Julefrid eller julhets?

Så hur lyckas jag hantera den potentiella julhetsen då? Ja hm, det kan man fråga sig. Jag får försöka summera lite för mig själv och för dig som läser.

Jag får konstatera att trots ambition att dra ner på klappar så infinner sig en stress. Kommer ungarna bli sura? Ska dom trots allt få några fler än den handfull vi hade tänkt köpa? Jag är ändå väldigt nöjd över att inga klappar ges till vuxna mer än en klapp för en tjuga kronor till ett julklappsspel (och kravet är att klappen är en förbrukningsvara). Vår stora klapp till barnen är en upplevelse i form av hotellövernattning med äventyrsbad. Något som vi redan berättat för dem. Och de verkar fatta värdet av en upplevelse och att sånt inte är nåt man bara gör ändå. Återstår väl att se om glädjen håller i sig på julaftonen.

Fast vi inte har särskilt märkvärdiga krav på julmat känns det som att det är mycket som ska handlas och tänkas på. Likaså med pynt, gran och lite julbak och godis. Lite räcker för att jag ändå ska känna att det räcker till och blir över. Och så allt det andra. Julklappar till pedagoger, tomte som ska kirras, julstrumpor letas på. Jag försöker lägga ribban så att balansen känns bra och att jag gör det som jag tycker är kul. Men det är inte lätt att få till den balansen. Den pendlar ju med dagsformen dessutom.

Vi har trots allt väldigt låga krav och ambitioner. Vi har upplevt otroligt sorgliga och icke-trettiosjugradiga jular och det lärde vi oss en del av. För det viktigaste är – vi har så himla bra personer att fira jul med. Trettiosjugradiga personer. Vi kan typ gå i långkallingar och strunta i att ens duscha om vi vill. Så vansinnesskönt. Jag föreställer mig att många känner sig obekväma och sitter stelt i nån soffa och konverserar artigt, iförd julstass. Vi behöver heller inte umgås med någon som har alkoholproblem. Sån lättnad.

Jag tänker också på att julen, vår jul, kan ses som lager på löken. Ett begrepp jag läst hos Minimalisterna och som jag tror ska få ett eget inlägg framöver. Men om man ska relatera begreppet till julen så tänker jag att vi skalar och modifierar ”vår” jul med små steg för varje år. Mindre klappar. Mindre stress. Mer tid och mer umgänge med människor vi gillar för att hitta på roliga saker tillsammans med. Upplevelser som blir till minnen. Mer finnas till för andra som inte har det så bra som vi. Släppa egot och verkligen göra nåt meningsfullt. Nåt som ju är jul på riktigt. Men ett steg i taget. Det är gott nog.

Avslutningsvis vill jag (sent omsider) tipsa om Jenny Strömstedts Expressenkrönika. Läs den om du inte redan läst. Mycket huvet på spiken där.

/Jenny

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *