De coola föräldrarna med de lortiga ungarna

Jag gillar människor som inte är så noga. Vid första anblick kan dessa verka dåliga genom sitt slarv och sin inkonsekvens. Men skenet bedrar har jag kommit på. De är nämligen dessa människor som är trettiosju grader och ofta fostrar de också trettiosjugradersungar. Karaktärisktiskt för dessa personer är att de i sitt föräldraskap:

  • inte är noga med handtvätt på sina kids
  • inte gör nån big deal av om barnen äter ordentligt vid de uppstyrda måltiderna
  • inte bryr sig så hårt om det råkar fikas ett par, tre eller fyra gånger mellan målen
  • inte borstar håret på sina kids dagligdags
  • inte duschar sina kids så ofta som kanske normen kräver
  • inte bryr sig nämnvärt om vad kidsen har på sig
  • inte har stenhårda sovtider
  • i allmänhet inte är särskilt konsekventa och de oroar sig inte över detta

Jaha, kan man tänka, vilka slarviga lortgrisar dessa människor verkar vara. Och hur ska dessa barn bli som vuxna, kan man oja sig över. Eller så kan man tänka – dessa människor är nog väldigt trygga med sig själva. De bryr sig inte vad andra tänker och de låter barnen vara barn. För min erfaranhet säger i alla fall att barn gillar inte att tvätta sig, äta på beställning och bli tillsagda vad de ska ha på sig (och enligt mina observationer är de varken särskilt sjuka, undernärda eller oartiga).

Dessa människor gör inte så stor grej av enskilda misslyckanden. De väljer fajter, eller rättare sagt, de väljer bort väldigt många av fajterna. De här personerna avdramatiserar också många situationer, känner sig nöjda över att åstadkomma det lilla, allt måste inte vara tipptopp. Jag tänker att deras barn nog kan vara lite av rebeller, men de får vara det, och det vinner dom på i längden.

Hur är jag själv då i mitt föräldraskap? Är jag så cool som de föräldrar jag beskriver ovan? Jag gissar att jag pendlar i mitt föräldraskap (som kanske de flesta gör?). Vissa dagar är jag avslappnad och låter kidsen köra sitt race. Andra dagar tänker jag att “nä det måste sättas gränser. Barn ska va rena. De kan inte gå på stan i illgröna foppisar, leopardtajts och neonrosa tröja med fransar på. De måste äta ordentligt vid lunchen och middagen. Banne mig.”

Men jag (kanske tvärtemot de flesta) strävar mot att våga vara en mer avslappnad vuxen. Kämpar rätt hårt med det faktiskt, att få bort fröken präktig pekpinne ur skallen. Kämpar för att inte bry mig om vad omgivningen säger om mitt föräldraskap. För jag tänker att dessa föräldrar som jag beskriver ovan är supercoola och väldigt fina och bra vuxna. Och det är en sån jag vill va.

Vad säger du om min spaning, håller du med eller tycker du jag har spårat ur helt här?

/Jenny