Hur i hela friden ska vi räcka till?

Jag slås av att jag kan tycka synd om den bortskämda i-landsperson jag är. Hur det blev så, att när vi som är priviligerade i det här landet kan täcka de basala behoven såsom mat och husrum, så tycks vi ha skapat oss mycket märkliga problem? Som inte borde vara problem men som på riktigt får oss att må dåligt. För det tycker jag uppriktigt synd om oss.

Jag menar, hur ska man orka både va högst medveten och ändå “räcka till och duga utan att behöva göra allt rätt”? Göra rätt men samtidigt va snäll mot sig själv och köra den enkla vägen, det göttiga livet. Gröna smoothiesar ska göras. Nyhetsmorgon deklarerar att det får va slut på mackor och frukt som mellis. Eller funkar en dubbelvikt lingongrova med tjockt lager smör och en mugg oboy? Trerätters middagar med goda vänner ska åstadkommas. Eller funkar pizza direkt ur kartongen i mysbralla med den egna familjen? Frisöker ska besökas och ansiktsmasker ska läggas på söndagar. Eller funkar slarvig tofs i lortigt hår och ansiktstvätt med handtvålen? Sopberg måste minskas så inget får finnas i brännbart. Eller kan man bara trycka ner den tomma yoghurtförpackningen (vars yoghurt innehöll en massa socker) i ica-kassen under diskbänken? Hur var det nu, skulle man ha klimatångest och inte resa alls? Eller kan man ta med sig familjen och upptäcka världen?

Ska jag peka finger åt allt man “ska” göra eller borde jag kämpa hårdare för mina ideal? Vilka fan är mina ideal egentligen? Jag kan känna att jag väldigt ofta står i två världar. Jag tror den känslan är signifikant för många i min generation. Eller rent allmänt i vår värld i vår tid. Vi ska ta ställning till så mycket. Eller åtminstone förhålla oss till så mycket. Jag tänker att det är där vi ofta kraschar och mår pyton. Vi vet för mycket. Vi orkar inte veta det vi vet. Vi springer lite snabbare så kan vi strunta i att förhålla oss till alltihopa. Fast tillslut ofta kollaps. Kaputt.

Hur i hela fridens namn ska man hitta sina trettiosju grader i allt detta? Vad vill Trettiosju grader stå för? Jag tänker att vi vill stå för den där kluriga balansen mellan att göra bra val, ta ansvar o.s.v. – våga och orka ta (små) steg i den riktningen – och att ändå gilla sig själv när man inte orkar leva upp till alltihop.

/Jenny