utrymmet för mina egna tankar, mitt eget tempo och mina skogspromenader försvinner så känner jag mig trött och inte tillfreds.
– Jag behöver struktur i friheten. Jag kommer att ha det som målsättning här framöver, att skapa mig en sån struktur och hålla fast vid den. Då tror jag att jag kommer att kunna kombinera bra och rätt hårt jobb med frihet och relativt mycket ledig tid.
– Många nog har såna här perioder inte i perioder, utan för jämnan. Jag tänker att det aldrig kan va bra.
– Jag känner mig tacksam för att jag har skapat mig ett liv där jag kan välja att vara med min dotter i skolan en del.
– Jag känner mig glad över att jag har förmågan att ha perioder av osjälviskhet. Och jag tänker att jag just för att jag har bunkrat upp på marginalkontot kan ha den förmågan i så pass stor utsträckning. Jag orkar det. Jag vill det.
– Jag känner frustration över att inte kunna hjälpa mina barn i alla situationer. Att gå från att vara förälder till småbarn till att vara förälder till skolbarn är inte så enkelt som jag trodde och jag krisar en hel del över det.
– Jag har funderat en del över om vi curlar vårt barn på ett sätt som blir negativt för henne på sikt. Men nu har jag bestämt mig för att det aldrig kan vara fel att stötta sitt barn och i perioder ge extra stöd, finnas där, överösa med kärlek och sänka kraven. Idol-men-inte-på-piedestal-Micke Gunnarsson sätter huvet på spiken i ett instainlägg och Underbara Clara ger mig stöd i texten Problemet är inte barn som curlas – utan barn som aldrig curlas.
– Jag behöver tanketid för att hitta mitt förhållningssätt till skolans värld. När jag själv strävar efter ett liv av tidsmässig frihet så går min dotter in i en lång period av skolplikt och åtaganden som handlar mycket om prestation och att vara i en miljö och med många människor som hon själv inte har valt, fem dagar i veckan med tydliga tidsramar. Jag behöver som sagt hitta mitt förhållningssätt och sedan ett sätt att förmedla mina tankar och åsikter på ett bra sätt till min dotter.

Kanske för personligt. Kanske för introvert och navelskådande. Men detta blev mitt inlägg idag. Take it or leave it. Kom gärna med dina tankar.

/Jenny

5 reaktioner på ”Livet pågår

  1. Jag har inte så mycket mörka moln på himlen, ser ofta saker och ting positivt. Men att barnen ska börja skolan är en ångestklump redan nu! Och jag försöker att inte visa det på nått sätt, men att dom ska stängas in i den där ramen, bedömas, rätta sig i ett led som kanske inte alls passar dom, tillsammans med andra barn som ska göra samma sak. Hoppas det går bra för er ❤️

    1. Ja du, vi är nog lite lika du och jag. Vi kämpar på. Det kommer gå bra. Njut varje minut av dina små goa killar. Kram

  2. Känner igen mig i frustrationen att inte alltid kunna vara där eller räcka till.. men ändå göra så gott man kan. Hur långt och vad det är vet ju bara ni, kanske nån klok att samråda med på skolan för att hitta rätt i magkänslan? Önskar jag kunde hänga med på en skogspromenad och bena ut lite tankar 😉

    1. Ja vi har fin kontakt med skolan. Men hur mkt kan man begära…? Dom har inte lätt att räcka till, personalen där. En skogspromenad med dig hade nog varit hur bra som helst. Kanske nångång 🙂 Ha en bra dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *