Privatliv och arbetsliv, eller bara liv?

Jag tycker att det är märkligt att vi anpassar privatlivet så mycket efter jobbet. Hur kan det komma sig att det är så? För mig känns det självklart att mitt privatliv och dess relationer är det som ska sätta spelreglerna för mitt liv. Inte tvärt om.

På det här temat hittar jag fakta i boken ‘Det moderna föräldraskapet’. Där beskrivs att ett genomgående drag i det moderna samhället är segregeringen mellan olika vardagliga aktiviteter, sfärer och sammanhang. Boken beskriver att det inte sker ett jämnt och ömsesidigt utbyte mellan dessa olika sfärer. De rationella mål och ideal som styr samhällets instititioner, arbetslivet och byråkratierna kommer att dominera. De blir lätt en del av vårt privatliv, medan den i privatlivet rådande kunskapen och idealen med fokus på relationerna, känslan och ömsesidigheten har betydligt svårare att få utrymme utanför familjen och privatsfären.* Det här tänker jag är applicerbart för alla som har ett arbete och ett privaliv. Man behöver alltså inte ha en partner eller en familj för att den här obalansen ska uppstå.

Är inte detta mycket märkligt? Borde det inte kunna vara tvärt om eller åtminstone ett jämt flöde, en känsla av trettiosju grader, mellan privatlivet och t.ex. arbetslivet år 2017? Hur har det kommit att bli såhär undrar jag? Frågan kan verka naiv och jag kan säkert redogöra för svaret som nog kan bli ett eget inlägg (och bidra gärna med dina tankar) men jag tänker ändå ställa den. Frågan alltså. Jag tänker icke acceptera att det är som det är.

Varför ger vi inte vårt privatliv ett större värde och liksom står upp för det? Borde inte helheten bli bättre ur många aspekter t.ex. tillfredsställelsen för individen, effektiviteten på jobbet och flowet i hela samhället på nåt sätt, om vi fick vara mer sanna genomgående i alla våra sfärer?

/Jenny

*Källa: Det moderna föräldraskapet. En studie av familj och kön i förändring, Bäck-Wiklund och Bergsten, Natur och kultur, utgiven som e-bok 2010.