Men jämställdheten då?

Som en uppföljning på det smått idylliska inlägget om den lediga fredagen tänkte jag vrida och vända lite på hur jag ser på faktorer som kan va anledning till tvivel kring mina val mot det mer downshiftade livet. Min plan är att dela upp det i tre inlägg som berör jämställdheten, pengarna och lyxen i att ha ett val. So, here it goes. Först ut blir mina tankar kring jämställdheten.

Ja, i mitt fall är det just nu ett faktum att jag är hemma mer och tar större ansvar för hemmasysslorna. Jag vacklar och tvekar kring hur jag ska se på det hela. Det jag dock vet är att i mitt fall så är det så att jag har en genuin vilja att göra dessa sysslor, jag gillar det. Och min man vill i alla fall just nu jobba heltid. Då kan man ju fundera på om det är ett problem alls. (Under årens lopp har vi båda varit föräldralediga i olika omgångar och med olika upplägg får tilläggas.)

Borde inte det bästa va om alla familjer hittar den lösningen som passar bäst för just ens familj? Borde inte det vara det trettiosjugradiga? Om mamman lagar mer mat och pappan jobbar mer, är det ett problem? Jag vette fan. Ena dan ser jag inget problem. Andra ser jag helt klart problem. Både jag och min man trivs just nu i våra roller. Men ställer vi till det som förebilder för våra två döttrar?

En grundtanke blir i alla fall att jag tycker att det känns knasigt om båda jobbar heltid (eller mer) som nån slags prestigekamp i stil med ”jag tänker då minsann inte gå ner i tid och förlora i karriär och pension. Om du inte går ner i tid så tänker inte jag göra det.” Utgångspunkten blir på nåt sätt att båda ofta kämpar om att få jobba heltid. I min värld är ju det motsatta det attraktiva. Och blir inte det ett väldigt högt pris att betala för att hålla den jämställda fanan högt, tänker jag? Båda jobbar massor men ingen mår bra. Såklart är det ideala att båda går ner i tid. Frågan är bara hur hårt man ska kämpa för att uppnå det ideala. I vårt fall har det helt enkelt väldigt naturligt blivit såhär som det är nu.

I vårt fall är det också så att vi har ingen avlastning vad gäller barnen. Vi måste få ihop vår vardag själva inom vår lilla enhet om fyra. Och så länge vi båda vuxna känner att vi har ett bra liv tillsammans, att vi hjälps åt och är ett team, att vi gör bra saker för vår familj och uppskattar den andres bidrag till familjen (av monetär eller annan karaktär) så borde det väl va fine? Eller?

Hur tänker du kring jämställdheten när en jobbar mindre än den andra i en familj med två vuxna?

/Jenny

En egenskap att eftersträva

Jag har identifierat en egenskap som jag värdesätter allt mer högt. Hos mig själv och andra. En egenskap som jag typ omedvetet rankar folk efter. En egenskap jag tycker att det är okej att ranka folk efter. En egenskap som enligt mig puttas allt för långt ner på priolistorna. Jag pratar om att vara snäll.

Om jag går till mig själv så tycker jag att jag under många år glömt bort snällheten. Alltså jag tycker nog att jag alltid har varit hyfsat snäll. Men jag har glömt bort den som en egenskap att eftersträva. Den har fått ge vika för annat så som framåtanda, effektivitet och jävlaranamma (och det ena behöver förvisso inte utesluta det andra, men ändå, ni fattar). Men ju mer jag ändrar mitt eget sätt att vara, leva och tänka desto mer inser jag att om man bara är snäll så räcker det så jävla långt. Om man är snäll tänker jag att man besitter en självkänsla som är stabil och trygg. Då kan man vara snäll. Då kostar man på sig det.

Jag vill hävda att det blir mycket enklare att vara snäll om man har lite marginaler i tillvaron. För att vara snäll kräver nämligen en närvaro i livet. Man måste se människorna runt en, se vem som behöver en blick, ett ord, ett leende. Då funkar det inte att rusa in på Konsum och slå sin kod utan att ens titta upp på hen som sitter bakom kassan. Som jag gjort så många gånger. Men nu inte längre. Nu visar jag gärna tydligt att jag inte har bråttom och jag byter gärna nåt ord om väder och vind om det känns som att det är läge och kan ge något i det mellanmänskliga mötet. Med marginaler och närvaro i tillvaron kan man komma ihåg vem som har det lite tufft. Ibland kan denna någon vara en själv. Andra gånger kanske man har marginaler att avsätta tid för att göra något för någon man inte ens känner.

Att vara snäll kan vara den mest attraktiva egenskapen som finns hos en annan människa tycker jag. Mina idoler och hjältar är de som är snälla. De som gillar sig själva. De som vågar stå upp för andra. De som värnar solidaritet och medmänsklighet. Som inte själva måste glänsa. Som har snälla ögon. I deras sällskap blir jag lugn, känner inga hot och får en trettiosjugradig känsla. Även om jag själv inte har en bra dag. Kanske säger något klantigt eller har noppiga kläder. Det spelar ingen roll i en snäll persons sällskap.

Hur ser du på detta? Och kan man vara för snäll? När övergår snällhet till mesighet?

/Jenny

Tacksam för en toa

Mitt favoritnyhetsprogram Lilla Aktuellt gjorde mig påmind om att det nyligen varit världstoalettdagen. En tredjedel av världens befolkning har inte tillgång till en toalett. 800 barn dör varje dag med anledning av detta.

Efter programmet går vi till vårt rena, stora badrum för att göra våra kvällsrutiner med toabesök, tandborstning och tvätt. ”Men vi har ju två toaletter. För EN familj” säger sjuåringen. ”Dom dör för dom har ingen toa” säger fyraåringen och mumlar vidare att ”man måste äta mat och man måste gå på toa”. Vi pratar om det hela. Hur lyxigt det är att få gå på sin egen toalett. När jag sedan ligger bredvid de två när de ska somna vandrar tankarna runt.

Jag funderar över när det blev så att det blev standard med flera badrum för en familj. När gick härligheten i att alla i familjen kunde bli rena och få gå på toa över till att det blev det nån slags svenssonstandard att ha spaavdelning i källaren och badrum som ser ut som på hotell? Varför kan vi inte se att det som är vår basicnivå är en utopisk lyx för en annan? Och hur det kan va så brutalt stora skillnader för människor på samma jordklot? Jag tänker att jag kanske inte kan göra så mycket åt situationen. Men jag kan banne mig 1. uppskatta min toa 2. sluta tokstressa över att ett av våra badrum är orenoverat sedan x antal år. So what liksom? Jag behöver inte direkt dö för det.

/Jenny

Lön utan jobb

Den här veckan vill jag tipsa om Dokument utifråns senaste program ”Lön utan jobb”. Programmet handlar om vad som skulle hända om människor inte skulle behöva arbeta för sin försörjning.

Jag är inte helt säker på att jag hänger med i alla svängar och jag vet inte heller säkert vad jag tycker om det här. Men (de för mig rätt nya) tankarna lockar, jag vill ha tankar om det här i skallen, låta dem fara runt. För tänk om det är så att vi måste tänka om helt för att jordens resurser ska fördelas på ett vettigt sätt. Vettigt för människorna och vettigt för planeten. Tänk om vi till och med når mer av vår fulla potential som människor om vi inte behövde lönearbeta för brödfödan. Tänk om vi då kunde bidra till samhället på ett bättre sätt. Tänk om klyftorna då kunde minska.

Många kloka personer i programmet redogör för intressanta argument kring vad som skulle hända med människor och med samhället de lever i om någon slags medborgarlön skulle införas. Det vore kul om du tittade på programmet (om du inte redan gjort det) och sedan kommenterar här vad du fick ut av det och vad du tycker om de här tankegångarna.

Och en passning till min vän Farbror Fri. Vore spännande att höra vad du tycker och tänker om det som sägs i programmet 🙂

/Jenny

Det måste va värt nåt för livet

Jag tänkte försöka beskriva min fredag. Utan att få det att låta präktigt och som att alla har ett val. Jag vet att alla inte har det. Jag vet också att jag har det valet just nu och att jag känner mig stolt och glad över att jag gjort just detta val. Jag vill beskriva hur jag tänker kring det. Hur jag tänker att det måste va värt nåt för livet att ha mer tid. Mindre pengar men mer tid.

Jag och fyraåringen är lediga varje fredag. I fredags ägnade vi förmiddagen åt hemmasysslor. Hon målade regnbågar vid köksbordet medan jag stökade runt. Känslan var att vi började landa in i helgen. Vi gjorde hemmet och oss redo för den och fixade så att andra halvan av familjen också skulle kunna landa in i helgen så småningom. Efter en lång förmiddag i pyjamas tog vi en promenad runt kvarteret, fyllde på solrosfrö åt småfåglarna och lekte med iskakor. Sedan tog vi en tidig lunch framför elden och TVn.

Vi hämtade sjuåringen klockan ett. For ner till bibblan och hängde där länge och väl. Sånt grymt gratisnöje. När vi var där utan stress så hann vi både spela spel, rita, låna böcker och snacka med den otroligt trevliga personalen. Shit vad jag älskar såna möten med okända personer. När jag är närvarande så kommer dom ju hela tiden. Har jag märkt. Vi fick till och med gå in bakom kulisserna och se vad som händer med böckerna när man lämnar tillbaka dem. Sedan gofikade på konditori. På väg hem köpte vi en kalaspresent och slängde återvinning. Före fem landade vi hemma och tände ljus, gjorde en eld och fixade tacos. Pappan kom hem. Helgen kunde starta.

Mina tankar kring det hela
– Min första tanke blir att den här beskrivningen låter ju löjligt idyllisk. Men faktum är att vi hade inte ett enda större tjafs eller bråk på hela dagen. Och jag tänker att det mycket har att göra med känslan i min kropp. Jag är lugn. Jag har tid. Vi kan göra saker på allas villkor.
– Min andra tanke är att jag förstår att alla kanske inte kan känna en sån här tacksamhet som jag gör över en ändå väldigt småslagen (finns ett sånt ord? Ni fattar, motsatsen till storslagen) fredag. Kanske har åren med sorger och bedrövelser gett mig den förmågan. Och jag tänker på Kristian som aldrig fick uppleva en kall novemberdag med sina barn. Då är det lätt att förstå att i det lilla bor det stora.
– Jag känner en stor tacksamhet för att jag får hänga med mina tjejer på timmar där vi inte alla är helt slut efter långa dagar på skola/förskola/jobb. Vi får verkligen kvalitetstid. Jag älskar våra samtal. Att jag får lyssna på dom. Ställa frågor. Att jag får berätta saker. Samtalen känns som värdefulla diamanter som läggs i vår gemensamma skattkista.
– Jag känner glädje över att helgen inte måste maxas för att hinna med också allt detta som vi fick gjort på fredagen. Vi slängde återvinning, vi inhandlade kalaspresent, vi gjorde hemmet lite lagomt fredagsfint.
– Jag älskar känslan av att det inte blir abrupta övergångar mellan vardag och helg. Här liksom suddades gränsen ut och vi flöt in i helgen på ett väldigt behagligt sätt. Så himla skön känsla att inte alla kommer hem klockan fem på fredagen efter en lång arbetsvecka och så ska helgkänslan bara ”poff” infinna sig.

Jag tänker – det här måste va värt nåt för livet. För alla våra fyra liv. Jag tänker att det som jag ibland kan se som mitt smått egoistiska beslut kanske är precis tvärt om.

Hur tänker du kring det hela?

/Jenny

Vi måste sansa oss

Ja, veckans tips blir självklart veckans debattartikel från SvD, skriven av forskaren och författaren Christer Sanne.

Artikeln får tala för sig själv. Läs den om du inte gjort det. Sanne hävdar bland annat att vi behöver en annan livsstil som sätter gränser ska för hur vi reser, äter, bor och så vidare. En annan livsstil som samtidigt visar på andra positiva möjligheter. Han menar att vi inte kan inte satsa oss till en hållbar utveckling, vi måste sansa oss. Och den första livsstilsförändringen borde vara att se över hur mycket vi arbetar. Sedan redogör han för två skäl till detta och avslutar med att konstatera att mer fri tid inte bara betyder en mer tillfredsställande livsstil. Det kan också betyda ett hållbarare samhälle.

Heja säger vi. Amen.

/Jenny

PS. Kom ihåg att du hittar alla våra tips via taggen Trettiosju grader gillar här nedanför inlägget.

När blev livet en lång lista med måsten?

Imorse läste jag en berättelse från verkligheten. En kvinna beskriver sitt maxade liv och hur sjukt dåligt hon mår i det. Eller, hon beskriver att hon tycker att hon är kass för att hon inte lyckas upprätthålla det maxade livet.

Hon tycker att hon är bra på saker men att hon är så himla trött och orkeslös. Hon vill vara omtyckt av alla och lyckas på alla områden. Hon ser bara en massa måsten. Hon beskriver hur hon inte passar in i 9-5 jobbmallen och den allmänna svenssonmåstemallen med träning, vänner, fritidsintressen, familjeåtaganden, husochhemåtaganden and so on.

Jag tänker att det är precis det här Trettiosju grader vill prata om. Sätta strålkastaren på. Dissekera.

För vad gick egentligen snett när så många verkar se sina liv som långa att-göra-listor av måsten? Där det ena måstet avlöser det andra varje dag. Där dagar av den här känslan blir till veckor och till månader och år. Det är då jag bara vill skrika ”nä, stopp nu räcker det!!” Livet måste va nåt annat. Det kan inte va meningen att vi ska ha det såhär och känna såhär. Det gör mig så vansinningt ledsen att läsa den här kvinnans berättelse. Så ledsen att jag vet inte vad jag ska skriva till henne i kommentarsfältet. Min första tanke är bara att hon kommer att känna sig så stressad över att läsa alla välvilliga råd. Och sen försöka vidta åtgärder enligt alla dessa hundra råd för att få ett bättre liv. Bara det blir ju en helknasig paradox.

Så vad vill jag säga till henne då? Har Trettiosju grader nåt att komma med? Shit, jag vet inte. Jag vill bara att hon ska stänga av, skala ner, trolla bort. Börja om på nåt sätt. Och ställa sig frågan vem som sa att livet ska vara en lång lista med måsten? Hur man sen tråcklar sig ur alla måstena är en klurig gåta. Här kan jag ibland få nån slags prestationstänk att vi på Trettiosju grader ska ha svar. Men sen får jag påminna mig – det är ju inte alls det som vi ska pyssla med. Vi är inga experter. Vi funderar själva över dom här sakerna. Men vi vill ta diskussionen, kanske visa att vi med den lilla ork vi har kämpar oss mot ett annat sorts liv. Jag tänker att det kan handla om att:

känna det i kroppen,
– fundera på vad som maxar livet,
– öva sig i konsten att bara vara
– fråga sig om livet kan tas lite mindre på allvar
– fundera över den upplevda tidsbristen (och kanske läsa Rik på riktigt)
– påminna sig om att själen älskar långsamhet
– fundera över vad man på riktigt gillar
– påminna sig om att den som vilar faktiskt tar ansvar
– fråga sig själv varför livet skaver
– påminna sig om att det ibland kan vara nyttigt att ha dödenperspektivet nära

Jag vet inte. Jag får slut på ord här. Har du några ord tillbaka till mig och till henne?

/Jenny

Naturens urkraft

Det finns förstås forskning på det här och alla vet väl att det är bra att vara i naturen. Jag är uppväxt i skogen. Men har inte riktigt fattat poängen med naturen förrän nu tror jag. Det börjar smyga sig på insikter om hur viktig den är för mig. Och det tror jag beror på att jag först nu är där med en närvaro.

Att vara i naturen ger mig motion med variation. Det ger mig frisk luft. Det ger mig känslan av olika väder – isande vindar, regn mot kinderna, sol i ögonen, vattenpölar under fötterna. Det ger mig vansinnigt sköna synintryck. Blicken långt bort över fälten, tillbaka till en sten klädd med mossa, vidare ner mot mina trampande fötter. Det ger mig en känsla av mäktighet. Hur stort allt är och hur liten jag är. Det ger mig perspektiv. Träden, stenarna, himlavalvet och åkrarna har nån slags inneboende urkraft. En energi som jag tror att vi människor behöver. Avsaknaden av inhämtandet av den här kraften tror jag kan vara en av anledningarna till att många människor i vår värld i vår tid mår dåligt. Naturen kräver inget av oss. Den kan hela oss och ge oss så mycket. Mer än vad ett gym eller en psykolog nånsin kan ge oss. Det är min övertygelse.

Naturen ger mig dofter som är oförställda och som inte är gjorda av syntet i nån fabrik. Riktiga dofter som träffar mig och gör gott. Naturen ger mig färger som mina ögon, min hjärna, min kropp och själ mår bra av. Naturen ger mig känslan av att inget är pressat av minuter och sekunder som tickar. Jag tänker att tid och natur på nåt sätt är allt vi har.

Jag har kommit på att det behöver inte alls va komplicerat. För det finns ju nån slags hysteri kring fjällvandringar och andra naturupplevelser med avancerad utrustning och vältränad kropp o.s.v. Det är inte alls min grej. Men nu har jag fattat att det kan handla om en lunchpromenad i skogen ovanför huset eller på grusvägarna runt åkrarna. I mysbrallor och gummistövlar. Det kan till och med handla om att sitta på altanen eller knata runt i sin egen trädgård ett varv. Jag är mest ute efter det jag beskrivit ovan. Ljuden (d.v.s skogens ljud som ger mig tystnad och tanketid), dofterna, synintrycken och den friska luften. Känslan blir ofta att allt känns tillräckligt. Jag har allt jag behöver. Tankarna får vandra fritt.

När jag har börjat tänka på det så gör betongmiljöer med hårda lysen, skarpa kanter och trängsel motsatsen med mig. Och ändå spenderar många av oss så mycket av vår tid i såna miljöer. Så stor del av våra korta liv. Varför är det så?

/Jenny

Mot ett trettiosjugradigare liv

Vi pratar mycket om ett enklare liv med lugnare tempo här på bloggen. Om att göra medvetna val och att låta jobbet styras av livet och inte tvärt om. Så vad tar vi själva för steg på den här resan? Jag tänkte att jag skulle skriva några rader om var jag är just nu.

Förra veckan skickade jag in mitt uppsägningsavtal till min arbetsgivare sedan tio år. En trygg anställning på ett globalt företag ska avslutas. En attraktiv tjänst ska sägas adjö till. Självklart har jag blandade känslor kring det hela. Jag är inte personen som gillar förändring allt för mycket. Kanske därav den tioåriga anställningen. Men den här förändringen känns helt rätt. Det enda jag vet är att jag under första halvan av nästa år har ett konsultuppdrag en dag i veckan.

Utöver det uppdraget så är det Trettiosju grader AB som gäller. Våra planer kanske inte är storslagna för världen men för oss är dom just det. Vi vill att Trettiosju grader ska möjliggöra en livsdesign som ger oss och andra maximal känsla av tidsnöjdhet, med inre och yttre hållbarhet och medmänsklighet som utgångspunkt. Vi tror att det är möjligt att forma våra jobb efter våra liv och vi tänker att livet är för kort för att inte våga prova. Hur ska vi veta om vi inte provar liksom? Vi kommer att jobba med tjänster och produkter som ligger oss nära hjärtat. Mer detaljer kring vad Trettiosju grader AB kommer att syssla med kommer i ett inlägg framöver.

Det är mycket jag skulle kunna oroa mig för. Pensionen. Inkomsten. Karriären. Allt det praktiska kring att ha sitt eget AB. Men jag väljer faktiskt att ge blanka fan i att oroa mig för det. Kan låta naivt. Kan också låta otroligt smart faktiskt om jag får säga det själv. Jag känner mig trygg i mina drivkrafter, min kompetens, med min kompanjon och i min kropp och själ. Så då tänker jag välja att lita på att det här kommer att bli bra. Ytterligare en faktor till att jag vågar hoppa av en fast anställning är att jag har upptäckt att det finns en stor frihetsfaktor i att lära sig leva på lite mindre pengar. Här har jag massa mer att lära, fler åtgärder att ta till. Men på det stora hela har jag verkligen fått en stor fet insikt om att tid och frihet är viktigare än pengar.

Det kommer att bli mitt medvetet valda yrkesliv. Som förhoppningsvis mest känns som liv. Jag känner mig också helt prestigelös om jag skulle behöva ta ett extraknäck här och där. Målet är att tjäna tillräckligt för att kunna leva det (enligt mig och min familj) goda livet. Ett annat mål är att sträva mot att jobba ungefär tre dar i veckan och vara ledig fyra. Vad som nu menas med jobb och ledig. Jag vill alla dagar ägna mig åt meningsfulla saker. För mig själv, min familj, mina kunder, mina medmänniskor.

Har du några råd eller tankar att skicka med mig vidare på min färd?

/Jenny

 

Lyssna på Oskar!

Veckans tips blir ett musiktips. Musik i allmänhet betyder mycket för mig. Jag gillar artister som har trettiosjugradersbudskap. Oskar Linnros är en av dem.

Jag och min man var på hans konsert i helgen. Och då fick jag ännu mer bekräftat, Oskar är så mycket Trettiosju grader. Hans texter. Hans sätt att vara. Det var en modig person vi fick se och höra. En person med hjärtat på rätt ställe. En snäll person. Han vågade låta det tystna. Han vågade lyfta fram andra. Han vågade det annorlunda.

Låtarna på albumet ”Väntar på en” har så mycket av Trettiosju graders tankar. Lyssna på ‘Gåapagå’ och fundera på om alla apor verkligen måste gå åt samma håll!?  Lyssna på ‘Bäst’ och fundera på om det kan få va okej att känna sig bäst trots att man inte vet vart man är på väg. Att våga gå trots att det känns ovisst. Att man inte behöver va rädd (bara beredd). Lyssna på ‘Fri’ och fundera på om inte friheten är en väldigt enkel sak som finns inuti varje människa. Om man bara vågar lyssna inåt. Om man bara vågar se. Och hur mycket Trettiosju grader är det inte över textraderna:

”Allt jag nånsin ägt är tid.
Jag har allting inuti.”

Jag tänker på att sånt som jag sett som lulllull, kulturellt flum och extra lyx faktiskt kanske är mer nödvändigt och basalt i livet än vad jag tidigare fattat. Människor behöver kultur, estetik och influenser av olika slag. Vi behöver intryck som inte är gjorda av en maskin eller en dator. Som inte är perfekta och raka i kanterna. Jag märker att jag mår bra av att höra saker, känna saker, se saker. Som ger mig olika känslor och intryck. Det gör livet mer levande.

Lyssna på Oskar Linnros!

/Jenny