Granatäpplet

Jag slogs idag av att jag fann det fridfullt och nästan meditativt att kärna ur ett granatäpple. Titta ut genom fönstret. Lyssna på tystnaden och titta på hunden där utanför. Metodiskt pilla ur de vackra kärnorna i en skål kallt vatten.

Jag minns att jag tidigare har undvikit att köpa just granatäpplen – ”För det tar ju fan tio minuter att bli klar innan man får äta”.

Slutsatsen får bli att när man har tid så kan det bli nåt fint och meningsfullt över att låta sakerna få ta den tid de tar. Och att tankar får fara fram och tillbaka under tiden. Det är bra med sådana saker man kan syssla med samtidigt som tankarna får plats. Ja det får bli dagens präktighets-men-ändå-fin-insikt-inlägg från mig.

/Jenny

2 reaktioner på ”Granatäpplet

  1. Så vackert beskrivet, Jenny. Av någon anledning kom jag direkt att tänka på en insändare jag läste i en månadstidning för ett par år sedan. Förmodligen för att din text gav mig samma typ av feel good-känsla som insändaren. Sparade den faktiskt, och så här skrev signaturen Karin:

    En vardag i mitt liv
    … vaknar och snart 70, solen strålar, kaffe och laxsmörgås, cykeltur ner till stan, sjunger och njuter på vägen dit, beställer biljetter till Carmen, får kaffe och en pratstund hos en vän, kommer precis hem till Sommar i P1 med Tom Alandh, lyssnar och njuter av stekt Kalmarflundra till lunch, ligger på solmadrassen, lyssnar färdigt, kaffe och choklad, syr gardiner, vardagen fortsätter och ännu en dag är snart till ända … livet ÄR härligt … och SÅÅÅ UNDERBART!

    1. Tack för att du tar dig tid att kommentera Anki. Och tack för att du delade den fina insändaren. Ibland känner jag mig som 70 på ett bra sätt, för jag känner precis igen mig i lyckan över det lilla, som jag tror kommer mer och mer med åldern.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *