Lite bakåt och en hel del framåt

Snart slut på 2017. Vi gillar att summera. Fira det som varit och sen blicka framåt. Inte på sättet som innebär att man ska sätta världens mest ambitiösa plan för det nya året. Utan nån slags glädjefylld framåtblick på vårt sätt, för att man får vara med i det här livet just nu. Så vi tänkte göra det i detta inlägg.

2017 har varit otroligt händelserikt för oss. Vi har startat den här webbplatsen med tillhörande blogg, insta och facebook. Vi har startat aktiebolaget Trettiosju grader. En av oss har fött barn. En har gift sig. En har sagt upp sig. Våra gemensamma planer har fått ta plats. Så himla himla stort för två vänner som oss. Som vill fatta medvetna beslut och göra saker på vårt sätt, i vår takt. Som har insett att det är ju tillsammans vi vill jobba. Vi har åstadkommit massor 2017 samtidigt som vi haft mer tid och närvaro i själva livet. Megastort heja oss!

Bloggen som varit vår mest levande kanal hittills har gett oss massor och lärt oss massor. Stort tack till dig som hänger här med oss och kanske skriver nån rad till oss då och då. Det betyder allt. Några av våra och er läsares favoritinlägg från året som varit:
Mot ett trettiosjugradigare liv
Tanketid
Floden av prylar som väller över mig
Det måste va värt nåt för livet

Vad 2018 har att ge oss blir väldigt spännande att se. Åtminstone en av oss sätter som vanligt ribban lågt och blir oerhört tacksam om vi båda och våra nära lever och har hälsan under 2018. Men om vi tänker bortom det så tror vi att 2018 har mycket bra grejer med sig till oss. Vi kommer se till att det blir så. Vi har cirka tusen idéer och planer och i början av året kommer vi att sätta oss ner och prata om dem och strukturera och prioritera dem. För vi måste påminna oss om att 2018 ska bli ett år då livet ska få ta plats. Visst, vi har ett AB. Men vi ska göra det här på vårt sätt. Såklart finns också känslor av tvivel ibland och såklart känns allt det som är ovisst lite läskigt. Hur ska det gå med pengarna?  Tiden? Stressen? Relationerna? Har vi förmågan? Men i allt det kan vi också hitta ett lugn. Vi GÖR i alla fall saker. Vi provar att va lite modiga. Vi tar makten över våra livsval, så gott vi nu kan. Det är fint. Det räcker. Det kommer att bli bra.

Vi tror också att 2018 blir ett år då fler och fler kommer att börja snacka om det här med att lugna ner sina liv för att orka, våga och hinna leva dem ordentligt. Snacka om att det är okej att skita i saker, att inte ha massa krav på sig på alla fronter hela tiden. Snacket är redan igång. Det vet vi. Men ännu mer. Och där vill vi va med, i det snacket. Vi vill att människor ska hitta sig tid att prata om och reflektera kring sina livsval och hur de har designat sina liv och varför. Kanske fundera på om en måste göra som de flesta andra eller om man kan hitta sitt eget sätt.

Med det sagt vill vi säga tack till dig som läst och tyckt under 2017. Hoppas du vill fortsätta med det nästa år också. Om du är ny här vill vi säga välkommen och hoppas att du vill hänga här med oss.

Och om du vill ge oss en försenad julklapp – tipsa om vår blogg och webbplats, gilla och dela på Facebook och insta, bokmärk bloggen, kommentera på bloggen eller i de sociala kanalerna, sprid ordet om Trettiosju grader. Då skulle vi bli himla glada.

Gott nytt år! Skriv gärna hur dina planer, tankar eller drömmar för 2018 ser ut i kommentarsfältet. Det vore så spännande att höra.

/Malin och Jenny

 

 

Julefrid eller julhets?

Så hur lyckas jag hantera den potentiella julhetsen då? Ja hm, det kan man fråga sig. Jag får försöka summera lite för mig själv och för dig som läser.

Jag får konstatera att trots ambition att dra ner på klappar så infinner sig en stress. Kommer ungarna bli sura? Ska dom trots allt få några fler än den handfull vi hade tänkt köpa? Jag är ändå väldigt nöjd över att inga klappar ges till vuxna mer än en klapp för en tjuga kronor till ett julklappsspel (och kravet är att klappen är en förbrukningsvara). Vår stora klapp till barnen är en upplevelse i form av hotellövernattning med äventyrsbad. Något som vi redan berättat för dem. Och de verkar fatta värdet av en upplevelse och att sånt inte är nåt man bara gör ändå. Återstår väl att se om glädjen håller i sig på julaftonen.

Fast vi inte har särskilt märkvärdiga krav på julmat känns det som att det är mycket som ska handlas och tänkas på. Likaså med pynt, gran och lite julbak och godis. Lite räcker för att jag ändå ska känna att det räcker till och blir över. Och så allt det andra. Julklappar till pedagoger, tomte som ska kirras, julstrumpor letas på. Jag försöker lägga ribban så att balansen känns bra och att jag gör det som jag tycker är kul. Men det är inte lätt att få till den balansen. Den pendlar ju med dagsformen dessutom.

Vi har trots allt väldigt låga krav och ambitioner. Vi har upplevt otroligt sorgliga och icke-trettiosjugradiga jular och det lärde vi oss en del av. För det viktigaste är – vi har så himla bra personer att fira jul med. Trettiosjugradiga personer. Vi kan typ gå i långkallingar och strunta i att ens duscha om vi vill. Så vansinnesskönt. Jag föreställer mig att många känner sig obekväma och sitter stelt i nån soffa och konverserar artigt, iförd julstass. Vi behöver heller inte umgås med någon som har alkoholproblem. Sån lättnad.

Jag tänker också på att julen, vår jul, kan ses som lager på löken. Ett begrepp jag läst hos Minimalisterna och som jag tror ska få ett eget inlägg framöver. Men om man ska relatera begreppet till julen så tänker jag att vi skalar och modifierar ”vår” jul med små steg för varje år. Mindre klappar. Mindre stress. Mer tid och mer umgänge med människor vi gillar för att hitta på roliga saker tillsammans med. Upplevelser som blir till minnen. Mer finnas till för andra som inte har det så bra som vi. Släppa egot och verkligen göra nåt meningsfullt. Nåt som ju är jul på riktigt. Men ett steg i taget. Det är gott nog.

Avslutningsvis vill jag (sent omsider) tipsa om Jenny Strömstedts Expressenkrönika. Läs den om du inte redan läst. Mycket huvet på spiken där.

/Jenny

Det behöver inte va nåt speciellt, det är ändå allt

Musikhjälpen är över för i år. Jag hatar faktumet att världen är så hemsk som vi blir påminda om i Musikhjälpen. Jag älskar kraften i människors godhet som visas genom Musikhjälpen.

Och i år älskar jag allra mest Säkerts låt Snooza som for rätt in i själen. Så därför måste jag dela med mig av klippet . Tack bästa Annika Norlin. Jag har lyssnat på dig alldeles för lite. Det ska bli ändring på det. Du är så jävla cool och klok. Texten till Snooza:

Snooza
Fem minuter till
snooza med mig,
Snooza med mig
Trots vad du säger är jag ganska säker på att ditt jobb kommer överleva utan dig
fem minuter till,

Det är allt jag vill

Snooza med mig,
snooza med mig
din chef har också varit kär
hon vet hur det är
hon kanske skäller ut dig men hon förstår det här

Du är ett föredöme för alla
som också skulle vilja ligga kvar
Inte rusa till bussen med tandkrämssmaken kvar
i munnen,
snooza med mig
snooza med mig

Tänk på alla andra!
Alla som vill att du ska snooza
Nån måste va först
Nån måste gå i bräschen mot det här samhället
som kräver att man ska va så satans effektiv
Vi får skitliv
Tänk på oss
Tänk på mig

Tänk på mig
Tänk på hur frusen jag är
Du har ingen aning om hur kall jag är
Kolla på mig på det där sättet som bara du kan göra
Gör det där du vet jag gillar.

Snooza med mig

Låt mig ligga här och lukta på din rygg när du just har vaknat
Låt mig se dina händer när dom just har vaknat
Kolla helt mjuka och trötta
här precis i början av handleden

Ta fram kameran så att vi minns den här stunden
Så att vi aldrig minns nåt annat
Så att det här finns kvar
Så att när vi tänker på dom här åren
och hur dom var
Att det är det här vi minns

Inte när vi står på scenen
eller får ett pris
eller står i kepsar vid Akropolis
Jag vill ha kort på när det inte händer någonting
Allt som händer i det

Snooza med mig
Snooza med mig
Ligg bara tyst och finns
Säg ingenting
Gör ingenting
Var bara
Det behöver inte va nåt speciellt
Det är ändå allt

Så genialisk text. Det är ju precis så det är. Kan vi inte bara få leva och njuta av våra människor och våra stunder lite mer? Måste vi va så satans effektiva hela tiden? Och vem ska våga börja va lite mindre effektiv och lite mer levande? När ska nån fatta att man kanske kan starta en trend åt ANDRA hållet? Vi verkar tvärtom ha hetsat varann till motsatsen under en lång tid. Och när ska vi fatta att det är i stunderna då det inte händer något speciellt som allting händer?

Men. Nu tror jag trenden är på väg. Åt andra hållet. Nu tror jag vi håller på att fatta. Eller? Vad tror du?

/Jenny

Gjord av sten

Dagar som denna när jag är långt ifrån perfekt så kommer ett par låtrader från Veronica Maggios ”Gjord av sten” till mig.

”Jag litar väldigt sällan på nån annan, särskilt dom som inte röker och som lever som dom lär. Folk som inte alls har några laster har jag svårt att sluta syna tills jag hittat vad dom är.”

Nä, jag får konstatera att jag har mycket svårt för dom människorna jag också. Inte svårt i bemärkelsen att jag tycker illa om. Utan svårt för att dom människorna går ju liksom inte att läsa av och förstå sig på. Man kan inte hitta vad dom är som hon sjunger, bästa Veronica Maggio. Det är så mycket krämer och jogging och yoga och söndagsstek och tända ljus och kärlek och piffning och puffning så jag ser liksom inte förbi det. Det blir en ridå av parfym, hårspray och sköljmedel. En rustning byggd av vackra kläder, smink och nyklippta toppar. Fina karriärer, perfekta relationer, rena hem med lagom mycket saker och sen länge ordnade planer för julhelgerna. Till och med små tokigheter framstår som charmiga och ”lagom stora” klavertramp.

För vissa lyckas faktiskt framstå helt hundra procent flawless för mig. I alla fall i det ytliga förbisvischandet. Det är ju vad JAG ser. Det ligger hos MIG. Jag vet det. Jag vet att jag borde skita i vilket men det går liksom inte. Inte såna här dagar som idag. För mig blir det så obegripligt och svårtolkat så jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Ska jag va avundsjuk på det perfekta? Ska jag tycka synd om p g a ”det finns nog nåt mörkt långt där bakom den felfria ytan”? Jag fattar nada. Konstigt nog verkar jag (vi?) ju dras till perfekt även om jag (vi?) säger att defekt verkar mer intressant. Varför är det så?

/Jenny

PS. Jag vill absolut icke uppmuntra till rökning. Den får bara agera exempel för det operfekta.

Kraften i att få

Vi funderar en del över hur vi ska förhålla oss till det här med företagandet och sociala medier. Vi vet att det finns fler som oss men ofta dränks vi av budskap från superproduktiva, hurtiga, pengadrivna entreprenörer som sprutar ut innehåll i alla kanaler hela tiden. Vi är inte som dom. Och hur ska vi då nå ut i floden?

Men. Två dar efter varann kommer det direktmeddelanden från två fina människor på instagram. Två kvinnor som berättar att dom gillar oss och vill ge oss instakärlek. Båda har mycket större konton än vårt. Vi kommer aldrig att kunna ge massa följare tillbaka. Så det vi kan ge är vår kärlek tillbaka i det här inlägget.

För det är något så jäkla stort och fint och kraftfullt i att få den här direktkontakten med någon som vi inte känner. Någon som tror på oss och vill hjälpa oss på vår resa mot våra trettiosjugradiga liv. Kraften i detta får tvivlen att blekna en aning. Det kanske går. Vi kanske också får va med i floden av input som vi dränks av varje dag. Vi kanske faktiskt får vara som vi är. Kanske det till och med kan va befriande med en udda fisk som inte flyter med strömmen utan som väljer en egen flodfåra och plaskar på i sin egen takt.

Det är nåt med det här fenomenet. Att människor hjälper varann helt utan konkurrenstänk. Att bara lyfta upp nån annan för att man vill det. Helt utan tanke på att få nåt tillbaka. Vi tänker att dom här kvinnorna måste ha marginaler i sina liv för att 1. i floden hinna ta till sig av våra budskap 2. tänka tanken att de gillar oss och vill kontakta oss 3. faktiskt kontakta oss och sen ta sig tid att ge instakärlek. Det är ju exakt såna vi vill vara. Att ha tid och ork att se människor, att ge till människor. Därför kommer det här inlägget till. Vi tänker att det är det finaste vi kan ge.

Så, tack @planbokssmart och @theswedishminimalist. Tack för nya följare. Men framför allt tack för den fina kontakt vi har fått oss emellan. Tack också för insikten om att vi behöver inte sträva efter flest antal följare. Det går att göra på andra sätt. Om det fanns fler som er i världen så skulle världen helt säkert va en bättre plats.

/Malin och Jenny

PS. Facebookgruppen Heja livet är ett fint exempel på detta, kvinnor hjälper varann, lyfter varann utan konkurrenstänk. In och läs gruppbeskrivningen. Så himla fin och bra. Det får bli veckans tips för alla kvinnor.

Lite om det trettiosjugradiga

Med många nya läsare (kul!) så känns det på sin plats att dyka ner en sväng i själva trettiosjugradersmetaforen. Trettiosju grader är en metafor som vi använt oss av sinsemellan i flera år.

Från början kom den till då jag (Jenny) satt hos psykologen efter att min mamma dött. Psykologen frågade hur jag skulle beskriva min relation med min mamma. Jag svarade att jag knappast kunde beskriva den, för den var lika självklar som att andas. Jag kunde närmast beskriva den som att glida ner i kroppstempererat vatten. Att inte kunna avgöra var min kropp slutade och var vattnet tar vid. Det var inget jag reflekterade över. Vår relation bara fanns och var bara bra och naturlig.

Efter att jag beskrivit det här för Malin började vi använda oss av den här metaforen sinsemellan och vi kom på att den kunde användas i en massa olika sammanhang. Den kunde sätta ord på små och stora livsval och händelser, om de kändes trettiosjugradiga eller inte. Vi kom på att livet inte borde behöva skava. Om vi bara orkade och vågade bryta normer och lyssna inåt för att sedan fatta en del medvetna beslut och välja bort vissa saker till förmån för andra. Så började hela den här resan för oss.

I kommentarsfältet möter jag mycket klokskap. Jag vill dela med mig av ett par formuleringar kring det trettiosjugradiga. Rader ur en kommentar från Elin: ”Jag tänker mycket på detta just nu, hur kan jag vara nöjd med allt fantastiskt jag har i mitt liv och inte ständigt jaga efter nya/andra saker? Jag önskar inte bli en minimalist men vill inte att livet skall ”leva mig”, jag vill leva och styra mitt liv och känna och tänka och vara både i de bra och svåra stunderna. …Så min resa är att tänka och reflektera mer hur jag verkligen vill ha det, se vad som är möjligt just nu och på sikt utifrån det samt ta ett steg i taget och inte försöka uppnå allt det på en gång. Då är jag ju tillbaka i samma röra. All kärlek och stöd till alla oss/er som kämpar för att få ihop det med oss själva och allt annat.” Väldigt kloka ord från Elin. Ord som verkligen beskriver det trettiosjugradiga. Att va nöjd och förnöjsam. Inte ständigt jaga mer. Att reflektera. Att försöka fatta medvetna beslut. Ta ett steg i taget. Det tycker jag säger vansinnigt mycket om vad vi försöker säga med Trettiosju grader.

Och såhär. En tanke från mig som jag formulerade i en kommentar nyligen: ”Jag tänker att hela trettiosjugradersbegreppet ständigt är under utveckling för en och att det ständigt är nåt man ska förhålla sig till och diskutera med sig själv och sina nära. Trettiosjugrader är inget facit, inget man når till och sen är det klart. Det kommer att ändra sig under livets gång och själva kraften i att reflektera och omvärdera eller bekräfta sina val är mycket det trettiosjugradiga. Så ser jag det i alla fall.”

Vi är så glada för alla som läser vår blogg. Vi älskar att hänga mer er och det vore så härligt om ni vill dela mer er av tankar som dyker upp i era skallar när ni läser. Det blir så mycket bättre då.

/Jenny

Hur i hela friden ska vi räcka till?

Jag slås av att jag kan tycka synd om den bortskämda i-landsperson jag är. Hur det blev så, att när vi som är priviligerade i det här landet kan täcka de basala behoven såsom mat och husrum, så tycks vi ha skapat oss mycket märkliga problem? Som inte borde vara problem men som på riktigt får oss att må dåligt. För det tycker jag uppriktigt synd om oss.

Jag menar, hur ska man orka både va högst medveten och ändå ”räcka till och duga utan att behöva göra allt rätt”? Göra rätt men samtidigt va snäll mot sig själv och köra den enkla vägen, det göttiga livet. Gröna smoothiesar ska göras. Nyhetsmorgon deklarerar att det får va slut på mackor och frukt som mellis. Eller funkar en dubbelvikt lingongrova med tjockt lager smör och en mugg oboy? Trerätters middagar med goda vänner ska åstadkommas. Eller funkar pizza direkt ur kartongen i mysbralla med den egna familjen? Frisöker ska besökas och ansiktsmasker ska läggas på söndagar. Eller funkar slarvig tofs i lortigt hår och ansiktstvätt med handtvålen? Sopberg måste minskas så inget får finnas i brännbart. Eller kan man bara trycka ner den tomma yoghurtförpackningen (vars yoghurt innehöll en massa socker) i ica-kassen under diskbänken? Hur var det nu, skulle man ha klimatångest och inte resa alls? Eller kan man ta med sig familjen och upptäcka världen?

Ska jag peka finger åt allt man ”ska” göra eller borde jag kämpa hårdare för mina ideal? Vilka fan är mina ideal egentligen? Jag kan känna att jag väldigt ofta står i två världar. Jag tror den känslan är signifikant för många i min generation. Eller rent allmänt i vår värld i vår tid. Vi ska ta ställning till så mycket. Eller åtminstone förhålla oss till så mycket. Jag tänker att det är där vi ofta kraschar och mår pyton. Vi vet för mycket. Vi orkar inte veta det vi vet. Vi springer lite snabbare så kan vi strunta i att förhålla oss till alltihopa. Fast tillslut ofta kollaps. Kaputt.

Hur i hela fridens namn ska man hitta sina trettiosju grader i allt detta? Vad vill Trettiosju grader stå för? Jag tänker att vi vill stå för den där kluriga balansen mellan att göra bra val, ta ansvar o.s.v. – våga och orka ta (små) steg i den riktningen – och att ändå gilla sig själv när man inte orkar leva upp till alltihop.

/Jenny

Jobba, sova, dö

Idag vill jag tipsa om podden Jobba, sova, dö på UR Play. Ladda ner UR Play-appen och lyssna! Serien består av åtta avsnitt som är tjugoåtta minuter vardera. Varje avsnitt rör någon aspekt av människans relation till arbete.

Mycket av det som avhandlas är redan bekanta tankar för mig. En del är nytt och en del bekräftar, stärker eller utvecklar mina egna tankar. Det jag älskar med den här serien är att den belyser från olika håll, har med experter och konkreta exempel ur människors liv. För mig personligen blir varje avsnitt tjugoåtta minuters ägnande åt dessa frågor. Jag älskar känslan av att ta sig den tiden.

Så jag vill verkligen rekommendera dig att göra det också, om du inte redan lyssnat. Dessutom tror jag inte att serien finns tillgänglig så länge till. Så passa på att lyssna snart! För mig känns också hela UR Play som en ny plats att hämta information och inspiration på. Jag känner mig väldigt tacksam över de Public Service-kanaler vi har tillgång till i det här landet.

/Jenny

Men de som inte är lika priviligerade då?

Dags för del tredje och sista delen i min lilla serie av inlägg där jag lyfter några faktorer som ibland gör att jag själv tvivlar på mina livsval mot ett enklare liv. De tidigare har berörd jämställdheten och pengarna. I det här inlägget vill jag prata om att jag är priviligerad som kan göra detta just nu, starta det egna företaget, jobba mindre, säga upp mig, göra dessa medvetna val.

Hur ska jag ställa mig till det faktum att alla inte är lika priviligerade? Som till exempel den ensamstående föräldern som måste jobba mycket, som kanske måste välja ett jobb som hen inte alls vill ha. Eller den nyanlände som inte alls får jobba som det hen var utbildad till utan tvingas ta ett jobb som hen inte trivs med eller får skäligt betalt för. För att få mat på bordet. Varför ska då jag sitta här och predika det härliga med att göra medvetna val, med den frivilliga enkelheten o s v?

Jag ser tre argument här. Ett: Jag hjälper ingen om jag inte downshiftar. Så det blir liksom ingen vits med att jag sitter och inte trivs med min situation bara för att jag inte ska ha det bättre än nån annan. Inget blir hur som helst bättre av att jag INTE gör nåt, agerar för att göra mitt liv mer trettiosjugradigt. Två: Kanske kan man se det som nån slags omfördelning av arbetet i samhället. Om jag jobbar mindre och fler med mig gör likadant så kan andra få ett jobb eller få byta jobb o s v. Tre: När jag skaffar mig marginaler i mitt liv så kanske jag faktiskt orkar vara med och göra världen till en lite bättre plats. Kanske kan jag stötta eller finnas för någon som inte är lika priviligerad som jag är.

Hur ser du på detta med att vissa kan skaffa sig ett trettiosjugradigare liv enklare än andra?

/Jenny

Men pengarna då?

Efter en vecka med både medverkan på en mässa och ett viktigt möte inför vårt kommande projekt med en webbshop som gör gott, så känns det klockrent att ta uppföljningsinlägg nummer två som ställer sig frågan – men pengarna då? Jag vill lyfta de faktorer i mitt liv som kanske kan leda till tvivel kring mina nuvarande livsval. Jag började med jämställdheten. Men till dagens inlägg.

Ja, för nog kan man fråga sig hur jag tänker kring min ekonomi när jag väljer att säga upp mig från ett bra heltidsjobb. För veckans hårda jobb har i dagsläget genererat noll kronor. Hittills ska tilläggas. Givetvis hoppas och tror vi att vår verksamhet ska ge oss en inkomst. Men mycket känns osäkert. Jag kan ibland ställa mig frågan hur det ska gå för mig som a. inte har pengar som främsta drivkraft b. inte har det största intresset för att ha koll på kronor och ören. Jag tänker att många som downshiftar verkar ha budgetar som följs till punkt och pricka o.s.v.

Att säga att pengar inte är en viktig drivkraft känns ju typ förbjudet. Såklart vill jag tjäna pengar. Ställa mat på bordet. Betala räkningar. Ha nån guldkant. Men just nu känner jag mig vansinnigt rik av känslan att ta makten över mitt eget liv, fatta tydliga egna beslut, välja människor att arbeta med och känna kraften i att ha en plattform som är ens eget företag. Och när det kommer till min oförmåga att slaviskt följa en budget och ha koll på varje krona så tänker jag att själva ointresset gör att det löser sig av sig själv. Jag är helt enkelt inte så intresserad av att göra av med pengar heller. Så tänker jag.

Vad gäller pensionen så får tänker jag bara ge stora, feta fuckyoufingret till det. Ingen av mina föräldrar fick leva som pensionärer. Inte heller min farmor, mormor eller morfar. Så om jag nu får den stora lyckan att leva då så kommer jag att ordna det. Jag kommer att försöka pensionsspara på något sätt i det lilla men i övrigt rycker jag på axlarna åt alla förmanande röster som säger att man måste ”tänka på pensionen”. Mitt liv pågår här och nu.

Att jag just nu inte har en lika stor inkomst som min man kan man ju se som ett nederlag för jämställdheten. Eller så gör man som jag och väljer att se det som nåt vansinnigt fint att våga göra sig beroende av en annan människa. Så som min man är beroende av mig på andra sätt. Jag kan tycka att det till och med en viktig del av ett äktenskap, en relation – att våga falla i någons armar. Att veta att nån tar emot en. Saker kan såklart ändras. Kanske till och med gå åt helvete. Då kommer jag att ordna min situation efter de nya förutsättningarna. Jag vet att jag kan det. Jag har också egna pengar att ta av under en period så jag står inte helt och faller med min mans inkomst.

Statusen i att ha en rejäl inkomst har jag sagt hejdå till för längesen. Den intresserar mig inte. Jag har inte alltid känt mig trygg i det, men nu gör jag det. Frihetskänslan som infinner sig när en har kommit på att nyckeln till lyckokänslor inte bor i konsumtion är sån jäkla bra grej. För då behöver man ju inte va lika rädd längre för att inte ha den stora inkomsten. Min plan är också att fortsätta fixa till min livsdesign så att jag har flera olika små inkomstkällor. Det tror jag är framtidens melodi.

Hur ser du på pengarnas betydelse för dina livsval?

/Jenny