Det dåliga samvetet och den ständiga otillräckligheten

Båda halvorna av Trettiosju grader äger för mycket. Vissa saker har vi frivilligt införskaffat eller fört in i våra liv, andra har vi fått mer ofrivilligt som t.ex. ärvda sommarstugor. Vi reflekterar ofta över detta med vad ägandet gör med en. Hur det dåliga samvetet och den ständiga otillräckligheten liksom pickar på en, som en hackspett. Och till slut urholkar det en.

Det är så lätt att tro att ägandet av många saker kan läggas ihop till ett härligt liv där man får mycket av allt. Men det som skulle va lyxigt och bra blir inte det. Ho ho i ihåliga trädet. Det blev visst tvärt om i den så kallade verkligheten. Man räcker inte till och lyckas inte njuta av nåt. Man klipper lite gräs här, hetsar hem igen med gnälliga medpassagerare i bilen för att dra några penseldrag på det egna huset för att sedan ta itu med räkningarna och försöka hinna ringa bilverkstan innan den stänger för dagen. Och just ja, mjölk skulle handlas och naglar borde klippas. Altaner borde oljas in och sängar bäddas rent. För en familj i vår generation känns det fullt tillräckligt att äga ett boende och ta hand om det med allt vad det innebär.

Som Farbror Fri skrev nyligen ”I ett överflödssamhälle är det förmågan att välja bort som leder till välmående”. Vi tror att det här är nyckeln till väldigt mycket. Men det är så svårt. Vi är inte programmerade till att välja bort. Inget i vårt samhälle lär oss det eller ber oss om det. Vi måste verkligen aktivt kämpa för att välja bort. Vi skulle önska att vi kunde se bortväljandet som något lyxigt, som en ynnest. Inte som att livet blir torftigare för att vi väljer bort. Vi jobbar hitåt.

För visst har vi kommit till insikter om att vi vill och borde välja bort. Men vad vi också har insett är vilken kraft som krävs för att gå från ord till handling, för att verkligen välja bort och göra sig av med. Det är väldigt svårt att hitta tid och utrymme för att faktiskt genomföra detta. Man ska orka fatta besluten (tillsammans med en partner), man ska rent praktiskt göra sig av med ibland ganska stora ägodelar (som dessutom kanske måste lagas först). Och hur ska man veta säkert vilka saker/hus o.s.v. som tillför ett värde stort nog för att behållas? Paradoxen blir nästan komisk. Sicket i-landsproblem. Stackars svenssonfamiljen har för många hus och bilar och andra diverse fordon, verktyg och prylar. Så dom mår dåligt. Men har inte tid eller ork att göra sig av med dom.

Det här känns ju dessutom högaktuellt i semestertider. Det är ju då mycket sånt här förväntas fixas och så sliter vi ihjäl oss istället för att vila. Otillräckligheten står som spön i backen. Hur går dina tankar kring det hela?

/Malin och Jenny

4 reaktioner på ”Det dåliga samvetet och den ständiga otillräckligheten

  1. Haha, spot on! Bortvalskonsult borde vara ett framtidsyrke, en coach som kan vägleda Svensson.. Det är ju verkligen så att konsten att välja bort INTE är nåt som lärs ut. Kanske kan vi hjälpa varandra? Be någon som står lite vid sidan av att ge sin syn. Be någon utomstående rensa garaget samtidigt som man själv helt osentimentalt rensar hens i retur.

  2. En faktor förutom ägandet är väl att vi ska göra så mycket flashigt och så individualistiskt. Vi nöjer oss liksom inte med färre och enklare upplevelser. Så att klippa gräset ses inte som ett nöje, att olja altanen är inget man bjuder över vännerna till. Men det är lite kul att göra sysslor hos och för en kompis faktiskt. Helt ute dock verkar det som. Skulle ni kunna be vänner eller kusiner eller kollegor över för en trädgårdsfixarhelg? Nä. Då klampar man in på den individualistiska integriteten och snärjer in sig i tidspressens omöjliga tacksamhetsskuldsgarn. Ve och fasa.

  3. Inga ärvda sommarstugor, men sjukdom i familjen gjorde att det blev många hus och gräsmattor att ta hand om. Det resulterade i en robotgräsklippare på varje ställe. Dyrt, men obetalbart i all tid som blev över till att måla hus, laga hus och fixa med alla som vill ha hjälp att fixa bilar. Snärjigt men nu när barnen är större är ändå allt mycket enklare. Vi har dock varit väldigt tydliga till barnen att vi kommer att sälja stugan när vi blir äldre om de inte känner att de kommer att vara där.

    1. Robotgräsklippare kan va vårt bästa inköp ever. Tack för din kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *