Bajskorv och mjukglass

Jag tänkte för en gångs skulle bjuda på nån slags, så-här-var-min-dag-inlägg. Gårdagen började med ett gosedjur i skallen, ett ”dumma mamma” och ett illvrål. Jag och treåringen började alltså dagen i ett storbråk 5.45 där  hela familjen väcktes och två av oss grinade innan klockan var slagen 6. Fy fan.

Med energinivån på noll tog vi oss ändå igenom förmiddagen och blev vänner igen. Vi hämtade storasyster tidigt och for iväg på ”ärenden”. Dessa ärenden började med ”lunch” på Ikea. Alltså varmkorv, läsk, mjukglass, kaffe och bulle. Varav man kan säga att treåringen åt mjukglass till lunch. Fy fan.

Färden fortsatte till Toys’r’us. Där jag tydligen utlovat ett inköp av senaste flugan Shopkins (bläiga plastsaker) till sexåringen. Självklart måste treåringen också få något så det slutade med ett gosedjur. Som om hon inte hade ett berg av gosedjur hemma. Mega fy fan.

Turen avslutades med ett stopp på en loppis där vi hyr en hylla (heja oss!) och ett besök på ett fredagshysteriskt Ica maxi. Fick visst ner lite i kassarna. Men hade ingen aning om vad vi skulle laga för mat när vi kom hem. Däremot kom ett gäng tuggummikulor och en nyckelring formad som en bajskorvsemoji med hem. Direkt levererade ur en automat vid utgången. Fy fan.

Som tur var kom den bästa vännen förbi. Vi fick orken att fixa fram massa god ”plockmat”. Ett glas rosé. Golvet så skitigt att inneskor krävdes. Men det gjorde ju såklart inget.

Ja det var min fredag. Vissa dar blir inte bättre. Blir jag inte bättre. Klimatångest delux på leksaksaffären. Socker-och-konstiga-ämnen-ångest på Ikea. Ja jag vetifan hur man ska hantera dom där grejerna. Det får väl bli med de gamla vanliga slagorden – man gör sitt bästa. Jag gör mitt bästa.

Trevlig helg!

PS. Treåringens slutord när vi pustade i soffan innan läggning var: ”Vad skönt det är att va hemma mamma. Hemma från alla affärerna”. Klok unge det där.

/Jenny

Lämna mig ifred

Vi pratar om att det är lyxigt med lugnare tempo. Med tid för sig själv. För två småbarnsmorsor som jobbar är ensamheten såklart en bristvara och något vi ofta längtar efter: ”Tänk om jag bara fick vara ifred nångång. Om jag fick vara ensam hemma en stund (eller ett dygn eller varför inte en vecka) så jag får nåt gjort och kan lägga mig på sofflocket en stund också. Ifred.”  

Så, hur tänker vi då kring ensamheten som inte är självvald?

Vi har sett och ser den icke-självvalda ensamheten på nära håll, så vi vet att den finns och vad den kan göra med människor. Vi fattar att när man själv inte valt den så kan den vara destruktiv och ledsam. I motsats till hur vi upplever tidsnöd i våra liv kan den som är ensam ofrivilligt ha hur mycket tid som helst men det upplevs inte alls som något positivt.

Vårt resonemang faller ändå tillbaka på att vi tror att många behöver lugna ner tempot och ta sig tid att lyssna på sina egna andetag och sina egna tankar. Våga vara ensamma med sig själva. Som en förlängning av det här tror vi att man kommer att få plats för annat i sitt liv, kanske jämna ut ensamhetskvoten genom att kliva in i någon annans liv. Någon som inte vill vara så ensam som den är.

Naivt? Tja kanske. Fin tanke? Ja verkligen. Och vi tror att fina tankar kan göra skillnad.

/Jenny och Malin

Fyra steg för att bli mästare

Jag tror tyvärr att allt för många, inklusive mig själv, inte bjuder hem folk särskilt ofta p.g.a. att vi inte pallar att visa våra hem så som de är. Spontana infall förkastas därmed helt och hållet.

Jag har kommit på en metod som jag själv utövar för att lära mig att det är okej att ha stökigt hemma. Den utövas stegvis enligt följande:

Steg 1: Städa som en galning inför besök (dock i mitt fall ofta snabbstädning, d.v.s. in med högarna i nåt skåp, rafsa ihop alla klädhögar, snabbt över med dammsugaren och stäng dörrarna till kidsens rum)
Steg 2: Sluta inför-besök-städa men be om ursäkt till besökarna.
Steg 3: Sluta inför-besök-städa men viktigt att berätta för besökarna att man har stökigt men minsann inte tänker be om ursäkt för det.
Steg 4: Sluta inför-besök-städa och inte omnämna det alls.

När du nått steg 4, hör gärna av dig. Då har du blivit mästare inom området cool-och-chill-och-modig-och-bäst. Själv pendlar jag mellan steg 1-3 beroende på gäst och dagsform. Har du en ständigt hög nivå vad gäller ordningen i ditt hem och kan glatt öppna dörren när som helst, till vilken oannonserad besökare som helst? Då måste du komma från en annan planet, tänker jag. För såna människor finns väl inte?

/Jenny

Andra sätt

Den här veckan vill vi tipsa om podden ‘Andra sätt‘ i allmänhet och avsnitt 30 i synnerhet. Man kan säga att ”Andra sätt” har blivit lite av vår huspodd. Den har gett oss en känsla av att många faktiskt vill gå sin egen väg och designa sitt liv för att passa just dem. I varje avsnitt intervjuas en (eller som i detta avsnitt två) person(er) som har valt att ifrågasätta rådande normer på ett eller annat sätt.

I detta avsnitt som vi vill tipsa om intervjuas Tove och Thomas, ett par som hade lagt australienbiljetterna i varukorgen men insåg att pengarna skulle räcka till ett helt år ledigt hemmavid. De beslutade sig för att göra det hela till ett experiment på hemmaplan och ställa in långresan. De använde året till att testa ett nytt boende varje månad och ställde sig frågan: Vad är det hållbara livet för oss?

Några av sakerna vi tog med oss från detta avsnitt var:

  • att det är viktigt att ställa sig frågan: Är det här min dröm just nu? Kan det vara någon annans dröm? Kan det vara en gammal dröm som inte längre gäller för mig?
  • ordet ‘klimaterian’ – ett sätt att äta utifrån vad som är bäst för klimatet. Kanske faktiskt en norrländsk älg kan vara bättre än en avocado från Brasilien?
  • att man kanske istället för att tro att nån annan ska lösa problemet att det går åt 4,2 jordklot per år kan försöka ta reda på hur man borde leva för att ett jordklot per år ska räcka.
  • att man blir mer inspirerad när det är vackert omkring en.
  • att det kan vara bra att ställa sig frågan: Blir jag mer ledig ju längre bort jag åker?
  • att komplexa samhällen är samhällen som historiskt har gått under.
  • att kanske måste inte all ledig tid sparas tills man blir gammal. En tanke kan vara att ta ledigt var sjunde år.

Vi vill verkligen rekommendera dig som har minsta intresse av att gå en väg som på något sätt bryter mot normer att lyssna på ‘Andra sätt’. Här finns ett smörgåsbord av varianter som du får massor av inspiration av.

/Jenny och Malin

Ett vanligt liv

Vi är inga supersparare. Vi är inga minimalister. Vi är inga självförsörjare. Vi har inte och strävar inte efter någon slags extrem livsstil. Vi vill bara att det vanliga livet, vardagen, ska vara härlig och mer tillåtande än vad vi tror att den är för många. 

Vi vill hitta en vardag som:
– inte är maxad,
– är glad och lustfylld,
– har utrymme för spontanitet och flexibilitet,
– har utrymme för misstag, långsamhet och dåliga dagar,
– inte gör att människan som bor i den här vardagen känner sig tvingad att prestera varje dag och varje minut för att livet ska vara bra.

Hur långt vi kan skruva på våra reglage för att uppnå det ovan nämnda i stor utsträckning utan att det ”måste” övergå i en mer extrem livsföring återstår att se. Vi är mitt i den här resan. De livsstilar som nämndes i inledningen är inget vi föraktar utan snarare imponeras av. Vi är själva (i alla fall just nu) bara lite för lata och lite för mainstream 🙂 Troligtvis är det också så att trettiosju graders livsstil kommer att plocka guldkornen från de mer seriösa inriktningarna – lite mindre prylar, lite mindre utgifter o.s.v.

Vi tror att många andra också skulle må bra av att skruva sina reglage åt det här hållet. Jobbet borde anpassas efter livet och inte tvärt om. Eller vad säger ni?

/Jenny och Malin

Granatäpplet

Jag slogs idag av att jag fann det fridfullt och nästan meditativt att kärna ur ett granatäpple. Titta ut genom fönstret. Lyssna på tystnaden och titta på hunden där utanför. Metodiskt pilla ur de vackra kärnorna i en skål kallt vatten.

Jag minns att jag tidigare har undvikit att köpa just granatäpplen – ”För det tar ju fan tio minuter att bli klar innan man får äta”.

Slutsatsen får bli att när man har tid så kan det bli nåt fint och meningsfullt över att låta sakerna få ta den tid de tar. Och att tankar får fara fram och tillbaka under tiden. Det är bra med sådana saker man kan syssla med samtidigt som tankarna får plats. Ja det får bli dagens präktighets-men-ändå-fin-insikt-inlägg från mig.

/Jenny

Du är mer än du anar

Vår plan är att en gång i veckan ge er ett tips från vår värld, någonting vi inspireras av. Vi märker de här inläggen med taggen ”Trettiosju grader gillar”. Den här veckan vill vi tipsa om boken ”Du är mer än du anar” av Tommy Hellsten.

Boken kom in i våra liv genom att ligga på mitt (Jennys) skrivbord tillsammans med ett handskrivet kort. Detta var en dag precis när jag berättat på jobbet att jag skulle ta tjänstledigt ett år för att plugga. K – om du läser – tack. Det var meningen att jag skulle få den där boken tillsammans med dina kloka rader. Den blev viktig. Så viktig att vi kommer att återkomma till den flera gånger. Idag väljer vi att lyfta ett citat ur den:

Själen talar
”Att lyssna till själen är inte lätt. Vår omgivning vill ofta att vi ska leva som alla andra: konventionellt. Man ska inte sticka ut eller göra djärva livsval….Själen nöjer sig aldrig med det vedertagna bara för att bevara en känsla av trygghet. Själen är redo att avstå från den trygghet man får av att göra som andra förväntar sig. Att lyssna på själen förutsätter därför ett sällsynt mod.” (s.60)

Våra tankar
Vi kan bara hålla med om det Tommy Hellsten skriver om att lyssna till själen. Det är precis det vi själva strävar efter och kämpar med. Vi vill försöka lyfta blicken och inte bara på autopilot göra som alla andra, utan lyssna på våra själar. Men som Hellsten skriver – det krävs mod. Mod som vi vissa dagar har och andra inte. Men de gånger vi har lyckats göra val utifrån våra själar snarare än vad normer och konventioner styrt oss till känns det skönt. Och mäktigt på nåt sätt. Det är läskigt som f-n att ibland välja vägen som inte är det tryggaste alternativet. Men vi vill tro att det måste vara värt det i slutändan.

Läs den här boken! Det finns massa klokskap att ösa ur den. Många tankeväckare och många självklarheter som tåls att påminnas om.

/Jenny och Malin

Vissa dar

Vissa dar är posthögarna, tvättbergen, trotsungarna, att-göra-listorna och den otränade kroppen inga problem. Man lyckas se det hörnet som är städat och glittret i busungarnas ögon.

Andra dar. Ja då är det mesta hinder stora som Mount Everest. Det hjälper liksom inte hur medveten man är om situationen och om sitt eget tänkande. Det känns oöverstigligt jobbigt bara att ta sig ut med hunden. Att laga mat, det ska vi inte tala om.

Dessa dar är det läge att vara så snäll mot sig själv som man bara kan. Man skiter i att gå med hunden, hon kan kissa i trädgården. Man äter korv med bröd. Sätter ungarna (och sig själv) vid TV:n. Och accepterar läget.

/Malin och Jenny

Att känna det i kroppen

Utifrån våra egna erfarenheter har vi ett konkret tips att dela med oss av till er. Tipset lyder: För att testa hur en förändring av ett livsval faller ut så måste du känna den i kroppen.

Tankarna om förändring kan alltså inte bara finnas som en hypotes i skallen. För att säkert veta måste du känna det. Och för att känna det måste du testa det på riktigt. Men, vi har kommit på att det ju faktiskt går att testa förändringar innan man gör dem fullt ut som ett (mer eller mindre) definitivt livsval.

Du kan prova att ta tjänsledigt. Du kan prova ett nytt boende genom att t.ex. hyra ett nytt boende under en period. Du kan prova ett nytt fritidsintresse. Du kan prova hur det känns att gå ner i tid. Du kan prova att använda tiden till andra saker än lönearbete, t.ex. engagera dig i något som du brinner för. Du kan prova att dra ner på dina kostnader.

Men. Du måste våga känna efter ordentligt under denna testperiod. Du kan t.ex. fråga dig själv – Hur känns det nu när jag inte går upp och går till jobbet varje dag? Hur känns det att jobba mindre? Hur känns det när jag får utrymme för tankar? Vad händer i min kropp och vad händer med mina tankar och mitt beteende?

Om dina svar blir att förändringen kändes skön och rätt i kroppen och gjorde ditt liv mer trettiosjugradigt så borde du våga och orka göra ditt/dina val till mer definitiva livsval. Det är inte helt lätt. Det handlar mycket om att våga erkänna sitt val för sig själv och sin omgivning. Speciellt om valet faller utanför normen i samhället.

Vi vill avslutningsvis bara peppa – våga prova att göra förändringar och fatta medvetna beslut så att du lever ditt eget liv, ditt trettiosjugradersliv!

/Malin och Jenny

 

Olika anledningar att inte visa omsorg – en generationsfråga

En tanke slog mig. Jag vill påstå att varken mina föräldrars generation eller min egen generation är särskilt omtänksam d.v.s. att medlemmarna av dessa generationer verkligen vill veta hur en annan person mår (obs, såklart generalisering). Orsakerna skiljer sig dock åt och ter sig enligt följande:

  • I föräldragenerationen – Man ställer pliktskyldigast frågan ”hur är det med dig?”, för det har man uppfostrats till att göra. Men man vill absolut inte få några jobbigheter till svar. Ett enkelt ”jotack det är bra” är vad som förväntas. Detta tror jag beror på att man i föräldragenerationen alltid har lagt locket på, de stora känslorna ska inte vädras och man ska inte ta plats med sina eventuella problem. Detta har förstås format föräldragenerationen även om det där bakom kan finnas en genuint omtänksam person. Man vet bara inte hur man ska hantera det (oväntade och) jobbiga svaret.
  • I min egen generation – Man glömmer alldeles för ofta att ens fråga varandra hur läget är, hur den andre mår. Tiden finns inte. Orken finns inte. Självcentreringen är för stor. Man har fullt upp att berätta om sina egna självförverkliganden och snurra runt i sitt eget ekorrhjul.

Jag vet inte vilket som är värst men båda är sorgliga resultat av tiden. Vad säger ni, håller ni med mig?

/Jenny