Bilden utåt

Jag gillar instagram. Lite för mycket kanske. Instagram har liksom gjort min hjärna lite skruvad. När jag lyssnade på favvopodden med Skäringer/Mannheimer garvade jag först åt skämtet om att vissa tamejtusan bakar med sina barn, inte för att de gillar att baka med sina barn, utan för att de vill lägga ut på instagram att de bakar med sina barn. Sen satte jag skrattet lite i halsen.

Jag måste erkänna att jag gillar att lägga ut bilden på de rosiga barnen med mjöl på kinderna i kombination med nån piffig muffinsplåt fyllda med rykande färska bakverk. Ska tilläggas att jag gillar också att baka med mina barn. På riktigt alltså. Men varför behovet av att lägga ut på instagram? Var kommer det ifrån? Jag måste nästan leta på forskning på området. Det här triggar verkligen något hos den mest medvetne.

Och visst, vad är dåligt med att lägga ut en sån bild? Kanske inget. Eller kanske gör den faktiskt så nån annan känner sig helt otillräcklig. Om man vänder på det, vad tillför en sån bild? Nä inget heller skulle jag säga. Vem fan bryr sig om att jag bakar med mina kids? Möjligtvis farmor och farfar och dom har inte ens instagram.

Det är väl bättre att jag ägnar mig åt dem, åt att baka med dem. Som de så träffande beskrev i podden, där står barnen och söker mammas uppmärksamhet och det enda mamma gör är att pilla med telefonen istället för att va med och baka. Istället för att va med helt och fullt. Inte göra nåt annat samtidigt.

En teori kan vara att vi är så himla stolta över våra barn och att vi har det så fint tillsammans att vi vill visa det för världen. Men där blir något skevt tänker jag. Där körde vi in i en vägg a l a 2017. Det känns inte så himla nice att vi säger till våra barn att det är såhär man visar att man är stolt över nån. Det måste väl va bättre att visa dom det i själva den riktiga situationen. Inte “mamma ska bara lägga ut er på internet, för ni är ju så fina och duktiga på att baka”.

Och appropå skärmar och att bli uppslukad av sin telefon så har favoriten Manne Forssberg tänkt på temat. Jag tänker att jag nog kanske ska försöka mig på att göra samma justeringar som honom. Läskigt men bra. Det är jag som behöver vänja mig av med snuttefilt-telefonen snarare än barnen.

/Jenny