Det luriga med det trettiosjugradiga

Jag kom på en sak som är så självklar men därmed också så lurig. Det är det här med dom trettiosjugradiga stunderna, livsvalen, personerna, miljöerna. Just för att dom är trettiosjugradiga så är dom så himla svåra att lägga märke till. Är du ny läsare eller inte hänger med i den här metaforen så läs gärna tidigare inlägg här och här

Det handlar om när livet är helt utan skav, när det bara flyter på och är ditt rätta liv. Men som jag skrev i inledningen, det är väldigt lurigt att få den där tydliga känslan av att ”ja, nu stämmer det, nu mår jag som bäst, nu accepterar jag livet så som det är och har gjort livsval som jag trivs med”. Och det här är ju för att det är just trettiosjugradigt. Det blir lika självklart som att andas och lika behagligt som att glida ner i kroppstempererat vatten. Och hur ofta går en runt och tänker på att en andas? Nä det är ju liksom lite det som är grejen, det är bra just för att det är naturligt, automatiskt och behagligt. (Kanske vi i och för sig borde göra lite oftare i vår värld i vår tid, tänka på andningen, känna lycka över att kunna dra ner frisk luft i våra lungor.)

Jag tror detta slog mig nä jag stod och knöt skorna häromdan. En helt vanlig vardagsstund. På väg ut med hunden eller för att hämta barn, jag minns inte. Då kom det som ett klong i hjärtat och hjärnan. ”Det är bra nu. Jag trivs. Alldeles såhär vanligt och med en massa vardagslycka. Ingen kommer åt mig på ett negativt sätt. Jag trivs med mig. Jag kan i och med det blicka ut från mig, möta blickar, möta människor i stort och i litet. Jag kan jobba hårt. Jag kan vila. Jag kan välja själv över en massa saker i min vardag. Saker i mitt liv är småjobbiga, men jag kan acceptera det och hantera det.”

Vilka jäkla fina grejer att tänka alltså.

Jag tror att jag med det här inlägget vill påminna om att komma ihåg det där luriga trettiosjugradiga. För när det är sådär trettiosjugradigt livet så är det lätt att glömma att det är just det. Man tar det för givet. Glömmer uppskatta det. Kanske bara strävar vidare mot nästa och nästa. Mot mer och mot större. Ja, jag tror det är det jag vill säga.

Hur går dina tankar kring det luriga trettiosjugradiga?

/Jenny

6 reaktioner på ”Det luriga med det trettiosjugradiga

  1. Ja, det är nog bra att öva på att spana lite efter sådant som är bra (trettiosjugradigt).

    Jag upplever att vi som samhälle är väldigt duktiga på att leta reda på fel och brister, och det i någon sorts paradoxal ständig jakt på stjärnglans och lycka. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop det där att leta efter fel för att må bättre.

    Så att öva på att hålla utkik efter andra värden tror jag är skitsmart. Tur att ni har en så bra metafor för det där vi behöver leta efter lite oftare. Nu ska jag ut och öva i solen!

    1. Vi blir så glada för dina kloka kommentarer och för att du verkar gilla (och helt och hållet fatta) vår metafor. Ha en fin dag!

  2. Fint! Det vi fokuserar på är det som växer 🙂 svårt men viktigt att ge sin energi till ^rätt^ saker..

    1. Ja det är så lätt att missa att ge lite energi och uppmärksamhet åt det självklara.

  3. Idag var mitt (första) trettoosjugradiga att min man och jag följde skolbarnen till hållplatsen med hunden. Sedan tog vi en 40 minuters promenad och tittade på hus och gator och stannade och lekte med andra morgonprommishundar. När vi kom hem var klockan bara 7.40 och det kändes som wow, går det att börja en dag så här? Vilken härlig start på dagen det blev.

    1. Fina grejer det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *