Privatliv och arbetsliv, eller bara liv?

Jag tycker att det är märkligt att vi anpassar privatlivet så mycket efter jobbet. Hur kan det komma sig att det är så? För mig känns det självklart att mitt privatliv och dess relationer är det som ska sätta spelreglerna för mitt liv. Inte tvärt om.

På det här temat hittar jag fakta i boken ‘Det moderna föräldraskapet’. Där beskrivs att ett genomgående drag i det moderna samhället är segregeringen mellan olika vardagliga aktiviteter, sfärer och sammanhang. Boken beskriver att det inte sker ett jämnt och ömsesidigt utbyte mellan dessa olika sfärer. De rationella mål och ideal som styr samhällets instititioner, arbetslivet och byråkratierna kommer att dominera. De blir lätt en del av vårt privatliv, medan den i privatlivet rådande kunskapen och idealen med fokus på relationerna, känslan och ömsesidigheten har betydligt svårare att få utrymme utanför familjen och privatsfären.* Det här tänker jag är applicerbart för alla som har ett arbete och ett privaliv. Man behöver alltså inte ha en partner eller en familj för att den här obalansen ska uppstå.

Är inte detta mycket märkligt? Borde det inte kunna vara tvärt om eller åtminstone ett jämt flöde, en känsla av trettiosju grader, mellan privatlivet och t.ex. arbetslivet år 2017? Hur har det kommit att bli såhär undrar jag? Frågan kan verka naiv och jag kan säkert redogöra för svaret som nog kan bli ett eget inlägg (och bidra gärna med dina tankar) men jag tänker ändå ställa den. Frågan alltså. Jag tänker icke acceptera att det är som det är.

Varför ger vi inte vårt privatliv ett större värde och liksom står upp för det? Borde inte helheten bli bättre ur många aspekter t.ex. tillfredsställelsen för individen, effektiviteten på jobbet och flowet i hela samhället på nåt sätt, om vi fick vara mer sanna genomgående i alla våra sfärer?

/Jenny

*Källa: Det moderna föräldraskapet. En studie av familj och kön i förändring, Bäck-Wiklund och Bergsten, Natur och kultur, utgiven som e-bok 2010.

Trettiosju grader – en summering

Det börjar bli läge för en summering. Vi har nu haft bloggen igång ett par månader och nya läsare har tillkommit längs vägen. Så det här inlägget får bli en sammanfattning av vad Trettiosju grader är och står för.

Vi pratar om relationer, sorg, pengar, normer, tid, prioriteringar, nöjdhet och medvetna val. Bland annat. Vi ställer frågor, vi vet sällan svaret. Vi funderar över våra egna liv och vi vet inte bäst. Vi tar upp våra tvivel, tankar och tillkortakommanden. Mycket kommer att återkomma till tankar om inte fler borde leva ett enklare liv.

Trettiosju graders hörnstenar lyder som följer:

  • När skillnaden mellan arbetsliv och fritid inte skaver
  • När mötet med en annan människa känns helt bekvämt
  • När tillräckligt med tid finns för livet
  • När man gillar att vara med sig själv
  • När man vill och kan bry sig om sig själv och andra
  • När man lever ett rikt och hållbart liv samtidigt
  • När man vågar vara operfekt

Häng med oss!

Vad tycker du har varit mest uppskattat att läsa om hittills? Vad vill du läsa mer om och ha för typ av inlägg?

Tack för att du hänger med oss! Hoppas att du vill fortsätta göra det och hoppas att du vill hjälpa oss sprida ordet om den här bloggen.

/Malin och Jenny

 

 

Parul Sharma i allmänhet och Vems agenda? i synnerhet

Veckans tips är viktigt. Appropå att orka ta bort skygglappar och skaffa sig marginaler för att engagera sig i viktiga frågor så vill vi varmt rekommendera podden Vems agenda? Podden vill öka medvetenheten om agenda 2030 men också visa att man kan bidra i dessa frågor.

Vems agenda? görs av företagsnätverket CSR Sweden och människorättsjuristen Parul Sharma är den som leder oss genom samtalen. Podden baseras på agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen. Det här är tunga ämnen och svåra frågor. Men om du på nåt sätt tänker försöka sätta dig in i vad det här innebär så gör det genom den här podden!

Varje avsnitt behandlar ett av målen. Vems agenda? är så himla smart utformad. Parul har liksom sugit ut essensen ur varje mål och vi får det bästa smörgåsbordet av relevanta gäster och frågor som ger konkreta svar. Vi får Sverige-inom-Sveriges -gränser-perspektivet och vi får Sverige-i-världen-perspektivet. Vi får frågan behandlad ur individperspektiv, ur samhällsperspektiv och ur företagsperspektiv.

Efter att ha lyssnat på avsnittet om fattigdom (mål 1) så känner vi verkligen att – ja, detta berör mig och ja, detta är på riktigt, det är inte bara nåt politiskt mumbojumbo som jag inte behöver lyssna på eller ta till mig av. En viktig poäng som tydligt når fram och fastnar i medvetandet är att fattigdom omfattar fler dimensioner än den ekonomiska. Det handlar mycket om ett utanförskap.

Vi får konkreta råd av gästerna. I avsnittet om fattigdom tar vi med oss dessa mycket konkreta råd.

  • ställ krav på din egen arbetsgivare att tänka på rättvisa villkor i sina upphandlingar
  • ta samtalet på ett nyanserat sätt med grannar eller på arbetsplatsen
  • gå med i organisationer t.ex. BRIS och Rädda barnen
  • sätt dig in i frågorna och lär dig mer
  • involvera dig i idrotts- och föreningsliv
  • ta det egna ansvaret för de produkter och tjänster du köper

vemsagenda

Vi tycker såhär:

Parul-Sharma

Parul Sharma
Såhär är det. Parul är en av Trettiosju graders stora förebilder. Hennes kombination av kompetens, hjärta, själ, jävlaranamma och engagemang är något som vi beundrar så mycket. Och inte på ett piedestalsätt utan på ett människatillmänniska sätt. Hon får oss att känna att vi kan också och vi får hopp om världen genom hennes sätt att vara och verka. Två ord följer oss allt oftare – mod och omtanke. Man kan säga att Parul är dessa ord i en person.

Att INTE lyssna för att svara

Jag vill dela med mig av en tanke som jag försöker göra mig själv medveten om i möten med människor. Det handlar om att lyssna. Återigen fick ett instagramcitat på ämnet min uppmärksamhet. Citatet löd ungefär: ”Problemet är att vi inte lyssnar för att förstå, vi lyssnar för att svara.”

Jag tycker verkligen att jag kan uppleva detta ofta i möten med människor. Och problemet är säkert att jag är precis likadan själv, utan att tänka på det. Det känns som att det här sättet att ”vara” är en del av vårt individualistiska samhälle. Vi vill hela tiden ha något att komma med, visa på att jag har minsann också varit med om något liknande, tycker minsann något i ämnet, kan något i frågan.

Jag har kommit på att jag finner den här ”stilen” otroligt tråkig och som ett oattraktivt sätt att bemöta någon som har något att berätta. Så. Jag tänker försöka att medvetet tänka att jag ska lyssna på personen jag har mitt emot mig. Utan att ha någon tanke på att själv behöva kontra, utan att själv behöva ha något att berätta som en följd av min motparts ord. Tankarna ska i så fall cirkulera kring det jag hör från den andra personen och kanske ställa någon följdfråga, visa mitt intresse. Men INTE komma med något eget exempel, någon tanke som rör mig o.s.v. Det är något av en gåva att få bli lyssnad på. Det har jag själv upplevt i coaching och hos psykologen. Så det tänker jag att jag vill öva på.

Vad tycker du om min spaning, stämmer det att vi ofta glömmer att lyssna för att vi har så fullt upp med att höra vår egen röst och tänka ut vad vi själva ska säga som efterföljd? Vad tycker du om min övning, kan det vara något för dig att prova också?

/Jenny

 

Fantastiska Farbror Fri

Veckans tips är Oskar Lindbergs blogg, eller Fantastiska Farbror Fri som han kallar sig. Oskar är som han själv beskriver sig en ekonomisk superhjälte och en familjefar som nyligen har gått i pension strax innan sin 40-årsdag. Fantastiska Farbror Fri är utrustad med superkrafter utöver det vanliga inom sparsamt och enkelt leverne. 

På många sätt skiljer vi oss från Oskar. Men på andra sätt är vi väldigt lika. Man kan nog säga som så, att vi snabbscrollar inläggen med cirkeldiagram och fastnar länge på de mer filosofiska inläggen om frihet och det enkla livet. Två saker som vi alla siktar mot – frihet det enkla livet. Främst har Farbror Fri inspirerat oss, liksom vridit om vårt tankesätt. Från att tänka att man får va nöjd om inkomsterna täcker utgifterna till att tänka att OM man kan leva på säg 80% av sin inkomst, ja då har man plötsligt skaffat sig en frihetsmarginal.

Några konkreta budskap som vi har tagit till oss av Fantastiska Farbror Fri:

  • I vår uppskruvade del av världen har vi höjt ribban för högt för vad som är vanligt liv jämfört med vad som är lyx. Oskar menar att livet blir lite härligare och smartare när man identifierar lyxen som just lyx. Vi kan bara hålla med och har börjat använda oss av det här tankesättet. Ett exempel kan vara att istället för att slentrianmässigt äta på restaurang hela familjen göra det vid få, utvalda tillfällen.
  • Oskar har gett oss tanken att så länge som de små stegen går åt rätt håll och man har det bra längs vägen, så är det liksom inte jobbigt. Tack för det, åtminstone ena halvan av Trettiosju grader får rejält med pepp av detta med tanke på det här inlägget.
  • Han har också påminnt oss om att man faktiskt måste välja bort för att välja. Man kan inte välja allt genom att inte välja alls. Då räcker ju varken orken, lusten eller pengarna till. Nä så sant, tänker vi. Man kanske inte ska ha både båt, sommastuga och åka på charter. Det blir ju både stressigt och dyrt. Så vi ska försöka välja mer. Det är coolt och mäktigt att välja.

Vi kan verkligen rekommendera den här bloggen. Tanken på att en relativt vanlig familj kan nå (ekonomisk) frihet när föräldrarna är kring 40-strecket svindlar. Följ också Oskar på Twitter (@Frivid42) och lyssna på honom i ett avsnitt av vår favoritpodd Andra sätt, eller i Epic wellness & business podden.

/Malin och Jenny

Det rätta framför det som är roligt, snabbt och enkelt

Ett citat från förebilden Brené Brown slog mig som en klubba i huvudet. Först citatet sedan mina tankar: ”Integrity is choosing courage over comfort. It’s choosing what is right over what is fun, fast, or easy. It’s choosing to practice your values rather than simply professing them.”

Känslan av att jag kanske vill bli mer hardcore värderingsstyrd börjar infinna sig. Kanske kan och vill jag inte riktigt gömma mig bakom argument som ”Jag är för lat”, ”Jag är för mainstream”. Jag tänker att om jag verkligen vill bli mer hardcore, om det går i linje med vad min själ säger, så borde jag ju inte känna pressen.

Några exempel på detta skulle kunna vara:

  • Vara en medmänniska  i större utsträckning (t.ex. genom att involvera sig i nåt integrationsprojekt).
  • Sopsortera a la hardcore.
  • Maten – inge mer halvfabrikat (detta går ju att ta i många steg. Kan ju gå mot mer veggo, bara eko, odla mer själv o.s.v.)
  • Bli rejält mycket hårdare mot mig själv vad gäller skärmtid, för jag mår inge bra av bruset. Kanske i kombo med detta mer seriöst ägna mig åt meditation, yoga, mindfulness eller bara tystnad i största allmänhet.
  • Ta rejäla kliv vad gäller minimalistgrejen (t.ex i garderoben, men också i hela hemmet)
  • Ta rejäla kliv vad gäller konsumtion, typ inga (kläd)inköp alls eller bara second hand.
  • Byta ut tvål, schampo, smink, krämer o.s.v. mot bättre alternativ/sluta använda.
  • Resor – medvetet tänka på att använda bilen så lite som möjligt, inga flygresor.
  • Plastbanta hemmet.

Jag tänker att själva känslan att ”bestämma sig” kan ha en viktig effekt. Såklart kan man tänka nu att vilken präktig jävel, är det inte precis motsatsen hon predikat hittills? Att man gör så gott man kan o.s.v., att det är okej att köra mellanmjölksvarianten. Jo så kan det va. Men kanske kan det också vara så att det enklare livet har satt igång mina tankar och gett mig lite jävlaranamma. Jag tror att jag har ganska mycket mod och omtanke i kropp och själ just nu. Och kanske kan du tänka – vilken cool och modig en som i alla fall vågar ha ambitioner. Och givetvis kommer jag ta ett litet myrsteg i taget. Men ändå. Handling istället för bara snack. A la Brené.

Två ytterligare tankar som slår mig när jag skriver ner den långa listan på möjliga åtgärder:

  • shit vad jobbigt att jag/vi/alla måste vara så medvetna om så mycket. Behöva göra ”rätt” på så många områden. Återigen, hur ska man räcka till? Men just nu har jag känslan av att jag inte ska låta mig nedslås av detta.
  • så himla dumt det är att vi ställt till det så mycket att vi nu måste rätta till saker. Det är ju tusen gånger tuffare att skala ner och ta bort än vad det var att speeda upp och addera.

Hur tänker du? Vilken av sakerna ovan tycker du att jag ska börja ta itu med? Ska du med på utmaningen? Vilken väljer du iså fall?

/Jenny

Slå på radion

Jag har som mål att efter varje möte med en annan människa tänka på något jag fick med mig från vårt möte. Ibland lyckas jag med denna medvetna tankeövning, ibland inte. Två av mina möten senaste veckan har gjort mig uppmärksam på exakt vad trettiosju grader handlar om – att lyssna inåt och att sedan välja själv utifrån det. Men också hur himla svårt det är. I ett av mötena nämndes ”den inre radion” och de orden följde med mig.

Såhär – det är asviktigt att försöka lyssna på sin inre radio. Vad sänder den ut, vad vill den säga mig? Men jag tänker att allra först måste man komma ihåg att SLÅ PÅ sin radio. Jag tror att många inte ens har hittat on-knappen eller ens letat efter den.

När man väl hittat on-knappen så tänker jag att det är banne mig inte lätt att höra den när det brusar så mycket runt en hela tiden. Jag kan själv känna att jag trots nån slags medvetenhet om att jag har den här radion inte särkskilt ofta lyckas höra den. För det är ju alltid minst tre andra kanaler igång samtidigt. Konstant ”mamma mamma mamma”, telefonen plingar, hunden vill ut, TVn är på, ja men du fattar. Så jag undrar, hur 17 ska jag höra min egen radiokanal? Jag pallar inte att höja volymen hela tiden, för då höjs bara volymen på dom andra kanalerna också. Jag får tinnitus. Jag pallar kanske inte heller att alltid ha radion på, ibland vill man ju bara va.

Jag tänker att jag kanske ska prova att medvetet slå på min radio då och då, skaffa mig utrymme för att lyssna på den i alla fall vid vissa tillfällen under dygnet, veckan och året. Nynnar den på förnöjt eller surrar den ilsket och vill byta frekvens? Jag tror att om jag gör det här så kommer jag minska risken för att batterina tar slut helt, sladden dras ur eller att jag helt enkelt lyssnar på nån skitkass 80-talsdänga, eller ännu värre – reklam, när jag egentligen bara vill höra min egen spellista.

Hur går dina tankar kring detta? Lyssnar du på din inre radio eller brusar det för mycket runt dig?

/Jenny

Den som vilar tar ansvar

Veckans tips blir ett Vinterprat med Tomas Sjödin från 2013. Tack A för att du bad mig lyssna på det för ett par år sen. Citat hamnade på postitlappar på jobbets anslagstavla framför mig.

Tomas är pastor. Jag är inte troende. Det spelar mig ingen roll alls. Hans budskap är grundläggande och de träffar mig hårt. Jag grinar alltid när jag lyssnar på Tomas (det finns flera sommar- och vinterprat). Som av ett sammanträffande nämns också en trettiosjugradig pool i detta Vinterprat.

Några av budskapen jag tar med mig rör vilan:

  • Vilan är kärlekens gömställe. Det är dock lätt att förväxla sinande ork med falnande kärlek.
  • Tystnad kan vara vilsam, tigandet är det aldrig. Att möblera sitt livsrum med kärlek är så enkelt som att prata med varandra. Där saker är sagda stillar ofta luften.
  • Man måste ibland sluta försöka för att nåt nytt ska komma. Försök lite mindre. Upplev lite mer.
  • Många av oss behöver återvinna den regelbundna vilan.
  • När vi inte vilar rör vi upp luften runt de människor vi älskar allra mest. På de sättet hotar bristen på vila våra relationer. Att vila är alltså är en gåva till de vi älskar allra mest. Man gör något för kärleken när man inget gör. Det är viktigt att hålla i minnet när trycket ökar. Den som vilar tar ansvar. Den som vilar älskar.
  • Vila är inte något man är värd eller förtjänar. Den är en plikt. Så nödvändig att man gör klokt i att hemfalla åt den regelbundet och helhjärtat. Om det räddar ens liv kanske man kan stå ut.
  • Det kan vara klokt att vila vid en annan deadline än ”när man är färdig”, lite till. Utan att märka har man dragits in i en livsstil som är omöjlig att upprätthålla i det långa loppet. Medan det pågår lever våra drömmar och vår längtan. Detta är en tanke att vila i. Vila mitt i det pågående. För färdigt blir det aldrig.
  • Pengar hinner man räkna i farten, men inte soluppgång, fågelsång och händer inflätade i varandra. Det kräver tid och närvaro.
Jag vill verkligen rekommendera till lyssning av det här Vinterpratet som ligger nära våra hörnstenar som handlar om att vilja och kunna bry sig om sig själv och att hitta tillräckligt med tid för livet. Hur tänker du kring vilan? Har du ro att få till den i vardagspusslet? Kan du se att vilan är att ge sig själv och sin omgivning värsta gåvan? Tycker du att du är värd den gåvan?
/Jenny

Känner du stressen, pressen och hetsen?

Jag känner ofta stressen, pressen och hetsen. Hetsen att köpa eko-tvål (men nähä nu läste jag att inte ens ekotvål är ekotvål. Nån hård variant ska man visst skrubba sig och tvätta håret med), äta vegetariskt, inte äta socker, inte utsätta sig för kemikalier och andra konstigheter. Och så vidare och så vidare.

Detta stressar mig på riktigt och adderas på pressen att ha fint hem, trendig garderob, väluppfostade barn, problemfri relation, ny bil och bra jobb. Ibland funderar jag kring vad som är värst. Att bli helt knäckt och uppstressad av att tänka på och försöka leva upp till allt det där. Eller att tvätta sina händer med förkastlig tvål (av miljöhänseende? Med tanke på vår hud? Jag vet inte ens. Antagligen både och), äta en burgare då och då, trycka i sig en påse lördagsgotta. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på. För att ta reda på hur man ska göra bäst för sin egen (, sina barns) och planetens skull krävs kunskap. Och att skaffa sig kunskap tar tid och kräver ansträngning.

Jag vet inte om jag orkar. Orkar du? Kanske vi måste försöka orka. Och då borde ju verkligen detta med yta och prestige komma långt ner på listan. Tänker jag. Eller?

/Jenny

Annat blev viktigast

Nu har en stor del av mitt tjänstlediga år gått. Innan jag startade året funderade på vad jag ville ha ut av det. Idag trillade en polett ner. Några av punkterna jag skrev ner inför tjänsledigheten har inte alls genererat de viktigaste utkomsterna. Och istället har andra saker, några som jag identifierat innan och några nya, blivit precis hur viktiga som helst.

Det som har blivit bäst och viktigast med mitt år är att jag:

  • blivit kontaktperson åt en brukare som har Aspergers. Vi ses och lagar mat, går ut och äter, småpratar och rensar ut saker ur hans lägenhet.
  • tagit mig iväg för att lämna blod igen.
  • hinner träffa vänner. Att jag orkar och har närvaro nog att skicka iväg ett meddelande till personer jag bryr mig om.
  • andas ända ner i magen och medvetet kan tänka på min andning och lyssna på min kropp.
  • är mycket med min hund Elly. Vår relation är verkligen trettiosju grader och jag tänker ofta medvetna tankar kring hur mycket jag tycker om och värdesätter hennes närvaro i mitt liv.
  • upplever naturen och årstidernas växlingar.
  • konsumerar mindre och känner efter hur det känns.
  • orkar med vardagens åtaganden, till exempel gillar jag numera att handla och laga vardagsmaten.

Så tack till mig själv för att jag gav mig det här året. Snacka om värdefullt. Hur tänker du kring vad som är viktigast i ditt liv? Är det sakerna som verkligen ÄR viktigast eller är det sånt du föreställer dig eller intalar dig är viktigast som får ta mest plats?

/Jenny