Att skaffa sig mer än man kan ta hand om

Det är så lätt hänt att man skaffar sig mer än man kan ta hand om. Har jag märkt. Och är det inte dumt så säg. Det leder ju till att man förfar saker. På ett sätt man inte hade planerat från början.

Man ansträngde ju sig jättemycket för att bygga den där altanen. Grävde ur, gjöt plintar, åkte till brädgården, la ner massa pengar och TID, sågade, spikade, mätte och svor. Och pustade sedan ut och njöt av sitt fina verk. Men sen gick man vidare. Mot nya mål och nya projekt. Och sen en sisådär fyra år senare känns altanen ledsen. Den är torr och fnasig, lortig och stickig. Man täcker över med nån tjusig matta, ställer nån stor blomkruka (med såsmåningom vissnande blomster). Men innerst inne blir det en energitjuv. Man önskade att man hade tid och ork att ta hand om sin fina altan så som man hade tänkt från början. Skrubba och olja varje år.

Jag tycker det här exemplet går igen på så många saker i mitt liv. Det kan gälla kläder, skor, sommarstugor, båtar, bilar, husdjur och säkert massa annat. Det blir så lätt att man drar igång, skaffar sig. Men man glömmer att underhålla och ta omhand. Och vad leder det till? Ja, massa dåliga grejer kommer jag fram till:
1. Man förfar saker.
2. Det o-omhändertagna (finns ett sånt ord?) blir till energitjuvar vare sig man är medveten om det eller inte.
3. Det leder till en ond spiral. För när man istället för att ta hand om det man har skaffar sig mer och nytt, så blir det ju ännu mer att inte hinna ta hand om. Och så snurrar det på.
4. När man skaffar sig nya saker och drar igång nya projekt så leder det, förutom att man inte hinner förvalta det man redan har, till att man indirekt väljer bort att tid att ”bara vara”. Typ plocka svamp, bara hänga med människor och göra andra enkla vardagsgrejer.

Så vad blir min slutkläm? Inte riktigt säker. Men i min idealvärld, dit jag strävar, har jag den mängd saker som jag kan, vill och orkar ta hand om och underhålla. Förvalta. Och när jag skaffar mig något nytt så kanske jag måste säga hejdå till något annat. Eller på något sätt växelverka. Känna att jag är nöjd med något för en tid framöver, då kan jag dra igång eller skaffa mig något nytt.

Hur ser du på detta? Har du fler exempel på områden där man lätt glömmer att förvalta det man har?

/Jenny

Tanketid

förrförra inlägget kom snabbt en kommentar på instagram från @lindakatrin – ”Reflektion och eftertanke är vägen framåt!” Jag som länge haft rubriken ”Tanketid” i skallen kände att detta slog an hos mig.

Tanketid. Tid för att tänka. Tid för reflektion och eftertanke. Tänk om det är som @lindakatrin skriver att detta är vägen framåt. Hur kan det då komma sig att 1. Det inte premieras i vårt samhälle att ägna sig åt detta. 2. Nästan ingen har detta högt upp på sina att-göra-listor. Reflektion som en to do.

Om detta är vägen framåt borde det ju va precis tvärt om. Att detta räknas i allra högsta grad. Och att vi prioriterar det i våra agendor.

Jag tycker att det är ledsamt och synd att vi har och tar oss så lite tanketid. Inte bara de stora tänkarna och forskarna. Alla. För individens del tänker jag att det för allt för många kan bli så att man går genom hela livet tämligen oreflekterat. Och kanske dör utan att (åtminstone ha strävat mot att) ha levt som man innerst inne hade önskat. Vansinnigt sorgligt att tänka på det. Livet bara råkade hända liksom.

Jag har ju provat allt mer hur det känns att ha mer tid för tankar. Det behöver inte vara så att man bestämmer sig för ”att tänka” utan det jag pratar om är att skapa sig luft och marginaler i sina dagar så att tankar kan få plats. Så att allt inte rusar på i ett vansinnigt tempo från man vaknar tills man lägger sig. Jag menar inte de otroligt avancerade, djupt intellektuella tankegångarna. Jag menar bara typ dagdrömmar och tankar som ”hur har den här dagen varit då?”, ”Varför bråkade jag egentligen med fyraåringen?”, ”Hur kändes kramen och de vänliga orden från vännen?” Jag menar också att få tid för rent praktiska tankar som ”Vad kan vi äta idag med det vi har i kylen?”, ”Hur gör vi så att nästa vecka blir en bra vecka för alla i familjen?”. Att låta såna tankar få sitt utrymme så att man inte står chockad och inser att ingen mat finns, ingen hinner handla, vem ska skjutsa på fotbollsträning och ”va, ska du iväg på en föreläsning ikväll?!”

Tanketiden tar mig framåt i min personliga utveckling och det får mig att göra bra grejer. Mitt största problem med att ta mig tanketid är att det alltför ofta inte känns okej, att jag lätt kan känna mig lat och som att tiden för att bara vara inte är viktig. När jag ju innerst inne vet att det är precis tvärt om. Men jag får just nu jobba väldigt hårt med att brottas med mina egna tankar kring normen här.

Hur ser du på tanketid? Skulle du vilja ha mer av den?

/Jenny

Trettiosju grader gillar

Efter ett sommaruppehåll kör vi nu igång med ett tips i veckan (ungefär) som vi märker med taggen Trettiosju grader gillar. Här lyfter vi upp något vi inspireras av, något som går i linje med vad Trettiosju grader vill stå för och kommunicera.

Den här veckans tips får bli tre av våra favoritkonton på instagram:

Plånbokssmart (@planbokssmart) – En småbarnsmamma som strävar utanför ekorrhjulet. Otroligt mycket bra tips på hur livet kan levas enkelt men ändå kännas lyxigt och härligt, men också en ärlighet med trötthet, kriser och vanligt liv.

Portionerundertian (@portionerundertian) – Som namnet visar, mat för under tio kronor per portion. Veggo. Billigt. Superfina bilder. Superinspirerande recept som man blir så sugen på att laga.

Lagningsaktivisterna (@lagningsaktivisterna) – Massa tips för att laga kläder och vårda textilier. Vi lagar sällan (aldrig) kläder. Ändå är detta ett favoritkonto. Varför? Jo, för att det alltid får oss att tänka till på slitochslängmentaliteten. Och för att det känns så action, så handlingskraftigt. Som namnet säger, detta är aktivism. Vi gillar’t!

In och följ!

/Malin och Jenny

Måste det enkla livet va det präktiga livet?

Jag har skrivit om att jag gärna vill bli mer hardcore på vissa områden typ göra goda gärningar, sopsortera och äta mer vegetariskt. Jag följer mycket diskussioner om frivillig enkelhet och downshiftning.

Ibland slås jag av präktigheten. Att även det enkla sättet att leva kan förknippas med att prestera och vara duktig. Och då kommer orkeslösheten. Och tanken om att jag nog kanske inte får va med i klubben.

Får jag inte va med om jag inte har koll på vår budget? Om jag inte sopsorterar nitiskt och odlar min mat själv? Måste jag baka mitt bröd och laga våra kläder? Enbart handla eko och aldrig klämma i mig en köpemacka och en cola? Bo i en koja och inte äga bil? Finns det regler för detta, måste jag göra allt rätt?

Då tar jag till ett citat som jag läste på Underbara Claras insta – ”Gör ofta fel men tänker rätt”. Så jävla bra. Precis så här känner jag och det är precis detta som är Trettiosju grader. Jag tänker och reflekterar mycket och jag tänker banne mig ofta rätt. Men jag gör ofta fel. Av olika anledningar. Jag orkar inte, jag vill inte, jag förmår inte, jag är mitt i en process. Osv osv. Och är inte den här tanken så himla bra? Att hellre i alla fall börja reflektera och göra små steg i rätt riktning. Än att bara bestämma sig för att det är nog ingen idé att tänka alls utan bara sätta på skygglapparna och ignorera sitt eget och omvärldens mående. Eller motsatt pressa sig själv till att göra alla rätt hela tiden. Det är okej att göra massa fel. Det måste få va okej.

Jag tänker lite att jag och vi är med i vår egen klubb. Trettiosjugradersklubben. Du får gärna va med om du vill!

/Jenny

Kontraster men inte skav

Det här inlägget kommer att handla om och exemplifiera hur vi på Trettiosju grader gillar kontraster men inte skav. Vi menar ju att livet inte ska behöva skava. Det ska vara behagligt som att glida ner i kroppstempererat vatten. Inte iskallt. Och detta behagliga kan ofta komma från kontraster. Kontraster men inte skav.

Vi tänker att självvalda, medvetet valda kontraster i livet är fint och härligt. Till exempel gillar vi mycket tanken på att variera det lugna med det aktiva. Som typ ibland yoga, ibland promenader. Det känns bra att ibland använda hjärnan och ibland kroppen. Som att medvetet skaffa sig tanketid och reflektera över sina egna handlingar och vad som pågår runtikring en. För att sedan hugga i med kroppen och städa hemmet eller klippa gräset. Vi tänker att det är nyttigt och hälsosamt att våga vara ensam med sig själv i perioder och att tycka om det. Och andra gånger är det härligt att umgås med människor och verkligen lyssna på andra, få ett utbyte. Allt detta vill vi beskriva som kontraster i livet. Att känna olika känslor och uppleva olika saker.

Det vi ofta kan tycka känns ”skavigt” i våra liv kan vara det påtvingat inrutade. Som till exempel att varje måndag klockan åtta ska man vara på plats på ett jobb och på fredag vid fem får man ta helg. Eller som att på fyra, fem veckor på sommaren ska det som kallas semester infinna sig. Då ska alla va glada och lyckliga. Massor ska upplevas samtidigt som hemmets alla projekt ska ros i hamn. Och vädret ska va bra, måste va bra. Resten av året förväntas man leverera och ha nån slags lunk som lätt blir till en enda transportsträcka.

Hur tänker du kring kontraster och skav? Förstår du vårt resonemang? Håller du med?

/Malin och Jenny

 

Att shoppa på loppis

Minimalisten i mig tog semester över sommaren. Loppisräven kom fram. Ungarna och jag har besökt bakluckeloppisar, små gårdsloppisar, Erikshjälpen. Så, hur ska jag resonera kring det hela?

Hem kommer vi med nya prylar. Blä. För på loppis SKA man handla, det har barnen lärt sig snabbt. Man går inte bara och kollar utan nåt får man. Så är det bara. Visserligen ibland nåt vettigt som kläder eller en kylväska som faktiskt behövs. Lika ofta kommer vi dock dragandes med nåt onödigt. En mjukis-Blixten-McQueen. Iskuber formade som små frukter. Hello Kitty-ritblock. Ett till glasfat. Pengar har vandrat ut ur plånboken. Prylar trycks ner i redan fulla lådor. Men vi hade ju kul! Det var vårt nöje. Vi fick prata med snälla tanter och glada barn. Vi fick rota bland prylar och prova knasiga kläder. Och det var faktiskt begagnade saker. Pryttlar som redan kommit till denna värld, förpestat denna värld. Men en tia för ett mjukisdjur är ändå bättre än 99 spänn för minsta pyttiga gosedjuret på Toys’r’us. Eller?

Nä jag kan inte bestämma mig. Och jag tänker säga skit samma till det i sann trettiosjugradersanda. Jag får va inkonsekvent. Jag behöver inte köra en linje jämt och ständigt. Idag har jag ju rensat min garderob. Och är inte ett dugg shoppingsugen. Yin och yang. Eller nåt.

Hur resonerar ni kring återbruksshoppandet, är det alltid okej? Eller kanske aldrig okej? Kan man överhuvudtaget ha ett planerat loppisshoppande eller måste det bli dessa onödiga spontanköp?

/Jenny

Sommarens lycka

Sommaren börjar närma sig sitt slut. Jag försöker mig på en stunds reflektion. Vilka var egentligen sommarens bästa stunder?

I vanlig ordning vill vi ge våra barn och vår familj så mycket. Vi klämde in både Astrid Lindgrens värld och Kolmården under en veckas roadtrip. Men nu när jag tänker på veckan så här i efterhand, var det karusellåkningen och teaterföreställningarna som gett mig de bästa minnerna? Nä såklart inte, då var ju tempot så högt så inte hann jag tänka att ”åh nu har vi det fint och bra”. Nä de bästa mest närvarande stunderna, faktiskt för hela familjen tror jag, var ett parti yatzy på sommarens regnigaste dag eller när vi åt pizza ur kartong och drack rödvin eller läsk ur plastmugg på klipporna.

Såklart. Hade man ju kunnat fatta. Ändå är det som att det inte riktigt räknas, inte riktigt blir nån semester utan att göra nåt ”ordentligt”. Just nu känner jag mig sugen på en veckans stughyrande nästa år. Kanske västkusten. Krabbfiske och klippor och bad. Bara vara. Men vi får väl se. Hipselivips så står jag väl där och pröjsar hundra spänn för en bricka på chokladhjulet i hopp om att ge mina barn den bästa sommaren med femtio kexchoklad.

Och en parentes med humor. Fyraåringens bästa minne från sommaren var när hon fick träffa Scandics otroligt B-iga maskot Sigge på ett luggslitet hotell i Västerås. Sigge som fick hålla i sitt huvud för att inte tappa det och som till detta huvud bar träningstajts och märklig mjukiströja. Föräldrarna fick bita sig i läppen för att inte vika sig dubbla i skrattattacker. Detta var alltså vad hon valde att berätta om för grannarna när vi kom hem. Inte besöken i nöjesparkerna som vi betalat så j-la mycket för. Humor var ordet.

Vilka är dina bästa stunder den här sommaren?

/Jenny

De coola föräldrarna med de lortiga ungarna

Jag gillar människor som inte är så noga. Vid första anblick kan dessa verka dåliga genom sitt slarv och sin inkonsekvens. Men skenet bedrar har jag kommit på. De är nämligen dessa människor som är trettiosju grader och ofta fostrar de också trettiosjugradersungar. Karaktärisktiskt för dessa personer är att de i sitt föräldraskap:

  • inte är noga med handtvätt på sina kids
  • inte gör nån big deal av om barnen äter ordentligt vid de uppstyrda måltiderna
  • inte bryr sig så hårt om det råkar fikas ett par, tre eller fyra gånger mellan målen
  • inte borstar håret på sina kids dagligdags
  • inte duschar sina kids så ofta som kanske normen kräver
  • inte bryr sig nämnvärt om vad kidsen har på sig
  • inte har stenhårda sovtider
  • i allmänhet inte är särskilt konsekventa och de oroar sig inte över detta

Jaha, kan man tänka, vilka slarviga lortgrisar dessa människor verkar vara. Och hur ska dessa barn bli som vuxna, kan man oja sig över. Eller så kan man tänka – dessa människor är nog väldigt trygga med sig själva. De bryr sig inte vad andra tänker och de låter barnen vara barn. För min erfaranhet säger i alla fall att barn gillar inte att tvätta sig, äta på beställning och bli tillsagda vad de ska ha på sig (och enligt mina observationer är de varken särskilt sjuka, undernärda eller oartiga).

Dessa människor gör inte så stor grej av enskilda misslyckanden. De väljer fajter, eller rättare sagt, de väljer bort väldigt många av fajterna. De här personerna avdramatiserar också många situationer, känner sig nöjda över att åstadkomma det lilla, allt måste inte vara tipptopp. Jag tänker att deras barn nog kan vara lite av rebeller, men de får vara det, och det vinner dom på i längden.

Hur är jag själv då i mitt föräldraskap? Är jag så cool som de föräldrar jag beskriver ovan? Jag gissar att jag pendlar i mitt föräldraskap (som kanske de flesta gör?). Vissa dagar är jag avslappnad och låter kidsen köra sitt race. Andra dagar tänker jag att ”nä det måste sättas gränser. Barn ska va rena. De kan inte gå på stan i illgröna foppisar, leopardtajts och neonrosa tröja med fransar på. De måste äta ordentligt vid lunchen och middagen. Banne mig.”

Men jag (kanske tvärtemot de flesta) strävar mot att våga vara en mer avslappnad vuxen. Kämpar rätt hårt med det faktiskt, att få bort fröken präktig pekpinne ur skallen. Kämpar för att inte bry mig om vad omgivningen säger om mitt föräldraskap. För jag tänker att dessa föräldrar som jag beskriver ovan är supercoola och väldigt fina och bra vuxna. Och det är en sån jag vill va.

Vad säger du om min spaning, håller du med eller tycker du jag har spårat ur helt här?

/Jenny