En egenskap att eftersträva

Jag har identifierat en egenskap som jag värdesätter allt mer högt. Hos mig själv och andra. En egenskap som jag typ omedvetet rankar folk efter. En egenskap jag tycker att det är okej att ranka folk efter. En egenskap som enligt mig puttas allt för långt ner på priolistorna. Jag pratar om att vara snäll.

Om jag går till mig själv så tycker jag att jag under många år glömt bort snällheten. Alltså jag tycker nog att jag alltid har varit hyfsat snäll. Men jag har glömt bort den som en egenskap att eftersträva. Den har fått ge vika för annat så som framåtanda, effektivitet och jävlaranamma (och det ena behöver förvisso inte utesluta det andra, men ändå, ni fattar). Men ju mer jag ändrar mitt eget sätt att vara, leva och tänka desto mer inser jag att om man bara är snäll så räcker det så jävla långt. Om man är snäll tänker jag att man besitter en självkänsla som är stabil och trygg. Då kan man vara snäll. Då kostar man på sig det.

Jag vill hävda att det blir mycket enklare att vara snäll om man har lite marginaler i tillvaron. För att vara snäll kräver nämligen en närvaro i livet. Man måste se människorna runt en, se vem som behöver en blick, ett ord, ett leende. Då funkar det inte att rusa in på Konsum och slå sin kod utan att ens titta upp på hen som sitter bakom kassan. Som jag gjort så många gånger. Men nu inte längre. Nu visar jag gärna tydligt att jag inte har bråttom och jag byter gärna nåt ord om väder och vind om det känns som att det är läge och kan ge något i det mellanmänskliga mötet. Med marginaler och närvaro i tillvaron kan man komma ihåg vem som har det lite tufft. Ibland kan denna någon vara en själv. Andra gånger kanske man har marginaler att avsätta tid för att göra något för någon man inte ens känner.

Att vara snäll kan vara den mest attraktiva egenskapen som finns hos en annan människa tycker jag. Mina idoler och hjältar är de som är snälla. De som gillar sig själva. De som vågar stå upp för andra. De som värnar solidaritet och medmänsklighet. Som inte själva måste glänsa. Som har snälla ögon. I deras sällskap blir jag lugn, känner inga hot och får en trettiosjugradig känsla. Även om jag själv inte har en bra dag. Kanske säger något klantigt eller har noppiga kläder. Det spelar ingen roll i en snäll persons sällskap.

Hur ser du på detta? Och kan man vara för snäll? När övergår snällhet till mesighet?

/Jenny