Dagarna med döden

Mm hyfsat dramatisk rubrik. Jag vet. Men jag kom inte på nån annan, för jag tänkte försöka att rätt upp och ner skriva om mina dagar med döden. Inte beskriva dem, inte detaljerat och ingående redogöra för dem. Men helt sonika räkna upp dem och försöka mig på nån slags beskrivning över vad de gjort och vad de gör med mig.

Jag har haft några dagar med döden i mitt snart trettiosju(!)åriga liv. När jag gick i sexan kom jag hem från en skolresa och min häst var borta. Mamma och pappa hade försökt skona mig genom att avliva den gamla skraltiga och magiska ponnyn som likt Pippi Långstrumps häst gått lös på gården och käkat knäckebröd in genom altandörren. Vilken chock. Hon var borta. Mitt första större möte med döden. En pappa som grät. En ofattbarhetskänsla. Aldrig mer.

En sommardag innan jag skulle börja gymnasiet ringde telefonen. Min moster och hennes man hade omkommit i en motorcykelolycka. Min värld vändes upp och ner. Ena stunden var två glada medelålders människor där och nästa stund fanns de inte mer.

En älskad Golden Retriever fick en hjärtsmäll och jag fick köra in henne till veterinären och klappa hennes huvud medan hon tog sitt sista andetag. Tårarna ville aldrig ta slut.

Två föräldrar som har dött. Två dagar i mitt liv när de lämnade den här världen. Lämnade mig. Aldrig mer.

Jag vill med uppräknandet av de här dagarna i mitt liv försöka komma åt, inte hur sorgen efteråt har påverkat mig och inte hur andra tragiska händelser i mitt liv och runt omkring mig berört mig, utan jag vill försöka få fatt på hur just de här dagarna har påverkat mig. Dagarna när de försvann. Enstaka dagar i mitt liv som har blivit som markörer på mitt livsväg. Dagar jag aldrig kommer att glömma. Det definitiva. En dag finns de, nästa dag finns de inte. Grymheten i det.

Jag tänker att när man har den sanna vetskapen om detta definitiva så får en med sig nåt. Jag vet att liv kan vara över från en dag till en annan. Så jag uppskattar varje dag otroligt mycket. Kan låta klyshigt men jag gör verkligen det. Även dagar när jag är sur och irriterad så har jag den här grundtacksamheten för att bara få vara med i det här livet. Jag tänker också att när man tagit sig igenom dessa dagar så vet man att man klarar mycket mer än man tror. Glöm aldrig det som en viss Kristian sa. Den här vetskapen ger mig vissa dagar stor livslust och andra dagar skrämmer den skiten ur mig och ger mig bråkiga tankar som – tänk om det snart är dags för en dag med döden igen, tänk om det är min tur, tänk om det är nån nära mig. Så starkare än innan och med en stor tacksamhet för bara det faktum att få leva. Det är vad dagarna med döden har gjort med mig.

/Jenny

 

Rapport från hängmattan

Häromdan fattade jag ett aktivt beslut i det lilla. Jag hade en timme där barnen lekte hos varsin kompis och mannen snickrade på huset. Så vad skulle timmen användas till? Jag bestämde mig för att det viktigaste var att inte prestera ALLS.

Och det är jag fanimej inte bra på. För jag hann tänka både att jag skulle läsa på en bok, passa på att sola lite (ja, det är en prestation för nån som inte gillar att sola), plantera om nån blomma eller göra nåt litet rensningsryck bara för att det är kul (intalade jag mig). Tills jag kom på att jag faktiskt behöver öva på att göra INGENTING. Jag är som sagt inte bra på det. Men jag känner också att jag mår bra av att få en dos av det ialla fall då och då. Så jag la mig i hängmattan och la bort telefonen. Det som hände var följande:

Jag fick värsta mindfulnesstunden helt utan avsikt. Jag hann tänka en del medvetna tankar av tacksamhet för en timme utan att någon enda person pratar med mig, över att jag får ha en egen trädgård och en egen familj som jag får vila en liten stund ifrån. Medvetna tankar övergick i mer meditativa sådana. Jag noterade hur jag tänkte på att det ju är i skuggan jag gillar att vara. Jag insåg hur härligt det är att tänka medvetet på andningen. Jag kom på att om jag blundar så förstärks andra sinnen – jag registrerade doften av hägg och gödsel, kände till och med sågspånsdoft från mannens snickring en bra bit bort. Njöt av ljudet av trädens sus och fåglarnas kvitter. Njöt inte lika mycket av mannens fräsverktyg som drog igång efter en stund. Men sket blanka fan i det också och somnade till.

Jag kom också på att det här med hängmatta en ljummen försommardag kändes väldigt mycket som den trettiosjugradiga metaforen. Ljummen luft omkring gjorde att min kropp liksom flöt ihop med omgivningen. Att hänga en bit upp från marken och vara omsluten av ett skönt tyg bidrog till en skön känsla av tyngdlöshet. Att få vara i det där trettiosjugradiga kändes otroligt energigivande. Som att både min kropp och min hjärna fick vila från världens alla skav en liten stund.

Med det här inlägget vill jag mest säga – försök få in små stunder av ingenting – även om det finns ett visst motstånd. När timmen hade passerat kände jag mig först trött. Men efter ett litet tag kom både kroppen och hjärnan igång. Jag städade i trädgården av bara farten och fick ihop tankarna så att till exempel det här blogginlägget kom till.

Är du bra på att göra ingenting? Försöker du medvetet få in såna stunder?

/Jenny

 

Sjuk individ eller sjukt samhälle?

Jag har som så många andra tänkt och känt massor efter att Tim Bergling tagit sitt liv. Jag har krisat rejält över en person jag inte kände. Det var som att hela världens elände kom över mig. Hela skalan från krigets Syrien och människor som har förlorat allt till superkändisen Avicii som på papperet hade allt men som ändå var djupt olycklig. Stora tankar om svåra saker. 

Jag pallar inte riktigt att skriva mer än så. Inte än i alla fall. Så för nu vill jag be er läsa Angelicas blogginlägg om hennes tankar efter att ha sett dokumentären Avicii – True Stories. Hon skriver så bra, är så klok. Blogginlägget är så heltäckande.

Det som far i mitt huvud efter det som har hänt och efter att ha läst Angelicas text rör kärnan i allt vad Trettiosju grader handlar om. Vad är just min lycka? Vad är framgång? Hur hittar man sina Trettiosju grader? Hur kan världen bli en bättre plats för alla oss som bor på den här planeten? Tims öde blir det ultimata beviset på att det vi i vår värld i vår tid beskriver som ett framgångsrikt liv kan vara precis motsatsen. Och det skaver så jävla hårt i en, som Angelica skriver.

/Jenny

Tänket bakom webbutiken

En webbutik när vi pratar om att konsumera mindre, hur tusan går det ihop? Det hoppas vi att det här inlägget ska ge svar på. Tanken om Trettiosju graders egen webbutik väcktes en sommarkväll på en altan.

Vi insåg att vi hade flera kreativa personer runt oss som skapade fantastiska saker. Vi visste också att vissa av dem aldrig skulle starta en egen webbutik. Vi visste att de här personerna på olika sätt hade drömmar om ett annat liv. Vi visste att deras saker skulle kunna bidra till medveten konsumtion. För vi hade själva fått uppleva känslan av att välja en av deras produkter framför en massproducerad dito. En av oss har bl a Fridas ljusstakar på köksbordet, en bröllopspresent, och varje dag tänds de och tankar tänks kring hur hon skapat dem just till oss. De här sakerna är saker vi vill äga för livet.

Den här tanken kombinerades med en tanke vi haft om en webbutik som gör gott. Den tanken kom utifrån våra egna behov. Vi saknade en butik på nätet där man kunde köpa bra, vettiga, hållbara, vackra saker som dessutom bidrog till välgörenhet (dvs kanske inte "bara" ett gåvobevis, ibland känns det fint och bra att också kunna köpa en sak att ge bort till sig själv eller någon i ens närhet). Visst, det finns ett par stycken hos de stora välgörenhetsorganisationerna, som vi handlade från när vi ville köpa en fin gåva med ett mervärde i form av välgörenhet. Men vi tycker absolut att det finns plats för vår webbutik.

Vi tänkte att den här unika och av oss noga utvalda webbutiken skulle kunna bidra med flera saker:
- den skulle kunna vara en möjliggörare för de fantatiska kreatörerna att få leva sina trettiosjugradiga liv, med det kreativa och kärleken till hantverket i fokus. Den skulle kunna bidra till att skapa en grupp av människor som hjälper varandra framåt på trettiosjugradersresan och i skapandet.
- den skulle kunna bidra med stor glädje till de som köper sakerna genom medveten, hållbar konsumtion. En är mer rädd om saker en vet har producerats för hand, med omtanke om miljön.
- framför allt, den skulle kunna bidra till att göra gott för människor som har det svårt. Och här har vi efter mycket funderande och med våra nätverk till hjälp valt en organisation utifrån människorna bakom den. Vi har via vår vän och förebild Parul Sharma fått kontakt med Israa Abdali och organisationen Stand with Syria. Organisationen bedriver konkret humanitär hjälpverksamhet i projek som tillgodoser grundläggande behov av skydd, mat och medicinsk utrustning samt stöd för utbildningsändamål.

Sagt och gjort, nu har vi byggt vår lilla plats, vår butik. I dagsläget har vi produkter från en handfull kreatörer. Det här kommer alltid att vara en mycket liten butik. Det viktigaste för oss ÄR att den andas småskalighet och en känsla av att varje produkt och varje kreatör är noga vald av Trettiosju grader. Vi har ett par namn till på människor vi gärna skulle vilja ha med, men vi får se vart resan tar oss. Vad vi vet är att flera av våra nuvarande kreatörer bubblar av idéer på nya produkter. Så håll utkik! Webbutiken ska också kunna vara en plattform för våra egna tjänster framöver och även då ska en betydande del av intäkterna gå till välgörenhet.

20% av det du handlar för går direkt till Stand with Syria. Det kommer vi att redovisa tydligt och konkret på vår webbplats och i våra sociala kanaler.

Välkommen in till butiken. Hoppas att du ska tycka om den lika mycket som vi gör.

 

/Malin och Jenny

Kom ihåg att fråga! – Slow School gästbloggar

Först några rader om mitt eget projekt. Det jag kallar för Slow School. Namnet är väldigt mycket hyllning till The Slow Movement. Namnet är också tänkt som en viktig påminnelse om att bra saker ofta tar tid att utveckla. Det är också ett långfinger till den snabba världen, den som har så uppenbara nackdelar. Den som jag kände att jag var tvungen att lämna. Inte bara för att den var väldigt nära att bränna ut mig. Jag insåg också att i den snabba världen kommer jag aldrig att blomma ut.

Viss glöd hade redan börjat slockna, vissa drömmar hade börjat vissna. Varför?  Stress, press, kortsiktighet. Jobbet förväntades gå före allt. Det blev för lite tid över till annat, inte minst till det sociala. Men även där kände jag att saker och ting hade förändrats. Jag kände hur prestationskulturen mer och mer smygit sig in även i sociala sammanhang. Jämföra, jämföra. Lyfta fram och fokusera på svagheter hos andra. Som att allt är en jäkla tävling, precis hela tiden. För många sammanhang var åt det hållet, för få var åt det håll jag insåg att jag längtade efter, när jag väl börjat sakta ner. Det handlade om kontakt. Eller rättare sagt, en längtan efter bättre kontakt. Den snabba livsstilen (smartphones inkluderat) hade klart och tydligt lett till sämre kontakt. Med oss själva, med närmiljön, med andra. Det var lätt att se. Det var definitivt något jag kände av.

Så jag tar några steg tillbaka och kliver ut på en egen stig kan man säga, utan att egentligen veta var den kommer leda. Sökandet efter en bättre livsstil är givet. Snart även att konkretisera egna entreprenörskapsdrömmar. Och att förena de båda. På den egna stigen är det lätt att utvecklas. Det är lätt att känna större frihet. Ibland träffar du också andra som själva är ute på sin egen stig, och den kan påminna mycket om din egen. Det är förstås bra och härligt på alla sätt och gör stor nytta. Men de stunderna är väl mer att betrakta som rastplatser på en ganska lång motorväg. Där negativitet är det normala.  Det där tar ett tag att vänja sig vid. Det slår mig också hur extremt få frågor andra ställer till mig.  Knappt hur läget är, hur planerna ser ut, hur jag mår. Jag tänker att det måste bero på att jag avvikit från vissa normer. Och att många i Sverige är så ovana vid det att det blir jättesvårt och jobbigt att förhålla sig till. För om du inte kan fråga hur det går på jobbet, ja vad ska du då fråga om liksom? Vad det hela än beror på, så avslöjar det delar av vår kultur som jättegärna får försvinna.

Men så en dag så går jag in på trettiosjugrader…och fastnar i något som verkligen träffar rätt.

”Man glömmer alldeles för ofta att ens fråga varandra hur läget är, hur den andre mår. Tiden finns inte. Orken finns inte. Självcentreringen är för stor. Man har fullt upp att berätta om sina egna självförverkliganden och snurra runt i sitt eget ekorrhjul.”

Wow. Först känns det som en lättnad. Inte bara jag som känner så. Vad skönt! Det är första gången jag ser någon annan som resonerar på det sättet.  Och sen, det där är allt annat än bra. För det sociala är en av de faktorer som betyder allra mest för vår hälsa.  Och då räcker det inte att bara träffa andra. Det handlar förstås även mycket om hur vi träffas. Vad vi gör, hur närvarande vi är, vilken kontakt som skapas. Och där kan frågor vara en väldigt viktig del, liksom att lyssna. (Rekommenderar verkligen det här  – 10 ways to have a better conversation)

Citatet bidrar också med två andra saker:
1) Det föder en insikt om att social hälsa kommer att vara en av de viktigaste frågorna i mitt eget projekt.
2) Det bidrar till att jag skapar Get Closer, en social upplevelse där just frågor står i centrum. En del i det är att de riktigt kontaktskapande frågorna kan vara svåra att komma på ibland. Det slipper du tänka på med Get Closer. Och skulle någon fråga vara lite väl obekväm eller så, ja då kan du alltid skylla på mig! 🙂

För att knyta ihop säcken lite. Det här med social hälsa är något som verkligen fångat mitt intresse. Förutom Get Closer har jag även ett annat projekt som skulle kunna bli ett riktigt schysst community. Värmestugan heter det. Som jag också hoppas kan vara ett bidrag. Har du som läser idéer som handlar om hur vi kan göra samhället bättre utifrån social hälsa? Hör gärna av dig!

/ Oscar

Intervju hos Slow school

För en tid sen publicerade Oscar bakom sajten slowschool.se en intervju med mig. Jag glömde då lägga upp här på bloggen, så därför gör jag det nu. Här kan du hitta intervjun.

Det vore roligt att höra om du tycker och tänker nåt om det som sägs och skrivs i intervjun. Lämna gärna en kommentar 🙂

För övrigt är det glest mellan inläggen här just nu. Jag försöker att inte bli stressad av det. Vi jobbar intensivt med webbutiken (SÅ kul!), jag har en hel del andra uppdrag och Malin är föräldraledig. Bloggen kommer igen, det är jag säker på, för jag älskar att skriva den.

Ha en fin dag.

/Jenny

Mina val och andras val

Det här inlägget har legat och grott en stund, tankarna om ämnet det berör vandrar ständigt runt i skallen på mig. Det blir också avgörande för hela trettiosjugradersbegreppet. Ett par grejer på instagram och facebook puttade tankarna längst fram i skallen och ut på tungspetsen och ner till fingertopparna. Det jag vill skriva om är hur en hanterar och reagerar på andras livsval.

Jag tänker på vad mina trettiosju grader är och förstår såklart att det inte är samma sak som andras trettiosju grader. Jag fattar också att alla inte har samma möjligheter och förutsättningar här i livet. Jag klurar över vad vi vill stå för och till viss grad missionera – som den enkla livet, att tid är värt mer än pengar, att vi borde leva mer hållbart både för oss som individer och för omvärlden osv. Kan vi hävda att vi vet eller får tycka någonting om hur andra ska leva sina liv? Nä, det kan vi inte. Egentligen handlar trettiosju grader om att hitta just sitt sätt att leva, att våga och orka tänka på det och sen att leva det. Inte exakt vad dessa trettiosju grader är för var och en.

Det är skitviktigt för mig att inte döma andras livsval. Därmed inte sagt att jag aldrig gör det. Jag försöker göra mig själv medveten om när jag blir provocerad av andras val. Jag vill inte va en sån som vet hur man ska leva sitt liv. Som låter kritik riktad mot andra ta plats och energi. Nä, hu vilken hemsk människa jag skulle vara då. Jag tänker ofta på uttrycket – varje gör som varje vill – som kommer från kloka förebilden Kammebornia. Ändå är det så himla lätt att störa sig på människors sätt att leva, i stort och smått. Jag ÄR en hemsk människa då och då. Jag tror att det är som Micke Gunnarsson säger i t ex det här och det här instainlägget, att när det provocerar så säger det mest om en själv och ens egen grad av nöjdhet med ens livsval och livsdesign.

Den här kommentaren kom från Thérése till ett inlägg jag gjort i en Facebookgrupp:

”Bra skrivet! Jag kan se två delar i det, dels delen som handlar om att hitta sina 37-grader. Dels delen som handlar om att acceptera att andra människor har andra 37-grader. Förstår du vad jag menar? Jag vill vända på steken, för det är lätt att vilja bli accepterad utifrån sina egna val. Men det är precis lika viktigt att respektera andras val och lagomnivåer. Däremot tror jag att vi som vill ha acceptans från andra har lättare att acceptera andras val. Bara ett inlägg i debatten som handlar om ödmjukhet inför andras medvetna val. För det är väl det det handlar om i slutänden – medvetenhet och medvetna val?”

Så jävla klokt och så mitt i prick vad jag hade gått och tänkt på, men inte lyckats formulera förrän jag såg Théréses ord. Ödmjukhet, acceptans och medvetna val. Det är de medvetna valen vi vill snacka om och möjligtvis missionera. Så länge människor reflekterar över sina val, icke-val, bortval så är det bra. Då har inte livet levt en och man hamnar inte där i slutet och undrar vad fan som hände och börjar ångra grejer och sånt. Och förhoppningsvis gör de medvetna valen och reflekterandet över ens tillvaro att en kommer ihåg att ta hand om sig själv och sina medmänniskor. Att en kommer ihåg vad som egentligen är viktigt. Och såna saker.

Blir du provocerad av andras sätt att leva?

/Jenny

Det luriga med det trettiosjugradiga

Jag kom på en sak som är så självklar men därmed också så lurig. Det är det här med dom trettiosjugradiga stunderna, livsvalen, personerna, miljöerna. Just för att dom är trettiosjugradiga så är dom så himla svåra att lägga märke till. Är du ny läsare eller inte hänger med i den här metaforen så läs gärna tidigare inlägg här och här

Det handlar om när livet är helt utan skav, när det bara flyter på och är ditt rätta liv. Men som jag skrev i inledningen, det är väldigt lurigt att få den där tydliga känslan av att ”ja, nu stämmer det, nu mår jag som bäst, nu accepterar jag livet så som det är och har gjort livsval som jag trivs med”. Och det här är ju för att det är just trettiosjugradigt. Det blir lika självklart som att andas och lika behagligt som att glida ner i kroppstempererat vatten. Och hur ofta går en runt och tänker på att en andas? Nä det är ju liksom lite det som är grejen, det är bra just för att det är naturligt, automatiskt och behagligt. (Kanske vi i och för sig borde göra lite oftare i vår värld i vår tid, tänka på andningen, känna lycka över att kunna dra ner frisk luft i våra lungor.)

Jag tror detta slog mig nä jag stod och knöt skorna häromdan. En helt vanlig vardagsstund. På väg ut med hunden eller för att hämta barn, jag minns inte. Då kom det som ett klong i hjärtat och hjärnan. ”Det är bra nu. Jag trivs. Alldeles såhär vanligt och med en massa vardagslycka. Ingen kommer åt mig på ett negativt sätt. Jag trivs med mig. Jag kan i och med det blicka ut från mig, möta blickar, möta människor i stort och i litet. Jag kan jobba hårt. Jag kan vila. Jag kan välja själv över en massa saker i min vardag. Saker i mitt liv är småjobbiga, men jag kan acceptera det och hantera det.”

Vilka jäkla fina grejer att tänka alltså.

Jag tror att jag med det här inlägget vill påminna om att komma ihåg det där luriga trettiosjugradiga. För när det är sådär trettiosjugradigt livet så är det lätt att glömma att det är just det. Man tar det för givet. Glömmer uppskatta det. Kanske bara strävar vidare mot nästa och nästa. Mot mer och mot större. Ja, jag tror det är det jag vill säga.

Hur går dina tankar kring det luriga trettiosjugradiga?

/Jenny

Plats för livet

Jag tänkte skriva lite mer om marginalerna. Dom vi ofta återkommer till i våra samtal, jag och Malin. Marginalerna som har blivit något av en nyckel till våra steg mot ett trettiosjugradigare liv.

Det som slog mig är att det är så lätt att tänka att om man skaffar sig marginaler så kan man fylla luckorna med andra duktighets- och effektivitetsgrejer. Men nästa tanke blir att det är ju inte därför jag skaffat mig marginaler. Nä, jag vill att mina marginaler ska hjälpa mig få plats för livet och typ orka med livet. Att dom – marginalerna – gör det okej att INTE optimera, effektivisera och prestera hela tiden.

I mitt förra liv la jag oftast fram kläder till mig själv och kidsen kvällen innan. Nu gör mina marginaler att jag inte behöver pyssla med sånt. Jag löser det längs vägen för det är inte hela tiden på sekunden, jag har inte bråttom. Mitt nya liv gör att jag kan slänga i en tvättmaskin under dagen. Men det behöver väl inte betyda att då minsann finns det utrymme till träning på kvällen. Nä då finns det utrymme för att slappa och umgås. Och appropå att ha marginaler för att orka med livet så kan jag ofta tänka på att mitt nya liv hjälper mig här. När det varit en tuff lämning i skolan så får jag grina en skvätt i hemmets vrå, klappa på hunden och tända en brasa. Att slippa bita ihop tror jag är en jävla bra grej för livet.

Jag tänker också att det verkar galet att många verkar leva i princip utan marginaler. Allt måste klaffa annars rasar korthuset omedelbart och obarmhärtigt. Men det går ju liksom inte. För livet följer ju nästan aldrig en förutsägbar väg där saker kan schemaläggas. Så det verkar helt knäppt att normen är att leva utan marginaler, eller i alla fall med väldigt nätta sådana. Vem vill ens att livet ska va så planlagt? En vill väl ha möjlighet, när andan faller på, att glo lite extra ut genom fönstret eller att samtala lite extra länge med någon som står en nära eller någon man träffar i kvarteret. Så tänker jag.

Tilläggas bör dock, att jag får jobba en hel del med mig själv när det gäller dom här sakerna. Det är väldigt lätt för mig att halka in på duktighetsbanan och glömma vad marginalerna ska användas till.

Hur tänker du – har du några marginaler och om, vad vill du använda dom till?

/Jenny