Jag skulle ha unnat mig

När det gäller konsumtion så tänker jag att alltihopa hänger på inställningen. Det handlar ju om att helt tvätta bort tänket om att “jag borde unna mig”.

Det handlar om att programmera om hjärnan kan man säga. Om att göra sig själv helt säker på att man har ett fantastiskt och priviligerat liv trots att man inte gör dyra resor, äter ute allt för ofta, köper dyra kläder och dyra saker, kanske t o m dyr mat och extra lyx på Ica. Detta är något jag försöker öva på. Jag är verkligen en sådan som har gillat att unna mig, kanske inte så mycket prylar som upplevelser och mat. Det har jag liksom tyckt att jag har varit värd och att det inte känns så kommersiellt som prylar. Men även hetsen efter lyxiga upplevelser och saluhallsmat kan bidra till nån slags illusion att livet måste vara så för att vara bra. Gärna i sann instagramanda där plocktallrikar och spaupplevelser ska förevigas och visas upp.

Men jag är i början på nån slags omprogrammering. Och jag gillar det. Det känns så härligt att börja komma till dom här insikterna. Det är skönt och befriande. Livet är så himla bra precis som det är. Jag behöver inte stressa och oroa mig för att tanken att “jag borde ha unnat mig” ska komma.

/Jenny