Att tvingas öva på tystnad

Halvvägs på dagens lunchpromenad dog telefonen. Jävla telefon. Jag var mitt i en podd. Tänkte ringa en kollega, kanske svara lite snabbt på nåt meddelande. Första tanken (som t o m sades högt till hunden) – fan, det blev ju ingen bra promenad det här heller. Kissnödig är jag också.

Snabba steg med framåtlutad överkropp, som om det skulle ta mig hem snabbare. Tänk om nån vill mig nåt. Ingen kan ringa eller plinga på säkert en hel halvtimme. Hemska tanke. Sen – men hörru, vänta nu. Kanske går det att göra nåt av det här. Jag övar mig på tystnaden. Den som jag ibland skryter med att jag är bra på. Åh, kanske inte så tokigt. Kolla vad fint det är över åkern. Stegen saktar ner något. Jag hinner tänka några bra tankar (istället för att bara höra Mia Skäringer och Anna Mannheimers bra tankar). Som att – min hund börjar se lite stel ut, jag får va glad så länge vi kan gå relativt långt tillsammans. Som att – vad härligt det krasar under fötterna av de torra löven. Som att – jaha nu drog jag visst ner ett djupt andetag i lungorna, fick ner massa härlig frisk luft och kände doften av hösten. Vad skönt det kändes. Snart hemma. Stegen lugna nu. Bra, fint.

Hemma. Kommer på mig själv att först gå raka vägen och sätta i telefonen i laddaren. Sen till toan. Så jävla knäpp prioritering. Jaja, öva var det. Öva på tystnaden som vi så himla sällan hör. Vi verkar närmast livrädda för den många av oss. Inklusive mig själv uppenbarligen. Jag ska fortsätta öva.

Övar du på tystnaden?

/Jenny

Upplevd tidsbrist

Nu var det ett tag sen jag skrev. Så blir det ibland här hos Trettiosju grader. Livet kommer emellan och så ska det vara. Här kommer i alla fall lite nya ord från mig. Jag läser just nu boken ”Rik på riktigt”. En stycke i boken sätter ord på något som jag själv reflekterar mycket kring just nu. Det är den upplevda tidsbristen.

Utdrag ur boken av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson: ”Många människor tycker inte att tiden räcker till. Det beror knappast på att vi har mindre tid än tidigare generationer, utan snarare på att vi försöker pressa in fler saker i veckans 168 timmar – våra ambitioner att hinna med saker på dessa timmar har ökat. Fenomenet bör därför kallas ‘upplevd tidsbrist’ och inte tidsbrist.”

Warberg och Larsson fortsätter: ”Om vardagen rusar fram i 140km/h, behövs all koncentration på vägen och trafiken. Den övriga omgivningen blir suddig och svår att relatera till. Hur klarar vi av att förhålla oss till oss själva, dem som står oss nära och andra människor då allt utom vägens markeringar är suddigt? Hur stor makt över vårt vardagsliv har vi då våra ambitioner förvandlar oss till en kula i vardagens flipperspel? Hur lätt är det att känna frid i 140?”

Jag kan så tydligt känna skillnad här i mitt numera friare liv jämfört med förut. Jag kan nu verkligen förstå att jag tidigare inte hade utrymme att förhålla mig till mig själv och mina nära på ett för mig bra sätt. Jag kommer till insikter att det tar tid att göra just detta, förhålla sig till sig själv och andra. Och framför allt, jag kan känna friden. Friden är världens bästa känsla.

De dagar jag känner mig stressad börjar jag alltmer tänka att det är en upplevd tidsbrist. Det är inte tidsbrist. Och jag tycker att det gör allt så mycket lättare nu när jag fattar att den är en konstruktion, tidsbristen. Jag kan för det mesta påverka och styra över hur jag använder min tid. Jag kan i stor utsträckning påverka hur jag reagerar i en tidspressad situation. Jag kan allt mer se till att inte hamna i den upplevda tidsnöden. Och jag älskar’t!

Lider du av upplevd tidsbrist?

/Jenny

 

Drömmar

Även om jag vill leva det enkla livet så vill jag ha drömmar. Har jag kommit på. Jag har (som kanske bekant) dödenperspektivet väldigt nära och har i perioder p g a det inte haft behov av drömmar. Jag har liksom verkligen levt i nuet. Ingen idé att drömma för tänk om jag ska dö.

Men nu känner jag mig sugen på att drömma. Det skadar ju liksom inte. Det kan t o m ge mig massor att drömma har jag insett. Det känns härligt och sunt att drömma. Jag vill ha drömmar som är noga utvalda. Drömmar som passar min familj. Detta är något jag och Malin pratar mycket om. Senast idag.

Vi inser alltmer att vi inte varken kan eller vill ha allt. Vi vill välja någon dröm. Så vad är egentligen våran grej, våra familjers grej? Om någon extra guldkant ska väljas i livet, om något ska adderas eller ändras, var ska krutet läggas? Kan det vara att lägga pengar, tid och kraft på:

  • det egna hemmet?
  • en sommarstuga?
  • en båt, husvagn eller husbil?
  • en lägenhet vid Medelhavet?
  • en långresa eller en period av att bo utomlands?

Kan det vara så att inget av detta behövs? Kanske kommer insikten om att alla pusselbitar finns i livets utformning som den ser ut just nu. Kanske ska något helt annat upp på listan.

Vi vill som sagt inte ha allt. Men vi tänker att det mer fria livet vi har som ambition att skapa kan innebära att till exempel något av ovanstående inryms. Det kan också stanna vid en dröm. Drömmar behöver inte alltid förverkligas. Drömmar ger i sig själva väldigt mycket. Men kanske kan någon dröm också bli verklighet. Det är härligt att tänka så, att man faktiskt kan påverka livet så mycket att drömmar kan bli sanna. Om man väljer. Gör högst medvetna val. Väljer bort. Men väljer.

Vad drömmer du om?

/Jenny

Blodet droppar

Ni fick inget tips förra veckan. Så då startar jag denna vecka med nån slags variant på tips. Det blir mer av ett råd. Ett mycket konkret sådant: Börja lämna blod om du inte redan gör det (om du har förutsättningar förstås)!

Jag var och lämnade blod förra veckan efter ett längre uppehåll för graviditeter, amning och allmän lathet. En stark känsla infann sig – vilken bra grej det är. Okej, lite läskigt också men det gör det nästan bara bättre appropå mod och omtanke. Så grym känsla av att bidra på nåt sätt. Att också kunna välja att skänka sin lilla ersättning till en välgörenhetsorganisation gör känslan dubbelt bra.

Ett par dagar efter att jag lämnat blod damp följande sms ner: ”Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar Blodcentralen” Herrejävlar vilken mäktig känsla. Mitt blod. Mitt blod har hjälpt någon. Och det enda det kostade mig var en timme av min tid. Nä hur jag inte har gett blod på ett par år blev helt ofattbart när jag fick den känslan.

Ha en fin måndag! Och anmäl dig som blodgivare om du inte redan är det.
/Jenny

Tre favoritord

Idag känner jag mig sugen på att dela med mig av tre favoritord. Tre ord jag vill ha som vägvisare. Orden är mod, omtanke och närvaro. Klyshiga? Kanske. Det struntar jag i för jag gillar dom och jag bestämmer över mina ord. 

Mod
Jag vill så gärna va modig. Jag har kommit på att livet blir mycket härligare om jag vågar lite. Mod har för mig inget att göra med prestation. Det handlar inte om risker i bemärkelsen klättra uppför berg. Mod handlar för mig om att våga leva sitt eget liv, att våga fråga sig själv vad det innebär och sen lyssna ordentligt på svaret. Mod handlar om att orka stå emot normer och att tänka själv.

Omtanke
Jag vill så gärna va en omtänksam människa. Jag tycker att omtänksamheten för lätt glöms bort och puttas ner på listorna i vårt maxade samhälle. Jag vill också vara omtänksam mot mig själv. Ta hand om den lilla människan jag är. Den som inte orkar och förmår allt men som duger bra ändå. Som förtjänar att klappas på och som behöver vila och lek mellan varven. Helst av allt vill jag vara omtänksam mot andra. Jag vill vara den som lyssnar. Den som själv inte har behov att ta massa plats utan gärna släpper fram andra. Den som får förtroenden.

Närvaro
Jag vill så himla gärna va en närvarande person. En som inte fladdrar med blicken vid samtal. En som kommer ihåg vad som sagts. En som la märke till hur skogen såg ut och doftade under lunchpromenaden. Jag vill så gärna njuta av vardagens ögonblick och känna ända in i själen hur fina de är. Jag vill hinna tänka medvetna tankar om smått och stort.

Jag vet inte hur bra jag lyckas med ovanstående. Men jag gillar mina ledstjärnor. Dom får fortsätta följa med mig så blir jag kanske bättre och bättre. Och de tre hänger så tydligt ihop. Mod krävs för riktig omtanke. Närvaro krävs för riktig omtanke. Och så vidare.

Vilka är dina tre favoritord?

/Jenny

Inåt eller utåt? Eller både och?

Något som jag funderar på när det kommer till min egen personliga utveckling och mina egna livsval är följande: I vilken omfattning ska man blicka utåt respektive inåt när man formar sitt liv?

Vissa dagar kan jag känna att det känns viktigt att få koll på världsläget. Det kan kännas inspirerande och rent av nödvändigt att jag tar till mig av vad andra har tänkt och tyckt på olika områden. Jag suger åt mig av det som syns och hörs i det allmänna (sociala) mediebruset. För att sedan försöka forma mina egna tankar och beslut.

Andra dagar tänker jag att nä, det måste räcka med min egen magkänsla. Jag pallar inte mer input. Jag vill typ bara gå till skogen och få svaren till mig när jag går där och glor upp mot trädtopparna och känner hur det känns i kropp och själ. Jag har fullt sjå att lagra den information som jag får från mina familjemedlemmar.

Den här balansen tycker jag är jättesvår att hitta. Jag lutar åt att ändå tänka att det måste va viktigast att lyssna inåt. Att jag kanske ska strypa flödet med input en aning. För det är så lätt att det dränker inåtlyssningen.

Hur tänker du kring detta, lyssnar du mest inåt eller utåt?

/Jenny

We can’t do it

Veckans tips blir dokumentärserien We can’t do it på SVT play. Serien tar upp det allt mer utbredda utmattningssyndromet som hårdast drabbar kvinnorna. I tre halvtimmeslånga avsnitt möter vi kvinnorna bakom statistiken.

Den här serien berör mig så mycket. Jag blir så ledsen. Så vansinnigt beklämd. Jag kan för mitt liv inte fatta hur det kan ha blivit såhär. Kvinnor i mängder går sönder, förstör sina liv. Jag blir förbannad. Det kan inte få fortsätta. Vi är värda nåt bättre. Vi borde kunna ha det så mycket bättre. Tankarna snurrar. Jag vill få grepp om situationen. Varför? Vad ska vi göra åt det?

Jag tänker på min egen situation, hur jag blir ännu mer beslutsam om att skapa mig ett liv jag mår bra i. Att jag är värd det. Jag tänker på mina döttrars situation och blir livrädd. Tänker att jag måste försöka skydda dem mot alla dessa vansinnesfaktorer som kan förstöra deras liv med all press och stress, alla krav och förväntningar. Jag tänker på min mammas situation, hur hon faktiskt inte alls hade samma pressade och maxade liv. Jag undrar hur det kan ha gått så snett så snabbt. Jag tänker att det här  är en viktigt del i Trettiosju graders verksamhet framöver. Ta reda på. Försöka förstå. Försöka hitta alternativen. Alternativen som människor kan må bra i.

Jag kan bara starkt rekommendera att se dessa tre program. Gör det.

/Jenny

Själen älskar långsamhet

Den här dagen går jag runt med en känsla av att veckan rusat fram och tiden inte räckt till. Dammråttorna och tvätthögarna står som spön i backen. Höstmörkret och tröttheten likaså. När jag känner mig allt annat än effektiv och rofylld så tänker jag att det passar med ett citat ur boken ”Du är mer än du anar” av Tommy Hellsten. Så, här kommer det:

”Själen älskar långsamhet. Och det paradoxala är att en långsam och rofylld människa samtidigt också är effektiv. Ofta utgår man ifrån att rofylldhet är synonymt med lättja och oföretagsamhet. Men det stämmer inte, utan det är en chimär som skapats av vår effektivitetsdyrkande samtid. En rofylld människa gör mindre men får mera gjort.” (s.127)

Jag älskar det här citatet. Det är så skönt att få bekräftelse på det jag känner. Även om jag just idag verkligen behövde höra det för att påminna mig om vad jag känner. För det är inte alla dagar man får till känslan av att en långsam och rofylld människa är en effektiv människa. Och i vanlig ordning brottas jag ofta med normen att det långsammare tempot kan ses som just lättja och oföretagsamhet. Men jag älskar att få medhåll av författaren om chimären. Chimären som jag ser allt tydligare. Och de flesta dagar blir jag inte längre lurad av den. Man blir inte mer effektiv av att ha tusen bollar i luften och ett högt tempo dagarna igenom. Det blir oftast precis tvärt om.

Ha en fin helg i ett lugnt tempo.

/Jenny

 

Det man gillar

Mycket av mina tankar kretsar just nu kring det här med att göra det man gillar. Hur mycket ska och kan livet styras av det? Att göra det man gillar. Det man verkligen trivs med. Det trettiosjugradiga.

Såklart kan man gilla många saker. Dessa saker borde kunna ges olika proportioner och sedan formar man sitt liv utifrån det. Fast det beror ju mycket på VAD det är man gillar. Vissa gillar att operera människor, andra gillar att laga mat till sin familj. Det ena något mer lukrativt än det andra om man säger så.

För egen del har jag ofta känt att jag inte heller vet vad jag gillar. Jag har nu fattat varför. Det är för att 1. Jag har inte riktigt känt efter förut, inte riktigt riktigt känt efter. Alltså frågat mig själv inåt och inväntat svaret. Känt hur det känns i kroppen och i själen. 2. Jag har kommit på att det som jag gillar inte har räknats, inte ens i mina egna ögon. Därför har jag inte fattat att det är det som jag gillar. Låt mig förklara närmare.

Jag har kommit på att en stor del av det som jag gillar är tid, lugn och ro, att ta hand om hemmet, min familj, mig själv och finnas till för andra. Så nu när jag har kommit på det, hur ska jag hantera det hela? Man kan ju inte direkt försörja sig på det jag gillar. Det är väldigt lätt att bara slå bort tanken ur skallen, tänka att det inte går att forma sitt liv kring det som jag trivs med.

Normen gör det enklare för dom som gillar, alltså verkligen gillar, att va till exempel kirurger. För enligt normen finns både status, pengar och nytta för samhället i att vara kirurg. Men jag då, ska jag trycka undan det som jag gillar, det som gör att jag går genom livet och på riktigt trivs? Min slutsats blir att jag vill försöka sträva mot det som passar mig, som är mina trettiosju grader. Jag får skita i normen. Annars blir det inge bra. Jag måste tänka att jag ska designa mitt liv efter det. Tänka att jag visst är bra, gör bra saker både för mig själv, mina närmaste och för samhället i stort om jag gör det. Och den bästa peppen på detta tema kommer från professor Micael Dahlén.

Jag tänker också att om fler skiter i normen så finns ju snart ingen norm. Hur härligt vore inte det?! Hur tänker du kring detta och vad gillar du?

/Jenny