Måste en ha mål?

Ett budskap som ofta kommer upp när man pratar om det klyshiga ”personlig utveckling” är att tydliga målsättningar är oerhört viktigt. Jag känner att något ruckas inom mig när jag hör @natthiko säga att han aldrig drivs av sånt, att man kan ha tillit till livet bara och att man inte behöver ta livet på så stort allvar.

Jag pustar ut. Känner igen mig i min egen resa. När jag bara låter saker hända så går det riktigt bra ändå. Men normen säger att man ska ha mål och vara driven. Vad händer om man bara är nöjd, tänker jag? Kanske händer faktiskt saker ändå. På ett mer flow-aktigt sätt. Jag tänker att det blir allt viktigare för mig att tänka medvetet kring mina värderingar och sträva mot nån slags värderingsstyrning. Men det händer ju liksom av sig själv om man är närvarande och lite lagom reflekterande. Jag känner att stressen rinner av mig när jag inte måste vara så himla prestationsinriktad och ha tydliga mål för allt i livet. Livet är fint ändå. Jag är bra ändå.

Hur tänker du kring att sätta mål?

/Jenny