Det vita tjusiga garaget och det slitna röda huset

Det här med att lyckas vara glad över det man har och inte vara ledsen över det man inte har är svårt. Att känna lycka över det man har åstadkommit och inte misslyckande över det man inte ännu har gjort är också klurigt. Att välja det. Hur lätt är det egentligen? 

Jag har i detta nu ett mycket konkret och möjligen banalt exempel. Det är så att vi har ägnat mycket tid under ett år att bygga ett fint garage bredvid vårt lilla hus. Så nu står där ett urtjusigt sådant. Och bredvid står huset. Som ser ut som skrutt i jämförelse med garaget. Och med en framsida och uppfart som ser än värre ut. Och jag kan på riktigt ofta känna mig knäckt för att inte helheten är snygg. Jag tänker också tanken – undrar vad andra tycker? Banne mig att jag inte kan tänka – tänk vad härligt för alla som går förbi att de kan se att vi har ett skitsnyggt garage. Blä. Istället kommer en känsla av stress och press. Jag tänker på pengar och tid som måste läggas på det arbete som är kvar. Innan allt är snyggt. Innan helheten är snygg.

En reflektion blir också att vi människor verkar ha en förmåga att oroa oss mer innan än vad vi sedan glädjs när projektet är i mål. Man kan ju fundera på om det är ett resultat av vårt samhälle eller om det finns i oss som nån slags överlevnadsgrej. Att alltid gå vidare, göra bättre, gå på nästa grej.

Varför är det så att jag tänker så mycket på vad andra ska tycka? Så mycket att det påverkar vad jag själv tycker. Varför kan jag inte bara tänka att huset och tomten uppfyller kraven för funktion alldeles utmärkt och att utseende borde vara sekundärt? Varför har vi i detta land i denna tid så orimliga krav på hur ett hem ska se ut och att det är så viktigt hur det presenteras för andra?

/Jenny

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *