Lämna mig ifred

Vi pratar om att det är lyxigt med lugnare tempo. Med tid för sig själv. För två småbarnsmorsor som jobbar är ensamheten såklart en bristvara och något vi ofta längtar efter: “Tänk om jag bara fick vara ifred nångång. Om jag fick vara ensam hemma en stund (eller ett dygn eller varför inte en vecka) så jag får nåt gjort och kan lägga mig på sofflocket en stund också. Ifred.”  

Så, hur tänker vi då kring ensamheten som inte är självvald?

Vi har sett och ser den icke-självvalda ensamheten på nära håll, så vi vet att den finns och vad den kan göra med människor. Vi fattar att när man själv inte valt den så kan den vara destruktiv och ledsam. I motsats till hur vi upplever tidsnöd i våra liv kan den som är ensam ofrivilligt ha hur mycket tid som helst men det upplevs inte alls som något positivt.

Vårt resonemang faller ändå tillbaka på att vi tror att många behöver lugna ner tempot och ta sig tid att lyssna på sina egna andetag och sina egna tankar. Våga vara ensamma med sig själva. Som en förlängning av det här tror vi att man kommer att få plats för annat i sitt liv, kanske jämna ut ensamhetskvoten genom att kliva in i någon annans liv. Någon som inte vill vara så ensam som den är.

Naivt? Tja kanske. Fin tanke? Ja verkligen. Och vi tror att fina tankar kan göra skillnad.

/Jenny och Malin