Jag skulle ha unnat mig

När det gäller konsumtion så tänker jag att alltihopa hänger på inställningen. Det handlar ju om att helt tvätta bort tänket om att ”jag borde unna mig”.

Det handlar om att programmera om hjärnan kan man säga. Om att göra sig själv helt säker på att man har ett fantastiskt och priviligerat liv trots att man inte gör dyra resor, äter ute allt för ofta, köper dyra kläder och dyra saker, kanske t o m dyr mat och extra lyx på Ica. Detta är något jag försöker öva på. Jag är verkligen en sådan som har gillat att unna mig, kanske inte så mycket prylar som upplevelser och mat. Det har jag liksom tyckt att jag har varit värd och att det inte känns så kommersiellt som prylar. Men även hetsen efter lyxiga upplevelser och saluhallsmat kan bidra till nån slags illusion att livet måste vara så för att vara bra. Gärna i sann instagramanda där plocktallrikar och spaupplevelser ska förevigas och visas upp.

Men jag är i början på nån slags omprogrammering. Och jag gillar det. Det känns så härligt att börja komma till dom här insikterna. Det är skönt och befriande. Livet är så himla bra precis som det är. Jag behöver inte stressa och oroa mig för att tanken att ”jag borde ha unnat mig” ska komma.

/Jenny

Vad som maxar livet

Jag blev påmind om en sak vid ett möte med en klok släkting. En sak som jag inte är helt säker på om den framkommit tydligt i våra budskap hittills här på bloggen. Det är det faktum att det ju faktiskt inte behöver vara jobbet som gör livet maxat. Det kan vara jobbet men det behöver inte vara det.

Jag tänker att jag nog skrivit ganska tydligt om att jag tycker att heltid är mycket att jobba. Och att jag tycker att många t o m verkar lägga ribban långt över 40 timmar i veckan och att det känns orimligt. Men jag vill med det här inlägget säga att jag fattar att vissa vill jobba mycket (vad som är mycket är ju högst individuellt) och att det inte alls behöver bli en stress, press och maxning av livet för dem. Jag måste förstå det och jag tror att jag gör det.

Vad min kloka släkting sa var att själva jobbandet i sig inte utgör en stressande faktor för henne. I deras familj ska båda föräldrarna jobba heltid när barnet snart börjar förskolan. För henne är det snarare allt det andra som gör livet maxat och det är något hon motsätter sig. Det är träningen, hemmets projekt, barnens intressen, de förväntade egna instressena, resorna, upplevelserna osv osv. Och där har hon verkligen en poäng. Det största problemet i vårt land i vår tid är att allt är så maxat. Det är adderandet av allt som gör det galet. Och där väljer min kusins familj jobbandet och väljer bort att maxa på andra områden. Själv strävar jag ju mot att dra ner på tempot överlag. Men huvudpoängen måste väl ändå bli att var och en gör som de vill och varje försök att hitta sitt eget sätt att lugna ner livet till förmån för att hinna leva det ordentligt och med närvaro ska premieras.

Vad säger du, håller du med om att det mesta är för maxat? Hur tänker du när du gör dina val? Vad får ta mycket tid och energi och vad väljs bort?

/Jenny

Vi loggade ut

Hej, det var ett tag sen! Vi loggade visst ut. En stund. Sommaren och livet kom emellan. Och jag har brottats lite med det hela. Borde jag va stressad för att inte hålla bloggtempot uppe? Men nej, såklart kan inte vår blogg va en sån blogg.

Något av det vi vill förmedla är ju att det är bra att logga ut, försvinna bort från den här världen och kliva in i den riktiga, vara i den riktiga, så mycket som möjligt. Så med det sagt och tänkt så känner vi oss bara stolta över att vi lyckades logga ut bara sådär. Vi får se hur det blir med bloggeriet över sommaren, vi tar det som det kommer.

Och så en liten sommarreflektion. Om sommarkroppen. Hur lätt är det att ha ett trettiosjugradigt förhållande till den? Det är ju så vansinnigt lätt att känna att den är för blek, vissa delar för stora, andra för små. Gropar här och hår där. För hängigt här och för knasigt där. Och denna sommarkropp ska visas bland andra. Jag tänker att detta med kroppshetsen väl ändå inte var en lika stor grej för några årtionden sen. Jag tror nog att min mamma när hon var i min ålder var nöjd med en kropp som fungerade, som tog henne genom dagarna och genom livets händelser på ett bra sätt. Sen tänkte hon nog inte mer på det.

Som vanligt inte lätt, men jag ska försöka göra detsamma. Så hej sommarkroppen, jag får va glad att jag har dig och att du tar mig framåt på cykeln ner till lilla badplatsen vid ån så jag kan bada med min familj. Du får se ut som du gör. För jag tänker njuta av grillat och vin, varvat med en promenad då och då. Jag tänker va tacksam för att du är frisk idag och jag tänker göra mitt bästa för att visa för mina barn att min kropp duger som den är. För den fungerar som den ska. Och den får vara med där i blandingen av kroppar som syns på stranden och i vattnet.

Hur tänker du kring kroppen? Är det viktigaste att den är frisk? Måste den vara vältränad, brun och slät för att få va med på stranden?

/Jenny

 

Det dåliga samvetet och den ständiga otillräckligheten

Båda halvorna av Trettiosju grader äger för mycket. Vissa saker har vi frivilligt införskaffat eller fört in i våra liv, andra har vi fått mer ofrivilligt som t.ex. ärvda sommarstugor. Vi reflekterar ofta över detta med vad ägandet gör med en. Hur det dåliga samvetet och den ständiga otillräckligheten liksom pickar på en, som en hackspett. Och till slut urholkar det en.

Det är så lätt att tro att ägandet av många saker kan läggas ihop till ett härligt liv där man får mycket av allt. Men det som skulle va lyxigt och bra blir inte det. Ho ho i ihåliga trädet. Det blev visst tvärt om i den så kallade verkligheten. Man räcker inte till och lyckas inte njuta av nåt. Man klipper lite gräs här, hetsar hem igen med gnälliga medpassagerare i bilen för att dra några penseldrag på det egna huset för att sedan ta itu med räkningarna och försöka hinna ringa bilverkstan innan den stänger för dagen. Och just ja, mjölk skulle handlas och naglar borde klippas. Altaner borde oljas in och sängar bäddas rent. För en familj i vår generation känns det fullt tillräckligt att äga ett boende och ta hand om det med allt vad det innebär.

Som Farbror Fri skrev nyligen ”I ett överflödssamhälle är det förmågan att välja bort som leder till välmående”. Vi tror att det här är nyckeln till väldigt mycket. Men det är så svårt. Vi är inte programmerade till att välja bort. Inget i vårt samhälle lär oss det eller ber oss om det. Vi måste verkligen aktivt kämpa för att välja bort. Vi skulle önska att vi kunde se bortväljandet som något lyxigt, som en ynnest. Inte som att livet blir torftigare för att vi väljer bort. Vi jobbar hitåt.

För visst har vi kommit till insikter om att vi vill och borde välja bort. Men vad vi också har insett är vilken kraft som krävs för att gå från ord till handling, för att verkligen välja bort och göra sig av med. Det är väldigt svårt att hitta tid och utrymme för att faktiskt genomföra detta. Man ska orka fatta besluten (tillsammans med en partner), man ska rent praktiskt göra sig av med ibland ganska stora ägodelar (som dessutom kanske måste lagas först). Och hur ska man veta säkert vilka saker/hus o.s.v. som tillför ett värde stort nog för att behållas? Paradoxen blir nästan komisk. Sicket i-landsproblem. Stackars svenssonfamiljen har för många hus och bilar och andra diverse fordon, verktyg och prylar. Så dom mår dåligt. Men har inte tid eller ork att göra sig av med dom.

Det här känns ju dessutom högaktuellt i semestertider. Det är ju då mycket sånt här förväntas fixas och så sliter vi ihjäl oss istället för att vila. Otillräckligheten står som spön i backen. Hur går dina tankar kring det hela?

/Malin och Jenny